Okategoriserade 04 november, 2010

Billy Bragg hjälpte köra ut rasisterna

En världsberömd artist, några antirasistiska föreningar och en självkritisk socialdemokrati som tog strid för sina väljare. Det var ingredienserna bakom ett förödmjukande nederlag för Storbritanniens största rasistparti.

I nordöstra Storlondon, ungefär 1,5 mil från centrum, ligger förortssamhället Barking, ett arbetarområde med nedslitna hus. Det är likt många andra småförorter, men inte på alla sätt. Barking har av brittisk media utnämnts till ”Storbritanniens huvudstad för rashat”. Det var här det högerextrema partiet British National Party samlade sina styrkor för det definitiva genombrottet i parlamentsvalet den 6 maj 2010.

Men när krutröken
hade skingrats i ”The Battle for Barking” var det fascisterna som förlorat. På valnatten höll Labourpartiets Margaret Hodge ett tal om hur segern varit hennes livs moraliska kamp för att ”krossa denna våg av fascism”. Hon fortsatte, till dånande applåder,
  – Budskapet från Barking till BNP är klart: Försvinn och håll er borta! Ni är inte välkomna här och er nedriga politik har ingen plats i den brittiska demokratin.
Barking bildar, tillsammans med Dagenham, en kommun med drygt 160  000 invånare. Barking är ett traditionellt vitt arbetarområde, och historiskt ett starkt fäste för Labour, som har innehaft parlamentsmandatet här ända sedan 1945. Men sedan några år är det politiska landskapet ett annat. Det högerextrema rasistpartiet British National Party (BNP) har haft stora framgångar i kommunen.

Bakgrunden är inte svår att se. Under senare år har det skett en omfattande inflyttning av invandrare till Barking and Dagenham. Samtidigt har samhället drabbats av långtgående sociala nedskärningar.
Andelen så kallad ”social housing”, som närmast kan översättas som allmännytta, var 1986 55 procent av samtliga bostäder i kommunen. 1996 hade det sjunkit till 42 procent, för att 2006 vara nere på 26 procent. Det är mer än en halvering under en tjugoårsperiod.
I dag är Barking and Dagenham ett av Londons, och Storbritanniens, mest socialt utsatta områden. I ett ”fattigdomsindex” från 2007, som bland annat väger in faktorer som inkomst, sysselsättningsgrad, tillgång till sjukvård, utbildningsnivå, miljö och brottslighet, placerar sig Barking på sjätte plats bland Londonkommunerna. Av landets 354 kommuner hamnar man elva från slutet.
I valet 2006 erövrade British National Party 12 av 51 mandat i kommunfullmäktige, och blev därmed det näst största partiet i Barking. I parlamentsvalet kom partiets kandidat på tredjeplats, blott ett 60-tal röster efter tvåan från det konservativa partiet.
BNP utnämnde Barking till ”partiets juvel i kronan”. Stärkt av framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då BNP lyckades vinna två mandat, började partiet nu smida nya storslagna planer. Inför valet i maj 2010 utlovade BNP en ”politisk jordbävning” i Barking and Dagenham. Jordbävningen skulle medföra en egen majoritet för BNP i Barkings kommunfullmäktige, med en omfattande budget att förfoga och bestämma över. Framför allt skulle partiets ledare, den Cambridgeutbildade Nick Griffin, erövra mandatet för valkretsen Barking and Dagenham, och BNP skulle därmed för första gången få en plats i det brittiska parlamentet.
Men på kvällen den 6 maj, när valresultaten började bli klara blev det snabbt tydligt att BNP hade gått upp som en sol och kommit ner som en pannkaka. Valet blev en fullständig katastrof för partiet och alla högt ställda förväntningar hade kommit på skam. BNP förlorade samtliga mandat i Barking och blev därmed körda på porten från kommunfullmäktige. Juvelen i kronan visade sig vara billigt krimskrams.

Labours Margaret Hodge,
tidigare kultur- och turismminister, fick nästan tre gånger så många röster som Griffin. En stukad Nick Griffin skyllde nederlaget i Barking på det höga valdeltagandet. Det låter som en ganska märklig bortförklaring, men faktum är att Griffin kommer här ganska nära sanningen. Valdeltagandet var mycket högt, vilket missgynnade BNP och var positivt för Labour och antifascisterna.
I parlamentsvalet i valkretsen Barking and Dagenham hade Labour utökat sitt försprång kraftigt, trots att partiet på riksnivå gjorde ett ganska dåligt val och förlorade regeringsmakten, medan BNP:s Nick Griffin kom trea, den här gången klart distanserad av Tories, de konservativas kandidat.
Billy Bragg – kanske världens mest kända vänstermusiker – kommenterade på sin hemsida: ”Det fick mig att hoppa ner från soffan och jubla – första gången någonsin som har jag firat ett toryresultat”.
Billy Bragg själv var mycket aktiv i kampanjen, och genom sin popularitet bidrog han säkerligen till antifascisternas framgångar. I ett filmklipp som finns på tidningen The Guardians hemsida, ser man Bragg och BNP:s Richard Barnbrook skrikande i mun på varandra på en gata i Dagenham. Livligt påhejad av de förbipasserande säger Billy Bragg att BNP inte representerar Barkings folk. ”Visst har vi problem här”, säger Bragg, ”men ni är en del av problemet, ni har ingen lösning”. Och lösningen, konstaterar Billy Bragg till publikens enorma jubel, är ”billiga bostäder, jobb och demokratisk socialism!”

Bragg hade inte bara
hoppat in i en kampanjen. Redan fyra år tidigare skrev han boken The progressive patriot – A search for belonging om just hemstaden Barking och rasismen. Bragg argumenterar för att vänstern måste värdera de historiska rötterna i sina lokalsamhällen, och erövra patriotism. Bragg visar också att Barking, ett samhälle med rötter ända bort i 600-talet, också formats av invandring genom hela stadens existens, och att bilden av ett förflutet, etniskt homogent Barking är lika fel som idén om ett etniskt rent Storbritannien.
Men bakom kampanjen fanns organisation. Varken det höga valdeltagandet eller det usla resultatet för BNP var en tillfällighet utan resultatet av en medveten strategi och frukten av ett hårt och målinriktat arbete. BNP:s framgångar hade länge skrämt många och rädslan att BNP kunde göra allvar av sina hot blev påtaglig.

Väckarklockan blev valet till EU-parlamentet 2009, då BNP för första gången fick representation på EU-nivå. Två veckor efter Europavalet samlades en stor grupp människor till möte. Där fanns flera parlamentsledamöter, antifascistaktivister, representanter för kyrkliga grupper, lokala föreningar och fackföreningar.
Gruppen började med att identifiera de problem som kunde ge BNP vind i seglen. Det var uppenbart för alla att det fanns stora brister inom skolan och sjukvården, att det rådde bostadsbrist och att arbetslösheten var hög.
BNP kopplade dessa problem till invandringen. Risken att många skulle lyssna till rasisternas budskap var så mycket större då missnöjet var utbrett med Labour. Under sitt långa maktinnehav i kommunen hade partiet stelnat, förvandlats till en förvaltarorganisation och tappat förmågan att lyssna på sina väljare. Många människor kände sig helt enkelt åsidosatta och bortglömda, och var beredda att ge sin röst till BNP som en missnöjesyttring och en protesthandling.

Den strategi som las fram av gruppen byggde på massmobilisering, gräsrotsrörelse och konfrontation. Antifascistorganisationen Hope not hate var ett slags informell huvudman för kampanjen, även om också den andra stora antifascistgrupperingen Unite against Fascism var med på ett hörn.
Man började med att identifiera de grupper som skulle vara minst benägna att rösta på BNP: kvinnor, pensionärer och etniska minoriteter. En databas on-line med inte mindre än 140 000 frivilliga las upp, med tydliga riktlinjer hur de skulle kunna användas optimalt. Det var en ganska osannolik samling med tonåringar från Kent, och äldre damer från andra sidan av London. Man fick ett stort stöd i det arbetet av Joe Raspars, tidigare ansvarig för den digitala delen av Barack Obamas presidentkampanj.
150 000 br
ev och broschyrer distribuerades till hushållen i området, mer än tusen personer knackade på 22 000 dörrar. Margaret Hodge berättar i Searchlight, Hope not hates tidning, om sina dörrknackarrundor:
 – Jag började alltid med att fråga: vad vill du prata om?
I likhet med andra talade hon gärna positivt om Barking och om mångfald. Invandring diskuterades, ofta livligt, och som Hodge säger:
 – Folk kunde vara både för och emot, men alla kände att jag lyssnade!
Överallt där BNP-folk framträdde möttes de av antifascister som tog debatten. BNP:s budskap ifrågasattes, deras argument skärskådades.

Resultatet av kampanjen blev att rasisterna i BNP pressades tillbaka under förödmjukande former.
Många ser Barking-kampanjen som ett föredöme, som ett effektivt sätt att
arbeta politiskt för antifascister i allmänhet, och för Labourpartiet i synnerhet.
Det finns emellertid en del skepsis. Vissa kommentatorer påpekar att BNP gjorde många självmål, och bidrog aktivt till att sänka sig själva. Åtskilliga BNP-politiker har gjorts kända, för att inte säga ökända, för sin lättja och girighet. De deltar sällan i fullmäktiges sammanträden, men kräver full ersättning, för att ta ett exempel.
Många av BNP-representanter har också dömts för hat- och våldsbrott. I det sammanhanget är det viktigt med alerta medier som kritiskt granskar och lyfter fram missförhållanden.
Dan Hodges, talesman för Hope not hate, anser rent av att det handlade om tur.
 – Folk insåg hotet i tid, vi mobiliserade i tid. Men vi har kanske inte samma tur nästa gång, säger han i Searchlight.

Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 juli, 2025

Nedväxtens motståndare slåss mot halmgubbar

Ett vätedrivet tåg susar genom den bergiga Taunusregionen i västra Tyskland. Foto: Michael Probst/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juli, 2025

En magisk transhistoria på albanska landsbygden

Två kvinnor som vill vara anonyma undervisar en pojke i hemlighet, för att undslippa den traditionella albanska hederskulturen. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Att bli ”svuren jungfru” är en omskrivning för att bli man. Theo Vareman läser en roman som skärskådar den albanska hederskulturen – men som väcker lika många frågor.

Plötsligt vill alla åka till Alba­nien. Inom kort väntas 30 miljoner turister be­söka landet, vars egen befolkning bara uppgår till en knapp tiondel av antalet. Låga priser och vackra stränder är nog en stor del av förklaring­en, men säkert också att landet, efter sin långa isolering, än i dag andas mystik.

Därför är det inte konstigt att romanen Hon som stannar, av den bulgariska författaren Rene Karabash, nu kommit på svenska. Här mö­ter läsaren ett Albanien långt från turisternas soldränkta badorter, och får i stället följa hu­vudpersonen Bekias liv i en avfolkad by uppe i bergen. En by där uråldriga lagar ännu råder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 26 juli, 2025

Hon blir mamma till sin egen mor

Ernaux nyöversatta bok består av anteckningar från sina besök hos sin mor på sjukhuset. Foto: Fredrik Persson / TT.

Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.

Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undan­tag: ”Min mor började tappa minnet och uppfö­ra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konse­kvenser.

Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dim­ma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 25 juli, 2025

Macron vill erkänna Palestina som stat

Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron håller i en karta över Gaza vid ett besök vid Arabvärldsinstitutet i Paris under våren. Foto: Michel Euler/AP.

147 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Palestina som stat, däribland Sverige. Under torsdagskvällen meddelade president Emmanuel Macron att Frankrike gör detsamma.

Frankrike kommer erkänna Palestina som stat, skriver president Emmanuel Macron på X. Beslutet, som fattades redan i maj, kommer att ”högtidligt tillkännages” i FN:s generalförsamling i september. 

”Det akuta behovet i dag är att avsluta kriget i Gaza och att rädda civilbefolkningen. Fred är möjlig”, skriver Macron i sitt inlägg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 juli, 2025

Line Bankel: Överlever vi utan ölgåsen?

Klockan är 19 på en av kedjan The Cen­tral Bars pubar i Stockholm – känt för sin billiga öl. Men trots att det är middagstid äter ingen. Finns det verkligen mat att beställa? Jo­visst, först måste den dock plockas ut ur frysen och läggas i fritösen.

– Men fritösen är sönder. Det går bra att köpa från kebaben runt hörnet och sitta här, säger kvinnan bakom bardisken.

Min fråga om drinkutbud möts av ett skratt. Här säljer de nästan bara öl, ibland en rom och cola. Dagar kan gå utan att de säljer mat alls, även när fritösen fungerar, berättar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 25 juli, 2025

Agri Ismaïl: Fejkarbete – från pärm till skärm

Metas produktchef Chris Cox talar på AI-konferensen LlamaCon 2025, i Menlo Park, Kalifornien, den 29 april 2025. Foto: Jeff Chiu/AP.

Varje år investeras miljarder i arbete som inte leder någonstans. Men vad händer när pappersexercisen blir viktigare än verkligheten? Agri Ismaïl läser Leigh Claire La Berges ”Fake Work” – och minns sitt eget meningslösa kontorsliv.

I början av 2009 jobbade jag för ett fi­nansföretag som hjälpte bolagskunder att pla­nera investeringar. En dag fick jag genomföra en företagsgranskning (due diligence) åt ett nytt projekt: en återvinningsteknologi som hade lett till en prototyp och nu var redo för mass­tillverkning. Dag efter dag gick jag igenom åtta tjocka pärmar fyllda med patent, testresultat och annan dokumentation. Länge såg allt bra ut, patenten var äkta och professorn som låg bakom teknologin hade i många år forskat kring möjligheterna att förvandla avfall till energi.

Men när min resa till Kina – där prototypen fanns – aldrig blev bokad började jag misstänka att något var fel. Varken min arbetsgivare eller återvinningsföretaget ville betala för resan, arbetsgivaren för att de ansåg att det skulle gå på klientens budget och klienten för att de inte tyckte att resan behövdes. Till slut bad jag en vän i Peking att besöka fabriken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)