Det är trettondagsafton 2001, tre grader i luften och nästan vindstilla. Kön till ABF-huset i Stockholm ringlar långt ut på Sveavägen. Alla är där. De 820 biljetterna tog slut på ett par timmar. Nu gäller principen – en ut, en in. En tjej har tröttnat på att köa och håller upp en egentillverkad skylt med texten ”Biljetter sökes”. I entrén blandas känslan av desperation med uppsluppen glädje. Argumentet att man inte får släppa in fler personer, på grund av brandrisken, upprepas gång på gång.
Regissören Etienne Glaser förklarar entusiastiskt för Svenska Dagbladet att ”det här är tänkande människors nya hopp. En gräsrotsrörelse mot en till synes okontrollerbar kapitalism. Det finns inget annat att hoppas på”.
Ett 30-tal forskare, aktivister, författare och journalister leder seminarier. Man diskuterar globalisering, spekulationsekonomi och institutioner som Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO). Den globala rättviserörelsens favoritmotståndare.
Luften är kvalmig i den överfulla Z-salen. Leif Pagrotsky är inbjuden att debattera med Pierre Tartakowsky, franska Attacs generalsekreterare. Handelsministern förklarar sin uppskattning över att få vara med på en så viktig tillställning.
– Ni har fått – och det är en rejäl bedrift – den internationella solidariteten på dagordningen för politiken och för media. Äntligen, skulle jag vilja säga.
Väggen bakom podiet är täckt av en banderoll med fem stora bokstäver: attac. Förkortningen för Association pour la taxation des transactions pour l’aide aux citoyens, eller Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa.
– Det jag vill säga när ni bildar svenska Attac är att det blir ett viktigt tillskott till Folkrörelsesverige – som är i akut behov av föryngring och modernisering, säger Leif Pagrotsky.
Sveriges första vecka som ordförandeland i EU går mot sitt slut. Imorgon på söndagen 7 januari skall den svenska upplagan av organisationen formellt bildas.
Fyra och ett halvt år tidigare, dagen efter att Tyskland vunnit fotbolls-EM, greppar Bror Perjus DN:s kulturdel. Redaktören för livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel ögnar igenom en lång artikel: ”Den internationella arbetarrörelsen måste väcka en insiktsfull opinion för sina krav lokalt, nationellt och globalt. Starta miljoner studiecirklar! Ett väldigt folkbildningsprojekt! Kalla till massmöten! Organisera stora demonstrationer i väldens alla huvudstäder med det gemensamma kravet: skatt på det globala finanskapitalet och arbete år alla.”
När han läser meningarna tänker han: ”Fan, man är inte klok om man skriver något sådant här.” Artikeln är undertecknad av en rad personer från olika LO-förbund, men det är han själv som skrivit texten, som även publiceras i Le Monde Diplomatique. En fransk, inflytelserik vänstertidning.
Efter en tid börjar artikelns uppmaningar att bli verklighet. Bror Perjus var vid 1990-talets mitt inte ensam om kritiken av de orättvisor som följer i spåren på en oreglerad kapitalism.
Många delade idén att det fanns alternativ till IMF och Världsbankens universallösningar, som sedan 1980-talet inneburit privatiseringar, budgetåtstramningar och avregleringar i krisdrabbade utvecklingsländer.
Sommaren 1997 startade Asienkrisen efter att den thailändska bahten kollapsat. Thailand hade som de andra Tigerekonomierna avreglerat och nedmonterat handelshinder efter påtryckningar från västvärlden.
Nu föll de offer för valutaspekulanter och miljontals människor kastades in i fattigdom. Länderna tvingades snart ta villkorade lån från Världsbanken.
Startskottet för Attacrörelsen var en ledare i Le Monde Diplomatiques temanummer om Asienkrisen i december 1997. Chefredaktören Ignacio Ramonet föreslog att en så kallad Tobinskatt, det vill säga en skatt på finansiella transaktioner, borde införas för att motverka valutaspekulation och dess skadeverkningar. Ramonet argumenterade för att en förening – Attac – borde bildas. I juni 1998 var den ett faktum.
I Frankrike rasade vid den här tiden en häftig debatt om privatiseringar av statliga företag. Dessutom fanns en stor upprördhet över MAI-avtalet. Ett tänkt regelverk för internationella investeringar som skulle garantera multinationella företags rättigheter gentemot nationer. Det hade förhandlats fram i hemlighet. Detaljer läckte ut och en massiv proteströrelse fick Frankrike att hösten 1998 dra sig ur avtalet, som raskt skrotades.
– En organisation måste vinna någonting då och då, annars tappar folk intresset, säger den pensionerade socialarbetaren Lars Elf när han talar om MAI-avtalet och Attacs födelse.
Det är den 28 september 2009. Lars Elf och Johan Rootzen, två av de få kvarvarande medlemmarna från Göteborg, håller ett föredrag om Attac för elever från Färnebo Folkhögskola. Mötet hålls på tredje våningen i Viktoriahuset. Vägg i vägg ligger Föreningen för Tibetansk Buddhism som anordnar meditation samma kväll.
Genom lokalens två stora spröjsade fönster kan man se ner längs Linnégatan mot Järntorget och Folkets hus, varifrån demonstrationerna tågade mot Götaplatsen junimånaden 2001 under EU-toppmötet.
Lars Elf läser från en hög papper som han sitter lätt framåtlutad över. Det blir många årtal, namn och handelsavtal.
Allteftersom räcks det upp händer. Frågor ställs om starten i Frankrike, den svenska avdelningen, Attacs mål, ekonomi och vad som händer internationellt.
Lars Elf berättar om att det i Frankrike finns ett förslag på att införa Tobinskatt och att förslaget stöds av Nicolas Sarkozy. En av eleverna känner sig tvingad att ställa en fråga:
– Vem är Sarkozy?
Skillnaderna mellan svenska Attacs nutid och dåtid är enorma. De första månaderna bildades det flera lokalgrupper i veckan runt om i landet. Idag finns bara en handfull av dem kvar och av de 5 500 medlemmarna från toppåret 2002 finns bara några hundra kvar.
Det har gått så långt att America Vera-Zavala, svenska Attacs medgrundare, föreslagit en nedläggning av organisationen.
Situationen är inte lika illa på alla håll i Europa. I moderlandet Frankrike har Attac en trygg ställning och i Tyskland fungerar den som en samlande paraplyorganisation med starka band till fackföreningsrörelsen. I Finland har Attac ett antal riksdagsledamöter direkt knutna till sig och på Island startades 2008 en organisation i svallvågorna efter bankkollapsen på ön.
För svensk del började allting med ett telefonsamtal från CH Hermansson till Aron Etzler. Den gamle vänsterpartiledaren hade blivit kontaktad av svensken Michel Jernewall, som satt i en internationell kommitté där han ansvarade för rörelsens spridning till Skandinavien. Anledningen till att Attac var mån om att få igång en svensk sektion, var det stundande ordförandeskapet i EU. På något sätt hade Hermansson fått reda på att Aron Etzler, som var aktiv i Ung Vänster, studerade i Paris under hösten 1999.
Samtidigt som han studerade i Paris bodde partikamraten America Vera-Zavala där. Tillsammans bestämde de sig för att gå vidare i sina efterforskningar och intervjuade Attacs president Bernard Cassen, på ett litet kontor i Le Monde Diplomatiques lokaler.
– Vi blev väldigt imponerade och beslutade oss för att starta rörelsen i Sverige, säger Aron Etzler.
– Det man ska komma ihåg är att det var en tid när alla pratade om globaliseringen, men det fanns ingen debatt i Sverige. I stort var stämningen sådan att ”nu har globaliseringen kommit och det kan man inte göra någonting åt”
Tillbaka i Sverige visste duon att det skulle bli problem så fort Attac uppfattades som ett vänsterpartistiskt projekt. De började omgående att kontakta företrädare från en rad organisationer.
Köksmöten anordnades i Americas lägenhet på Kungsholmen. Den blev snart för liten och folk hörde av sig och ville bilda lokalavdelningar redan innan det fanns ett postgirokonto för huvudorganisationen.
– Väldigt fort börjar det hända saker i Göteborg, Umeå och Sundsvall. Det var absolut inte så att jag och Aron ledde någonting, det skedde parallellt, berättar America Vera-Zavala.
En som delade engagemanget var journalisten Bim Clinell som precis hade flyttat hem från Paris. Året innan hade hon nominerats till Augustpriset för sin bok De hunsades revansch, om den franska extremhögern. Sommaren 2000 gav hon ut boken Attac, gräsrötternas revolt mot marknaden, som blev en försäljningssuccé.
Under resten av året reste hon runt i landet och föreläste om organisationen.
– Jag tror att jag höll i 70 föredrag, jag var i varje håla. Ena stunden var jag i Norrland där det snöade och nästa var jag i Ystad där solen sken. Överallt var det en otrolig uppslutning. Jag kände mig som Kata Dalström när jag åkte runt, minns hon.
Ett av Bim Clinells föredrag hölls på ABF-huset i Stockholm 9 september 2000. Bim hade bara sovit i tre timmar natten innan. Hon var mordhotad av extremhögern på grund av De hunsades revansch, levde i en resväska och åt i taxin på väg till föredraget när arrangören ringde och meddelade att de behövde byta sal för att alla skulle få plats. Detta trots att annonsen i Aftonbladets kulturdel inte hade varit större än ett frimärke.
Folk satt längs med väggarna. Minst 400 var där och lyssnade. När föredraget var slut räckte någon upp handen och frågade hur man anmälde sig. I publiken såg hon Aron Etzler.
– Aron, kan du räcka upp handen? Det är honom ni skall kontakta om ni är intresserade.
Hon rev loss några papper ur sitt anteckningsblock och delade ut. Folk skrev upp sina namn och mejladresser.
Mönstret gick igen överallt. Fransmännen blev imponerade över hur snabbt en folkrörelse kunde växa fram i Sverige och landet i norr blev det goda exemplet inom Attac. Samtidigt fanns det ingen formell organisation hösten 2000. Det skapade problem för entusiaster och aktivister som ville att något skulle hända.
– Attac bildades så plötsligt. Som en förälskelse kom den, minns Lena Klevenås, före detta riksdagskvinna för Socialdemokraterna och en av de första medlemmarna i det informella nätverk som skulle bli Attac.
– Det går inte riktigt att förklara vad som hände. Attac fanns utan att finnas. På nolltid. Det ställdes krav på oss som om vi var en riktig organisation redan innan vi ens hade bildats formellt. Det var frustrerande.
Sympatisörer som hörde av sig och undrade vad de kunde göra på sin ort fick i bästa fall rådet att starta en studiecirkel. I annat fall var svaret: ”Ingen aning”. Det som fanns var en enkelt uppbyggd hemsida och en mobiltelefon som roterade runt bland medlemmarna i nätverket, samt mejladresserna sparade på några disketter.
I debatten hade Attac ännu inte satt något egentligt avtryck. Genombrottet kommer efter ett frontalangrepp ur det blå.
Tisdagen den 26 september 2000 publicerar Mauricio Rojas från den liberala tankesmedjan Timbro, tillsammans med bland andra kollegan Johan Norberg och Kd-ledaren Alf Svensson ett ”upprop för en öppnare värld” med rubriken ”Dags stoppa huliganerna” på DN Debatt. Publiceringen sker i samband med starten av IMF och Världsbankens årsmöte i Prag. ”Huliganerna” är de tusentals demonstranter som har samlats för att visa sitt missnöje mot den ökade globaliseringens konsekvenser. Bland dessa återfinns svenska ungdomar från ett flertal organisationer, däribland Grön ungdom och den kristna rörelsen Jubel 2000 som arbetar för skuldavskrivningar.
I uppropet buntas antiglobaliseringsrörelsen ihop med nyfascistiska rörelser. De har, enligt debattörerna, alla det gemensamt att de värnar om sina egna intressen och inte de fattigas. Attac får trängas på samma rad som de europeiska högerpartierna Front National, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Frihandel är den sanna fattigdomsbekämpningen.
Bland världens ledare har rädslan för proteströrelsen ökat under det senaste året. Vid WTO:s ministermöte i Seattle i november 1999 kollapsade förhandlingarna mellan Syd och Nord om nya handelsavtal. Istället var det sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter som fick den mediala uppmärksamheten.
När Attac var på väg att få fäste i Sverige började Timbro diskutera tänkbara strategier.
Johan Norberg berättar:
– Debattartikeln var ett sätt att ge kritiken ett ansikte och skapa en medvetenhet om frågan. Det var inte så att vi hellre hade velat tysta Attac, vi ville ta debatten. I våra ögon var inte Attac huvudfienden. Det var EU:s jordbrukspolitik och beslutsfattarna i Seattle som inte kunde bestämma sig.
Uppropet fick ett stort genomslag i media. Dock inte på det sätt Timbro hade önskat.
Efterföljande söndag skriver ärkebiskop KG Hammar, tillsammans med fyra kollegor i Sveriges kristna råd, en replik på DN Debatt. Han kritiserar främst Alf Svensson för ett ”ohederligt och falskt” agerande när samtliga demonstranter, däribland ungdomarna från Jubel 2000, förknippas med yrkesdemonstranter, gatuhuliganer och mikrosekter. KG Hammar klargör också att Svenska kyrkan är kritisk till ”den nuvarande globala utvecklingen”.
Alf Svensson medger senare, om än motvilligt, i en intervju med Dagens Nyheter att uppropet kanske var lite väl skarpt. Något som Johan Norberg håller med om, tio år senare.
– Vi buntade ihop dem med andra missnöjesrörelser. Det är ett stycke där de står nämnda i samma andetag som Le Pen och Haider och det var inte riktigt schysst.
Timbro, som mest läst på om den franska Attacrörelsen, hade svårt att definiera sina motståndare.
– Hade inte Timbro gått ut mot oss så tidigt så tror inte jag att vi hade fått den uppmärksamheten i media som vi fick, säger America Vera-Zavala.
– Bättre motståndare kunde man inte få. De började slå på stora trumman innan vi ens fanns.
Timbro gick vidare med att starta sidan motattac.nu, som en motreaktion på den nya rörelsen.
– Det kanske var mer en namninsamling än en folkrörelse. Vi ville i alla fall visa alla som inte höll med Attac att de inte var ensamma. Sen ordnade vi också offentliga demonstrationer. Vi var nöjda med uppslutningen men vi var inte så demonstrationsvana, säger Johan Norberg.
När svenska Attac hade bildats på mötet 6-7 januari 2001, slog de alla rekord i medial uppmärksamhet. Journalisten Staffan Heimersson gjorde en kritisk granskning av Attac för Svenskt näringslivs räkning. Under organisationens första 70 dagar återfanns de över 400 gånger på nyhetsplats och lika många gånger på ledarplats i svensk media. Både från vänster och höger var det övervägande positiva ordalag.
Helgen i ABF-huset var en stor succé men i efterhand går det också att ana rötterna till de problem som kom att plåga Attac. Det fanns en uttalad ambition att inte välja någon ledare och att ha en platt organisation. Detta blev svårt för medierna att hantera. America Vera-Zavala blev ofta utpekad som Attacs ledare vilket skapade splittringar i gruppen.
– Det blev en besvikelse för många att vi inte lyckades sprida ut uppmärksamheten bättre. En del tog ut det på mig men de flesta insåg ändå svårigheten. Man blir alltid kritiserad om man har en framskjuten position, säger America Vera-Zavala.
Attacs medlemmar bestod huvudsakligen av två grupper: Ungdomar i 20-årsåldern och pensionärer. Lokalföreningar fanns runtom i hela landet, men de femton personer som valdes in i Attacs styrelse kom främst från Stockholm eller Göteborg. Antingen yngre driftiga personer med rötter i olika ungdomsförbund eller före detta riksdagsmän och -kvinnor som Lena Klevenås och Birgitta Hambraeus, före detta centerpartist och välkänd kärnkraftsmotståndare. En sista grupp bestod av forskare som Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och Örjan Appelqvist, docent vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Den enda personen som stack ut ur mängden var Bror Perjus med sina rötter i LO. Hans kontakter skulle dock inte vara tillräckliga för att starta den riktigt breda folkrörelse som många medlemmar hade hoppats på.
Bim Clinell gick inte med i organisationen.
– Jag minns att jag blev arg och kallade dem för en kringvandrande aktvistcirkus. Ena dagen var det antirasism som gällde och nästa dag var det globalisering.
– Det blev också en brist på intellektuella reflexioner. Här i Sverige klarar vi inte av att ha en debatt baserad på idéer, det blir alltid personfixerat. Det är en väldigt liten ankdamm, säger Bim Clinell.
America Vera-Zavala och Johan Norberg var två personer som passade perfekt in på den bild som media ville skapa av de två rörelserna. Johan Norberg med sitt långa blonda hår var en liberal dandy och America Vera-Zavala kvinnan med invandrarbakgrund. Tillsammans släppte de debattboken Global Rättvisa är möjlig där deras ståndpunkter ställdes mot varandra. En oundviklig polarisering skedde där Attac målades upp som en vänsterrörelse, trots försök att undvika det.
Våren 2001 var Attac en organisation som var omöjlig att kontrollera. EU-toppmötet i Göteborg var bara månader bort och det fanns varken tid eller pengar. Bara en oändlig uppmärksamhet som skapade förväntningar. De flesta inom Gemensamma arbetsgruppen, 6A, arbetade volontärt och det fanns bara resurser för att anställa en person för administration.
Ola Mattsson som tidigare hade varit ordförande för Röda Korsets ungdomsförbund fick jobbet, en provanställning.
– När Attac grundades skulle jag ta hand om 5000 nya medlemmar och det fanns ingen grund att stå på. Vi hade inget kontor, jag satt hemma i min lägenhet, säger han.
För många var det en omvälvande och rolig tid, fylld med fester som svetsade samman gruppen. Den första hölls i Årsta under hösten 2000. I samband med grundandet fyllde man Allhuset på Stockholms universitet och den 24 mars arrangerades Club Attac på Münchenbryggeriet. Att få tag på artister var inget problem. Bokningsbolaget Luger hörde själva av sig och erbjöd sina tjänster.
– Det kan vara segt att jobba politiskt. Med Attac var det tvärtom. Folk kunde ringa till organisationen och säga: ”Jag har 500 uppblåsbara aliens. Har ni någon användning för dem?” minns Aron Etzler.
På Münchenbryggeriet spelade bland annat Teddybears STHLM och Mikael Wiehe. Stefan Sundström och Ola Salo från The Ark gjorde ett akustisk gig där de bland annat framförde David Bowies låt Rebel Rebel.
– Det var bra stämning, minns Ola Mattsson.
– Men man får erkänna att det mer blev som en stor gala. Det var inte så mycket politik i det. Göran Greider och Maria-Pia Boëthius talade i början och då var det jubel men sen var det bara ett hejdlöst tryck. Det var ju artister på två scener. När de ena slutade började nästa spela.
Festen var tänkt att dra in pengar, men gick plus minus noll. Istället lämnade den en sur eftersmak. På debattsajten sourze.se skrev Ola Salo några dagar senare om sitt intryck av festen.
”Jag var nyfiken på att se om det fanns fler som jag, som såg Attac som företrädare för en möjlig tredje väg, bortom höger och vänster. /… / Döm då om min förvåning när kvällen sätter igång och det visar sig att man bjudit in en marxistisk teatergrupp. Sen dyker Göran Greider upp som huvudtalare och lovprisar planekonomi och klasshat. Mitt sista minne av kvällen är när Latin Kings hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch och därmed är alla mina fördomar om traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster bekräftade.”
En onsdagnatt i juni arrangerar Attac en fest, nu på den legendariska rockklubben Vågen vid Järntorget i Göteborg. Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och en rad andra artister uppträder under parollen Artister Mot Bush – Ambush.
Den största politiska tillställningen i svenskt mannaminne ligger bara en natts sömn bort. EU-cirkusen har kommit till stan och lägger i överväxeln när Air Force One för första gången ska landa på svensk mark.
Alla som är något inom den svenska Attacrörelsen befinner sig i Göteborg eller är på väg dit.
Aron Etzler blir dock sen. Som Attacs nordiska representant har han varit på ett möte i Sao Paolo. Hans Abrahamsson tyckte att det saknades röster från Syd och kom med den smått galna idén att Etzler skulle passa på och åka till Mexiko för att säkra en intervju med zapatisternas ledare Subcomandante Marcos. Intervjun med den mystiske gerillaledaren som aldrig visar sitt ansikte på bild skulle spelas upp på Fritt Forum vid Pustervikskajen, den planerade scenen för alternativ debatt under toppmötet.
Problemet var att ingen visste var subcomandanten befann sig. Han var onåbar någonstans i Chiapas i södra Mexiko.
I stället blir det en intervju med de jordlösas ordförande i Brasilien, Joao Pedro Stedile. Programmet för Fritt Forum var i vilket fall intressant. Med hjälp av en storbildsskärm skulle toppolitiker inne på Svenska Mässan debattera med aktivisterna utanför.
Det är nu det gäller. Förberedelser ska bli handling. EU:s politik ska påverkas.
Fritt Forum hade planerats sedan hösten 2000, innan Attac bildades. Arrangörer var den grupp som kallades Göteborgsaktionen där bland andra Syndikalisterna och Jordens Vänner spelade framträdande roller. Först framåt våren deltog Attac i deras arbete.
På Vågen är Ola Mattsson positiv och laddad. Under Winnerbäckkonserten går han fram till Hans Abrahamsson. De senaste månaderna har de inte gjort något annat än att jobba med förberedelser inför mötet.
– Shit, det här blir bra. Vi kommer klara det!
– Vi får se, svarar en spänd Abrahamsson.
När Göteborgs-Posten ringer och väcker Ola Mattson på torsdagsmorgonen väntar en överraskning från kommenderingschef Håkan Jaldung och Lundby Container Service. I en spektakulär manöver har polisen stängt inne flera hundra demonstranter på Hvitfeldtska gymnasiet. Nästan alla är misstänkta för brott. Nu vill tidningen ha en kommentar av den yrvakne samordnaren.
– Sen gick allt åt helvete, säger Ola Mattsson.
På fredagen urartar en demonstration i kravaller. På kvällen skjuter polisen tre personer i samband med en manifestation på Vasaplatsen. En av dem, Hannes Westberg, skadas så pass allvarligt att han nästan avlider. Toppmötet avrundas under lördagen med att nationella insatsstyrkan stormar Schillerska gymnasiet i jakten på en tysk terrorist.
Allting flyter samman. Det spelar ingen roll vem som gjorde vad. Attac frias helt i den statliga utredning som följer. Inga Attacmedlemmar döms för några brott. Men i allmänhetens ögon är de ändå insyltade i kravallerna.
Bror Perjus stod och debatterade vid Fritt Forum med miljöpartisten Gustav Fridolin när det brakade loss på Avenyn. Vid flera styrelesmöten hade han tagit upp frågan om risken för kravaller, som i Seattle och Prag. Han ville att Attac skulle gå ut med ett gemensamt fördömande av våldet i anslutning till demonstrationerna. Dessutom ville han att de inte skulle demonstrera tillsammans med grupper som planerade genombrytningar av poliskedjor.
– Min förhoppning var att vi skulle få stopp på serien av våldsamma sammanstötningar med polisen. Att vi skulle kunna vända trenden. På så sätt skulle vi kunna starta en dialog mellan rörelsen och den politiska ledningen i EU.
Istället för att demonstrera med den utomparlamentariska vänstern hade Perjus en vision om att samordna manifestationerna med LO i Göteborg. Problemet var bara att LO inte var intresserat.
Efter Ekofin-mötet i Malmö i april samma år, där demonstranter slogs med polisen, förnyade Bror Perjus kravet i styrelsen. Han tänkte att om man hamnar i samma sammanhang som militanta aktivister, kommer allmänhetens förtroende direkt vara förbrukat. Hur viktiga frågor man än har. Om inte de andra var beredda att göra ett offentligt utspel skulle han göra det själv.
– Hans Abrahamsson vädjade till mig att inte göra det. Han hade direkta överläggningar med de grupper som planerade att bryta poliskedjorna, och han ville försöka förhandla med dem så att de skulle avstå, säger Bror Perjus.
Direkt efter toppmötet uppstår diskussionen om vem som bär ansvaret för kravallerna. Attacmedlemmar förde fram ståndpunkten att polisens aktion vid Hvitfeldtska hade varit provocerande, men oenigheten var stor.
Missnöjd med att Attac inte lyckats stävja våldet och skadegörelsen bestämmer sig Bror Perjus efter mötet för att hoppa av styrelsen. På DN Debatt förklarar han att Attac visserligen tar avstånd från våldet, men att de samtidigt har utnyttjat uppmärksamheten på ett felaktigt sätt. Därmed hade rörelsen förlorat sin länk till fackföreningsrörelsen.
– Han identifierade sig nog väldigt mycket med det svenska samhället byggt av socialdemokratin. Han kunde inte tänka sig i sin vildaste fantasi att polisen kunde vara brutal eller göra provokationer, tror Aron Etzler.
Efter Göteborg åkte Ola Mattson till Almedalsveckan för att delta i seminarier under politikerveckan.
– Folk skrek efter mig: ”Ska du kasta sten på oss?” Det kändes inte så kul när man själv hade gått emellan och riskerat sin egen hälsa under demonstrationerna.
Problemet var att oroligheterna vid toppmötet hade radikaliserat debatten på ett sätt som hädanefter gjorde det omöjligt för Attac att få ett brett stöd för sina frågor. Attac var förknippat med våld. Organisationens namn gjorde inte saken bättre.
– Efter Göteborg var känslan som om vi hade fått ett dödsfall. Det var sorg efteråt. Vi visste att det var dåligt på lång sikt men vi förstod inte riktigt hur dåligt, säger Lena Klevenås.
2001 fanns inget andrum för Attacrörelsen. När G8-länderna möts i Genua drygt en månad efter Göteborgshändelserna urartar demonstrationerna till att bli de värsta kravallerna i italiensk nutidshistoria. Carlo Giuliani, en 23-årig anarkist, skjuts i ansiktet av polisen efter att försökt kasta in en brandsläckare i deras jeep. Sedan körs han över två gånger och dör på platsen.
I en opinionsundersökning efter Göteborgshelgen handlade en av frågorna om förtroendet för de olika aktörerna. Poliserna på gatan fick mest stöd. Minst sympati hade grupperna fredliga demonstranter och militanta aktivister.
I Sverige jämnades debatten ut först när polisens agerande började ifrågasättas i och med en rad avslöjanden, främst i Uppdrag Granskning. När väl opinionen svängde tillbaka var det för sent för Attac. Då hade hela den globala rörelsen fått sig en förödande knäck – 11 september.
– Attac blev terrorister. Det var nästa spik i likkistan, säger Lena Klevenås.
Hans Abrahamsson minns hur Attac hamnade på fel sida om den politiska korrektheten. Hur de som försökt att få andra politiska grupperingar att avstå från våld kom att förknippas med stenkastningen.
– Jag skrattar fast jag borde gråta. Jag har fyllt 60. Bor i ett borgerligt område utanför Göteborg. I villaföreningen har folk inte kommit över det här. De är fortfarande bekymrade och oroar sig för om jag har gatsten i fickorna.
11 september kom att rita om den politiska kartan fullständigt. Precis som Margaret Thatcher hade hävdat att det inte fanns något alternativ 20 år tidigare, konstaterade nu George W Bush att man antingen var med eller emot USA och deras krig mot terrorismen. Det var inte längre så sexigt att demonstrera för några abstrakta ekonomiska frågor. Rörelsen för global rättvisa blev inom loppet av några dagar totalt ointressant. Medlemmarna var snart tillbaka på barrikaderna men då som krigsmotståndare.
Från att ha varit en rörelse som föreslog Tobinskatt och skuldavskrivning, blev man en Nej-rörelse.
America Vera-Zavala var på Utrikesdepartementet och överlämnade en protestlista när de två tornen kollapsade på södra Manhattan.
– Jag tror inte vi hade kunnat handla annorlunda. Samtidigt kan jag tycka att det var väldigt tråkigt att helt plötsligt sluta prata om fattigdomsfrågor, eller, det var inte så att vi slutade, men det var inte någon som lyssnade.
Sveriges ordförandeskap i EU var slut och med det försvann den naturliga samlingspunkten för Attacs medlemmar. För lokalgrupperna ute i landet återstod fortbildning genom studiecirklar eller samarbeten med andra organisationer.
Lars Elf kupar handen bakom örat för att höra frågan från en av eleverna från Österfärnebo.
– Nu har ni pratat om vad ni står för och vad ni har gjort. Men vad gör ni nu? Demonstrerar ni eller hur jobbar ni?
– Just nu gör vi inte mycket alls, svarar Johan Rootzen uppgivet.
Lokalavdelningen i Göteborg har varit nedlagd i över två år. Det blev svårt att behålla medlemmarna efter att de hade gått på studiecirklarna och diskuterat frågorna. Nästa steg var inte självklart.
Attac kom med en analys av globaliseringen utifrån ett rättviseperspektiv. Ett alternativ till det nyliberala imperativet.
Efter att ha försvunnit som politisk rörelse har finanskrisen inneburit en oväntad vänding för rörelsens huvudkrav.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy har båda pekat på Tobinskatten och regleringar av finansiella transaktioner, som nödvändigheter för att stävja spekulation och överdrivet risktagande i ekonomin. När nu Frankrike axlar ordförandeskapet i G20 är just beskattning av finansiella transaktioner en fråga som Nicolas Sarkozy förväntas driva.
Idag har många av de personer som var med och grundade Attac gått vidare. America Vera-Zavala är dramatiker. Bror Perjus är pensionär och grubblar fortfarande över om han gjorde rätt som hoppade av. Ola Mattsson är regionchef på Rädda barnen. Hans Abrahamsson beskriver sig som en ”extremt passiv medlem” och har ägnat flera års forskning till att reda ut varför det gick som det gick i Göteborg .
Lena Klevenås sitter i Alingsås kommunfullmäktige för Miljöpartiet. Attacföreningen i Alingsås som hon var med och startade lades ner 2008.
– Attac kan lika gärna dö idag. Det kommer nya frågor hela tiden. Namnet är inte det viktiga, säger Lena Klevenås.
Hennes engagemang har flyttat till FIAN – Food first Information Action Network, en internationell organisation som kämpar för människors rätt till mat. Hon är i dag ordförande för dess svenska gren.
– Om man vill förändra världen hittar man olika plattformar. Jag har varit med och startat både Amnesty och Svenska Freds här i Alingsås men allt är nedlagt nu. Man vill köra på där det är medvind.
Attac - så var det
– Det är sjukt mycket jobb med en enhetsfront, sa Jonas Thunberg, har du tänkt på det?
Vi bodde ihop i Rinkeby det märkliga året 2000 när starten för det svenska Attac förbereddes. Jag avfärdade honom:
– Det här är på gång överallt och det måste göras.
Det var ”the spirit of Seattle” - uppvaknandet från nyliberalismen som kom. Från protesterna mot IMF i Latinamerika, till USA, till Frankrike och nu till lilla Sverige. I Stockholm var vi ett litet gäng som aldrig känt varandra tidigare, men där alla ändå råkade vara i 27-årsåldern med bakgrund i olika politiska organisationer. Vi siktade på någonting som var mycket bredare än vad vi alla sysslat med tidigare – en organisation där varenda kotte, oavsett om man röstade på Folkpartiet eller inte röstade alls, kunde vara med. En front mot spekulationsekonomin. En kollektiv spegelvänd Sture Eskilsson som sparkade liv i sosseriet och väckte de döda. Medan vi började arbeta öppnades alla dörrar i offentligheten. Avsändaren Attac gjorde tidigare ickefrågor till intressant stoff – gamla solidaritetsrörelser hatade oss för att vi verkade ha magiska byxor. Men en av de första drömmarna som dog var bredden. Det började bra. Sektvänstern skydde oss för att vi inte var renläriga marxister och vi hade faktiskt intresserade folkpartister på väg in. Men med Timbros skrämselkampanj blev det plötsligt svårt för de borgerliga humanisterna. De andra problemen var våra egna. Det var dumt, menar jag, att ge sig in i sista minuten i Göteborgsdemonstrationerna, vilket vi gjorde för att de INTE skulle haverera i våldsamheter. Vi hade ingen kontroll över någonting och fick ändå skulden för allt. Det andra stora felet, enligt min mening, var att vi, eftersom idealen om ”platt organisation” inte hade en organisation. Tusentals människor som aldrig sysslat med politik strömmade in och till dem sa vi hur mycket de än bönade och bad om handfasta råd och aktiviteter: gör vad ni vill. De flesta gick en studiecirkel, den enda aktiviteten som påbjöds, och försvann sedan ut i periferin. Attac borde ha valt konsekvent mellan att bli en kunskapstät tankesmedjeorganisation, eller en folkrörelse. Efter två år var båda alternativen rökta.
När vi trycker artikeln om Attac på tioårsjubileet för dess bildande är det kanske framförallt för att människor alltid kommer vilja bilda nya organisationer och riskerar att tvingas uppfinna hjulet på nytt, så länge ingen bidrar med sina erfarenheter av triumf och nederlag. Det kanske är nostalgi för en del. Men en del finns också att lära för alla.
/Aron Etzler