LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin har tillsammans med Ny Gemenskap och RESURS (ett nätverk för utförsäkrade)skrivit en debattartikel om det hotande två tredjedelssamhället. I samband med detta talade hon på Ny Gemenskaps öppna hus centrala Stockholm, många av deltagarna är både hemlösa och arbetslösa.
– Arbete, arbete, det är bara arbete som betyder något, har vi inte något annat värde? En kvinna i publiken kan inte hålla tyst. Sedan reser hon sig och går ut.
Bakgrunden till mötet och debattartikeln är den utveckling medlemmarna i Ny Gemenskap ser bland besökarna. Från början handlade det mest om hemlösa alkoholiserade män som var i behov av billig mat och någonstans att vila ut.
Nya grupper hemlösa
På senare år har det tillkommit nya grupper. Det började med psykiatrireformen då många som tidigare haft ett fast boende inom mentalvården skrevs ut. För några år sedan kom papperslösa arbetssökanden och nu på slutet har det dykt upp sådana som utförsäkrats från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Trycket på Ny Gemenskap har ökat, lokalerna och pengarna räcker inte till, det var därför man kände behovet att agera.
När Flamman träffar Wanja Lundby-Wedin på LO-borgen några dagar senare får hon först förklara vilka som tillhör denna tredjedel.
– De som är arbetslösa och bara har korta påhugg, de som är arbetsmarknadens dragspel, de som är långtidssjukskrivna, många ungdomar som inte har chansen att komma in på arbetsmarknaden, de som inte har fullgjort sin gymnasieutbildning och därmed inte är attraktiva på arbetsmarknaden, många nya svenskar som inte får en chans att komma in.
LO:s studier av inkomstutvecklingen i Sverige visar på kraftigt ökade klyftor. Främst är det klyftan mellan de som har ett arbete och de som saknar arbete som ökar. Andelen fattiga bland sjuka och arbetslösa har ökat kraftigt de senaste åren. Även bland unga arbetarkvinnor ökar fattigdomen dramatiskt.
Cyniskt tankesätt
Wanja Lundby-Wedin har svårt att tro att det finns en strategi från regeringen för att öka klyftorna, även om det finns en tydlig inriktning på att skapa en låglönemarknad.
– Jag tror man har en övertro på sin egen politik, en övertro på att om skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta blir tillräckligt stor så kommer folk att vara beredda att ta de jobb som finns även om de är sämre betalda. Så har man en bild av att man kan börja där och sedan klättra uppåt, men så ser inte verkligheten ut. Den som börjar i ett arbete med låg lön blir man kvar där.
Hur kunde då alliansen vinna valet med en politik där a-kassan för ett restaurangbiträde blir 450 kronor medan tjänstemannen betalar 90?
– De kalkylerar de med att det är tillräckligt många som fått det bättre, då får man acceptera att några finns utanför eller i låglönejobb . Som jag ser det är det ett fruktansvärt sätt att tänka.
Hon har funderat mycket på kvinnan i publiken som inte ville höra talas om bara arbete. Har man hamnat utanför kan det bli självgenerande.
– Då kan den som inte har något arbete till slut vända ryggen åt samhället, det har inget att ge mig . Då minskar kanske chansen att få ett arbete och en bostad.
Någon i publiken berättade efteråt att han nu röstat på Sverigedemokraterna.
– Många av deras röster är proteströster. Bland LO-medlemmarna har männen röstat på SD i mer än tre gånger så stor utsträckning som kvinnorna. Det tror jag beror på att män finns i branscher som byggsektorn där de egna jobben hotas av billig arbetskraft utifrån eller i industrier där jobben försvinner bort till låglöneländer. Då kan man lockas av SD:s enkla lösningar.
Det är ett jättebekymmer och där finns ett enormt arbete att utföra som inte bara är partipolitiskt. Hur återskapar man tron på ett samhälle där jämlikhet känns som något självklart? LO har försökt att arbeta en del med papperslösa invandrare, men det har inte varit helt enkelt. I andra länder finns exempel på fackföreningsrörelser som börjat arbeta bredare i samarbete med sociala rörelser, i några fall har man rekryterat arbetslösa som medlemmar.
– Vi ska naturligtvis organisera så många som möjligt, men inte bara vända oss till dem som har det sämst. Vi måste ha en kärna och en majoritet av dem som finns i arbete, vi kan inte bara bli en social rörelse för då får vi inte tillräckligt med kraft. De resurser vi har är de betalande medlemmarnas avgifter.
I länder som Brasilien och USA har samarbetet också inneburit att facket vitaliserats. Det handlar om att ge en stelnande fackföreningsrörelse nytt liv.
– Det vi jobbar mycket med nu är att få med ungdomar, vi kan se att vi har en väsentligt lägre organisationsgrad bland ungdomar, vi ska erbjuda våra tjänster och våra utbildningar också till dem som inte är medlemmar, så att de kan komma in i en facklig gemenskap och se värdet av den.
Finns det inte en risk att socialdemokratin i ett kommande två tredjedelssamhälle blir ett parti som bara får sitt stöd från en tredjedel av befolkningen?
– Nej, jag tror det finns tillräckligt många som vill se en politik där Sverige håller ihop. Det samhälle som växer fram i kölvattnet av en låglönesektor och ökade klyftor blir ett otryggt samhälle. Det svenska samhällets signum är att industriarbetarens och läkarens barn går på samma dagis och skolor.