Okategoriserade 07 januari, 2011

När väckelsen gick över Sverige

För exakt tio år sedan bildades Attac, en av de snabbast växande folkrörelserna i svensk historia. Från att ha varit mediernas älskling försvann Attac från den politiska kartan. Det här är historien om rättviserörelsen som försvann, men vars frågor efter finanskrisen väckts till liv av Europas ledande politiker. Det här är historien om svenska Attac.

Det är trettondagsafton 2001, tre grader i luften och nästan vindstilla. Kön till ABF-huset i Stockholm ringlar långt ut på Sveavägen. Alla är där. De 820 biljetterna tog slut på ett par timmar. Nu gäller principen – en ut, en in. En tjej har tröttnat på att köa och håller upp en egentillverkad skylt med texten ”Biljetter sökes”. I entrén blandas känslan av desperation med uppsluppen glädje. Argumentet att man inte får släppa in fler personer, på grund av brandrisken, upprepas gång på gång.
Regissören Etienne Glaser förklarar entusiastiskt för Svenska Dagbladet att ”det här är tänkande människors nya hopp. En gräsrotsrörelse mot en till synes okontrollerbar kapitalism. Det finns inget annat att hoppas på”.
Ett 30-tal forskare, aktivister, författare och journalister leder seminarier. Man diskuterar globalisering, spekulationsekonomi och institutioner som Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO). Den globala rättviserörelsens favoritmotståndare.

Luften är kvalmig i den överfulla Z-salen. Leif Pagrotsky är inbjuden att debattera med Pierre Tartakowsky, franska Attacs generalsekreterare. Handelsministern förklarar sin uppskattning över att få vara med på en så viktig tillställning.
– Ni har fått – och det är en rejäl bedrift – den internationella solidariteten på dagordningen för politiken och för media. Äntligen, skulle jag vilja säga.
Väggen bakom podiet är täckt av en banderoll med fem stora bokstäver: attac. Förkortningen för Association pour la taxation des transactions pour l’aide aux citoyens, eller Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa.
– Det jag vill säga när ni bildar svenska Attac är att det blir ett viktigt tillskott till Folkrörelsesverige – som är i akut behov av föryngring och modernisering, säger Leif Pagrotsky.
Sveriges första vecka som ordförandeland i EU går mot sitt slut. Imorgon på söndagen 7 januari skall den svenska upplagan av organisationen formellt bildas.

Fyra och ett halvt år tidigare, dagen efter att Tyskland vunnit fotbolls-EM, greppar Bror Perjus DN:s kulturdel. Redaktören för livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel ögnar igenom en lång artikel: ”Den internationella arbetarrörelsen måste väcka en insiktsfull opinion för sina krav lokalt, nationellt och globalt. Starta miljoner studiecirklar! Ett väldigt folkbildningsprojekt! Kalla till massmöten! Organisera stora demonstrationer i väldens alla huvudstäder med det gemensamma kravet: skatt på det globala finanskapitalet och arbete år alla.”
När han läser meningarna tänker han: ”Fan, man är inte klok om man skriver något sådant här.” Artikeln är undertecknad av en rad personer från olika LO-förbund, men det är han själv som skrivit texten, som även publiceras i Le Monde Diplomatique. En fransk, inflytelserik vänstertidning.
Efter en tid börjar artikelns uppmaningar att bli verklighet. Bror Perjus var vid 1990-talets mitt inte ensam om kritiken av de orättvisor som följer i spåren på en oreglerad kapitalism.
Många delade idén att det fanns alternativ till IMF och Världsbankens universallösningar, som sedan 1980-talet inneburit privatiseringar, budgetåtstramningar och avregleringar i krisdrabbade utvecklingsländer.

Sommaren 1997 startade Asienkrisen efter att den thailändska bahten kollapsat. Thailand hade som de andra Tigerekonomierna avreglerat och nedmonterat handelshinder efter påtryckningar från västvärlden.
Nu föll de offer för valutaspekulanter och miljontals människor kastades in i fattigdom. Länderna tvingades snart ta villkorade lån från Världsbanken.
Startskottet för Attacrörelsen var en ledare i Le Monde Diplomatiques temanummer om Asienkrisen i december 1997. Chefredaktören Ignacio Ramonet föreslog att en så kallad Tobinskatt, det vill säga en skatt på finansiella transaktioner, borde införas för att motverka valutaspekulation och dess skadeverkningar. Ramonet argumenterade för att en förening – Attac – borde bildas. I juni 1998 var den ett faktum.
I Frankrike rasade vid den här tiden en häftig debatt om privatiseringar av statliga företag. Dessutom fanns en stor upprördhet över MAI-avtalet. Ett tänkt regelverk för internationella investeringar som skulle garantera multinationella företags rättigheter gentemot nationer. Det hade förhandlats fram i hemlighet. Detaljer läckte ut och en massiv proteströrelse fick Frankrike att hösten 1998 dra sig ur avtalet, som raskt skrotades.
– En organisation måste vinna någonting då och då, annars tappar folk intresset, säger den pensionerade socialarbetaren Lars Elf när han talar om MAI-avtalet och Attacs födelse.
Det är den 28 september 2009. Lars Elf och Johan Rootzen, två av de få kvarvarande medlemmarna från Göteborg, håller ett föredrag om Attac för elever från Färnebo Folkhögskola. Mötet hålls på tredje våningen i Viktoriahuset. Vägg i vägg ligger Föreningen för Tibetansk Buddhism som anordnar meditation samma kväll.

Genom lokalens två stora spröjsade fönster kan man se ner längs Linnégatan mot Järntorget och Folkets hus, varifrån demonstrationerna tågade mot Götaplatsen junimånaden 2001 under EU-toppmötet.
Lars Elf läser från en hög papper som han sitter lätt framåtlutad över. Det blir många årtal, namn och handelsavtal.
Allteftersom räcks det upp händer. Frågor ställs om starten i Frankrike, den svenska avdelningen, Attacs mål, ekonomi och vad som händer internationellt.
Lars Elf berättar om att det i Frankrike finns ett förslag på att införa Tobinskatt och att förslaget stöds av Nicolas Sarkozy. En av eleverna känner sig tvingad att ställa en fråga:
– Vem är Sarkozy?
Skillnaderna mellan svenska Attacs nutid och dåtid är enorma. De första månaderna bildades det flera lokalgrupper i veckan runt om i landet. Idag finns bara en handfull av dem kvar och av de 5 500 medlemmarna från toppåret 2002 finns bara några hundra kvar.
Det har gått så långt att America Vera-Zavala, svenska Attacs medgrundare, föreslagit en nedläggning av organisationen.
Situationen är inte lika illa på alla håll i Europa. I moderlandet Frankrike har Attac en trygg ställning och i Tyskland fungerar den som en samlande paraplyorganisation med starka band till fackföreningsrörelsen. I Finland har Attac ett antal riksdagsledamöter direkt knutna till sig och på Island startades 2008 en organisation i svallvågorna efter bankkollapsen på ön.

För svensk del började allting med ett telefonsamtal från CH Hermansson till Aron Etzler. Den gamle vänsterpartiledaren hade blivit kontaktad av svensken Michel Jernewall, som satt i en internationell kommitté där han ansvarade för rörelsens spridning till Skandinavien. Anledningen till att Attac var mån om att få igång en svensk sektion, var det stundande ordförandeskapet i EU. På något sätt hade Hermansson fått reda på att Aron Etzler, som var aktiv i Ung Vänster, studerade i Paris under hösten 1999.
Samtidigt som han studerade i Paris bodde partikamraten America Vera-Zavala där. Tillsammans bestämde de sig för att gå vidare i sina efterforskningar och intervjuade Attacs president Bernard Cassen, på ett litet kontor i Le Monde Diplomatiques lokaler.
– Vi blev väldigt imponerade och beslutade oss för att starta rörelsen i Sverige, säger Aron Etzler.
– Det man ska komma ihåg är att det var en tid när alla pratade om globaliseringen, men det fanns ingen debatt i Sverige. I stort var stämningen sådan att ”nu har globaliseringen kommit och det kan man inte göra någonting åt”
Tillbaka i Sverige visste duon att det skulle bli problem så fort Attac uppfattades som ett vänsterpartistiskt projekt. De började omgående att kontakta företrädare från en rad organisationer.

Köksmöten anordnades i Americas lägenhet på Kungsholmen. Den blev snart för liten och folk hörde av sig och ville bilda lokalavdelningar redan innan det fanns ett postgirokonto för huvudorganisationen.
– Väldigt fort börjar det hända saker i Göteborg, Umeå och Sundsvall. Det var absolut inte så att jag och Aron ledde någonting, det skedde parallellt, berättar America Vera-Zavala.
En som delade engagemanget var journalisten Bim Clinell som precis hade flyttat hem från Paris. Året innan hade hon nominerats till Augustpriset för sin bok De hunsades revansch, om den franska extremhögern. Sommaren 2000 gav hon ut boken Attac, gräsrötternas revolt mot marknaden, som blev en försäljningssuccé.
Under resten av året reste hon runt i landet och föreläste om organisationen.
– Jag tror att jag höll i 70 föredrag, jag var i varje håla. Ena stunden var jag i Norrland där det snöade och nästa var jag i Ystad där solen sken. Överallt var det en otrolig uppslutning. Jag kände mig som Kata Dalström när jag åkte runt, minns hon.
Ett av Bim Clinells föredrag hölls på ABF-huset i Stockholm 9 september 2000. Bim hade bara sovit i tre timmar natten innan. Hon var mordhotad av extremhögern på grund av De hunsades revansch, levde i en resväska och åt i taxin på väg till föredraget när arrangören ringde och meddelade att de behövde byta sal för att alla skulle få plats. Detta trots att annonsen i Aftonbladets kulturdel inte hade varit större än ett frimärke.

Folk satt längs med väggarna. Minst 400 var där och lyssnade. När föredraget var slut räckte någon upp handen och frågade hur man anmälde sig. I publiken såg hon Aron Etzler.
– Aron, kan du räcka upp handen? Det är honom ni skall kontakta om ni är intresserade.
Hon rev loss några papper ur sitt anteckningsblock och delade ut. Folk skrev upp sina namn och mejladresser.
Mönstret gick igen överallt. Fransmännen blev imponerade över hur snabbt en folkrörelse kunde växa fram i Sverige och landet i norr blev det goda exemplet inom Attac. Samtidigt fanns det ingen formell organisation hösten 2000. Det skapade problem för entusiaster och aktivister som ville att något skulle hända.
– Attac bildades så plötsligt. Som en förälskelse kom den, minns Lena Klevenås, före detta riksdagskvinna för Socialdemokraterna och en av de första medlemmarna i det informella nätverk som skulle bli Attac.
– Det går inte riktigt att förklara vad som hände. Attac fanns utan att finnas. På nolltid. Det ställdes krav på oss som om vi var en riktig organisation redan innan vi ens hade bildats formellt. Det var frustrerande.
Sympatisörer som hörde av sig och undrade vad de kunde göra på sin ort fick i bästa fall rådet att starta en studiecirkel. I annat fall var svaret: ”Ingen aning”. Det som fanns var en enkelt uppbyggd hemsida och en mobiltelefon som roterade runt bland medlemmarna i nätverket, samt mejladresserna sparade på några disketter.
I debatten hade Attac ännu inte satt något egentligt avtryck. Genombrottet kommer efter ett frontalangrepp ur det blå.

Tisdagen den 26 september 2000 publicerar Mauricio Rojas från den liberala tankesmedjan Timbro, tillsammans med bland andra kollegan Johan Norberg och Kd-ledaren Alf Svensson ett ”upprop för en öppnare värld” med rubriken ”Dags stoppa huliganerna” på DN Debatt. Publiceringen sker i samband med starten av IMF och Världsbankens årsmöte i Prag. ”Huliganerna” är de tusentals demonstranter som har samlats för att visa sitt missnöje mot den ökade globaliseringens konsekvenser. Bland dessa återfinns svenska ungdomar från ett flertal organisationer, däribland Grön ungdom och den kristna rörelsen Jubel 2000 som arbetar för skuldavskrivningar.
I uppropet buntas antiglobaliseringsrörelsen ihop med nyfascistiska rörelser. De har, enligt debattörerna, alla det gemensamt att de värnar om sina egna intressen och inte de fattigas. Attac får trängas på samma rad som de europeiska högerpartierna Front National, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Frihandel är den sanna fattigdomsbekämpningen.
Bland världens ledare har rädslan för proteströrelsen ökat under det senaste året. Vid WTO:s ministermöte i Seattle i november 1999 kollapsade förhandlingarna mellan Syd och Nord om nya handelsavtal. Istället var det sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter som fick den mediala uppmärksamheten.
När Attac var på väg att få fäste i Sverige började Timbro diskutera tänkbara strategier.
Johan Norberg berättar:
– Debattartikeln var ett sätt att ge kritiken ett ansikte och skapa en medvetenhet om frågan. Det var inte så att vi hellre hade velat tysta Attac, vi ville ta debatten. I våra ögon var inte Attac huvudfienden. Det var EU:s jordbrukspolitik och beslutsfattarna i Seattle som inte kunde bestämma sig.

Uppropet fick ett stort genomslag i media. Dock inte på det sätt Timbro hade önskat.
Efterföljande söndag skriver ärkebiskop KG Hammar, tillsammans med fyra kollegor i Sveriges kristna råd, en replik på DN Debatt. Han kritiserar främst Alf Svensson för ett ”ohederligt och falskt” agerande när samtliga demonstranter, däribland ungdomarna från Jubel 2000, förknippas med yrkesdemonstranter, gatuhuliganer och mikrosekter. KG Hammar klargör också att Svenska kyrkan är kritisk till ”den nuvarande globala utvecklingen”.
Alf Svensson medger senare, om än motvilligt, i en intervju med Dagens Nyheter att uppropet kanske var lite väl skarpt. Något som Johan Norberg håller med om, tio år senare.
– Vi buntade ihop dem med andra missnöjesrörelser. Det är ett stycke där de står nämnda i samma andetag som Le Pen och Haider och det var inte riktigt schysst.
Timbro, som mest läst på om den franska Attacrörelsen, hade svårt att definiera sina motståndare.
– Hade inte Timbro gått ut mot oss så tidigt så tror inte jag att vi hade fått den uppmärksamheten i media som vi fick, säger America Vera-Zavala.
– Bättre motståndare kunde man inte få. De började slå på stora trumman innan vi ens fanns.
Timbro gick vidare med att starta sidan motattac.nu, som en motreaktion på den nya rörelsen.
– Det kanske var mer en namninsamling än en folkrörelse. Vi ville i alla fall visa alla som inte höll med Attac att de inte var ensamma. Sen ordnade vi också offentliga demonstrationer. Vi var nöjda med uppslutningen men vi var inte så demonstrationsvana, säger Johan Norberg.

När svenska Attac hade bildats på mötet 6-7 januari 2001, slog de alla rekord i medial uppmärksamhet. Journalisten Staffan Heimersson gjorde en kritisk granskning av Attac för Svenskt näringslivs räkning. Under organisationens första 70 dagar återfanns de över 400 gånger på nyhetsplats och lika många gånger på ledarplats i svensk media. Både från vänster och höger var det övervägande positiva ordalag.
Helgen i ABF-huset var en stor succé men i efterhand går det också att ana rötterna till de problem som kom att plåga Attac. Det fanns en uttalad ambition att inte välja någon ledare och att ha en platt organisation. Detta blev svårt för medierna att hantera. America Vera-Zavala blev ofta utpekad som Attacs ledare vilket skapade splittringar i gruppen.
– Det blev en besvikelse för många att vi inte lyckades sprida ut uppmärksamheten bättre. En del tog ut det på mig men de flesta insåg ändå svårigheten. Man blir alltid kritiserad om man har en framskjuten position, säger America Vera-Zavala.

Attacs medlemmar bestod huvudsakligen av två grupper: Ungdomar i 20-årsåldern och pensionärer. Lokalföreningar fanns runtom i hela landet, men de femton personer som valdes in i Attacs styrelse kom främst från Stockholm eller Göteborg. Antingen yngre driftiga personer med rötter i olika ungdomsförbund eller före detta riksdagsmän och -kvinnor som Lena Klevenås och Birgitta Hambraeus, före detta centerpartist och välkänd kärnkraftsmotståndare. En sista grupp bestod av forskare som Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och Örjan Appelqvist, docent vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Den enda personen som stack ut ur mängden var Bror Perjus med sina rötter i LO. Hans kontakter skulle dock inte vara tillräckliga för att starta den riktigt breda folkrörelse som många medlemmar hade hoppats på.
Bim Clinell gick inte med i organisationen.
– Jag minns att jag blev arg och kallade dem för en kringvandrande aktvistcirkus. Ena dagen var det antirasism som gällde och nästa dag var det globalisering.
– Det blev också en brist på intellektuella reflexioner. Här i Sverige klarar vi inte av att ha en debatt baserad på idéer, det blir alltid personfixerat. Det är en väldigt liten ankdamm, säger Bim Clinell.
America Vera-Zavala och Johan Norberg var två personer som passade perfekt in på den bild som media ville skapa av de två rörelserna. Johan Norberg med sitt långa blonda hår var en liberal dandy och America Vera-Zavala kvinnan med invandrarbakgrund. Tillsammans släppte de debattboken Global Rättvisa är möjlig där deras ståndpunkter ställdes mot varandra. En oundviklig polarisering skedde där Attac målades upp som en vänsterrörelse, trots försök att undvika det.

Våren 2001 var Attac en organisation som var omöjlig att kontrollera. EU-toppmötet i Göteborg var bara månader bort och det fanns varken tid eller pengar. Bara en oändlig uppmärksamhet som skapade förväntningar. De flesta inom Gemensamma arbetsgruppen, 6A, arbetade volontärt och det fanns bara resurser för att anställa en person för administration.
Ola Mattsson som tidigare hade varit ordförande för Röda Korsets ungdomsförbund fick jobbet, en provanställning.
– När Attac grundades skulle jag ta hand om 5000 nya medlemmar och det fanns ingen grund att stå på. Vi hade inget kontor, jag satt hemma i min lägenhet, säger han.
För många var det en omvälvande och rolig tid, fylld med fester som svetsade samman gruppen. Den första hölls i Årsta under hösten 2000. I samband med grundandet fyllde man Allhuset på Stockholms universitet och den 24 mars arrangerades Club Attac på Münchenbryggeriet. Att få tag på artister var inget problem. Bokningsbolaget Luger hörde själva av sig och erbjöd sina tjänster.
– Det kan vara segt att jobba politiskt. Med Attac var det tvärtom. Folk kunde ringa till organisationen och säga: ”Jag har 500 uppblåsbara aliens. Har ni någon användning för dem?” minns Aron Etzler.
På Münchenbryggeriet spelade bland annat Teddybears STHLM och Mikael Wiehe. Stefan Sundström och Ola Salo från The Ark gjorde ett akustisk gig där de bland annat framförde David Bowies låt Rebel Rebel.
– Det var bra stämning, minns Ola Mattsson.
– Men man får erkänna att det mer blev som en stor gala. Det var inte så mycket politik i det. Göran Greider och Maria-Pia Boëthius talade i början och då var det jubel men sen var det bara ett hejdlöst tryck. Det var ju artister på två scener. När de ena slutade började nästa spela.
Festen var tänkt att dra in pengar, men gick plus minus noll. Istället lämnade den en sur eftersmak. På debattsajten sourze.se skrev Ola Salo några dagar senare om sitt intryck av festen.
”Jag var nyfiken på att se om det fanns fler som jag, som såg Attac som företrädare för en möjlig tredje väg, bortom höger och vänster. /… / Döm då om min förvåning när kvällen sätter igång och det visar sig att man bjudit in en marxistisk teatergrupp. Sen dyker Göran Greider upp som huvudtalare och lovprisar planekonomi och klasshat. Mitt sista minne av kvällen är när Latin Kings hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch och därmed är alla mina fördomar om traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster bekräftade.”

En onsdagnatt i juni
arrangerar Attac en fest, nu på den legendariska rockklubben Vågen vid Järntorget i Göteborg. Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och en rad andra artister uppträder under parollen Artister Mot Bush – Ambush.
Den största politiska tillställningen i svenskt mannaminne ligger bara en natts sömn bort. EU-cirkusen har kommit till stan och lägger i överväxeln när Air Force One för första gången ska landa på svensk mark.
Alla som är något inom den svenska Attacrörelsen befinner sig i Göteborg eller är på väg dit.
Aron Etzler blir dock sen. Som Attacs nordiska representant har han varit på ett möte i Sao Paolo. Hans Abrahamsson tyckte att det saknades röster från Syd och kom med den smått galna idén att Etzler skulle passa på och åka till Mexiko för att säkra en intervju med zapatisternas ledare Subcomandante Marcos. Intervjun med den mystiske gerillaledaren som aldrig visar sitt ansikte på bild skulle spelas upp på Fritt Forum vid Pustervikskajen, den planerade scenen för alternativ debatt under toppmötet.
Problemet var att ingen visste var subcomandanten befann sig. Han var onåbar någonstans i Chiapas i södra Mexiko.
I stället blir det en intervju med de jordlösas ordförande i Brasilien, Joao Pedro Stedile. Programmet för Fritt Forum var i vilket fall intressant. Med hjälp av en storbildsskärm skulle toppolitiker inne på Svenska Mässan debattera med aktivisterna utanför.
Det är nu det gäller. Förberedelser ska bli handling. EU:s politik ska påverkas.

Fritt Forum hade planerats sedan hösten 2000, innan Attac bildades. Arrangörer var den grupp som kallades Göteborgsaktionen där bland andra Syndikalisterna och Jordens Vänner spelade framträdande roller. Först framåt våren deltog Attac i deras arbete.
På Vågen är Ola Mattsson positiv och laddad. Under Winnerbäckkonserten går han fram till Hans Abrahamsson. De senaste månaderna har de inte gjort något annat än att jobba med förberedelser inför mötet.
– Shit, det här blir bra. Vi kommer klara det!
– Vi får se, svarar en spänd Abrahamsson.
När Göteborgs-Posten ringer och väcker Ola Mattson på torsdagsmorgonen väntar en överraskning från kommenderingschef Håkan Jaldung och Lundby Container Service. I en spektakulär manöver har polisen stängt inne flera hundra demonstranter på Hvitfeldtska gymnasiet. Nästan alla är misstänkta för brott. Nu vill tidningen ha en kommentar av den yrvakne samordnaren.
– Sen gick allt åt helvete, säger Ola Mattsson.
På fredagen urartar en demonstration i kravaller. På kvällen skjuter polisen tre personer i samband med en manifestation på Vasaplatsen. En av dem, Hannes Westberg, skadas så pass allvarligt att han nästan avlider. Toppmötet avrundas under lördagen med att nationella insatsstyrkan stormar Schillerska gymnasiet i jakten på en tysk terrorist.

Allting flyter samman. Det spelar ingen roll vem som gjorde vad. Attac frias helt i den statliga utredning som följer. Inga Attacmedlemmar döms för några brott. Men i allmänhetens ögon är de ändå insyltade i kravallerna.
Bror Perjus stod och debatterade vid Fritt Forum med miljöpartisten Gustav Fridolin när det brakade loss på Avenyn. Vid flera styrelesmöten hade han tagit upp frågan om risken för kravaller, som i Seattle och Prag. Han ville att Attac skulle gå ut med ett gemensamt fördömande av våldet i anslutning till demonstrationerna. Dessutom ville han att de inte skulle demonstrera tillsammans med grupper som planerade genombrytningar av poliskedjor.
– Min förhoppning var att vi skulle få stopp på serien av våldsamma sammanstötningar med polisen. Att vi skulle kunna vända trenden. På så sätt skulle vi kunna starta en dialog mellan rörelsen och den politiska ledningen i EU.
Istället för att demonstrera med den utomparlamentariska vänstern hade Perjus en vision om att samordna manifestationerna med LO i Göteborg. Problemet var bara att LO inte var intresserat.
Efter Ekofin-mötet i Malmö i april samma år, där demonstranter slogs med polisen, förnyade Bror Perjus kravet i styrelsen. Han tänkte att om man hamnar i samma sammanhang som militanta aktivister, kommer allmänhetens förtroende direkt vara förbrukat. Hur viktiga frågor man än har. Om inte de andra var beredda att göra ett offentligt utspel skulle han göra det själv.
– Hans Abrahamsson vädjade till mig att inte göra det. Han hade direkta överläggningar med de grupper som planerade att bryta poliskedjorna, och han ville försöka förhandla med dem så att de skulle avstå, säger Bror Perjus.
Direkt efter toppmötet uppstår diskussionen om vem som bär ansvaret för kravallerna. Attacmedlemmar förde fram ståndpunkten att polisens aktion vid Hvitfeldtska hade varit provocerande, men oenigheten var stor.
Missnöjd med att Attac inte lyckats stävja våldet och skadegörelsen bestämmer sig Bror Perjus efter mötet för att hoppa av styrelsen. På DN Debatt förklarar han att Attac visserligen tar avstånd från våldet, men att de samtidigt har utnyttjat uppmärksamheten på ett felaktigt sätt. Därmed hade rörelsen förlorat sin länk till fackföreningsrörelsen.
– Han identifierade sig nog väldigt mycket med det svenska samhället byggt av socialdemokratin. Han kunde inte tänka sig i sin vildaste fantasi att polisen kunde vara brutal eller göra provokationer, tror Aron Etzler.

Efter Göteborg
åkte Ola Mattson till Almedalsveckan för att delta i seminarier under politikerveckan.
– Folk skrek efter mig: ”Ska du kasta sten på oss?” Det kändes inte så kul när man själv hade gått emellan och riskerat sin egen hälsa under demonstrationerna.
Problemet var att oroligheterna vid toppmötet hade radikaliserat debatten på ett sätt som hädanefter gjorde det omöjligt för Attac att få ett brett stöd för sina frågor. Attac var förknippat med våld. Organisationens namn gjorde inte saken bättre.
– Efter Göteborg var känslan som om vi hade fått ett dödsfall. Det var sorg efteråt. Vi visste att det var dåligt på lång sikt men vi förstod inte riktigt hur dåligt, säger Lena Klevenås.
2001 fanns inget andrum för Attacrörelsen. När G8-länderna möts i Genua drygt en månad efter Göteborgshändelserna urartar demonstrationerna till att bli de värsta kravallerna i italiensk nutidshistoria. Carlo Giuliani, en 23-årig anarkist, skjuts i ansiktet av polisen efter att försökt kasta in en brandsläckare i deras jeep. Sedan körs han över två gånger och dör på platsen.
I en opinionsundersökning efter Göteborgshelgen handlade en av frågorna om förtroendet för de olika aktörerna. Poliserna på gatan fick mest stöd. Minst sympati hade grupperna fredliga demonstranter och militanta aktivister.
I Sverige jämnades debatten ut först när polisens agerande började ifrågasättas i och med en rad avslöjanden, främst i Uppdrag Granskning. När väl opinionen svängde tillbaka var det för sent för Attac. Då hade hela den globala rörelsen fått sig en förödande knäck – 11 september.
– Attac blev terrorister. Det var nästa spik i likkistan, säger Lena Klevenås.
Hans Abrahamsson minns hur Attac hamnade på fel sida om den politiska korrektheten. Hur de som försökt att få andra politiska grupperingar att avstå från våld kom att förknippas med stenkastningen.
– Jag skrattar fast jag borde gråta. Jag har fyllt 60. Bor i ett borgerligt område utanför Göteborg. I villaföreningen har folk inte kommit över det här. De är fortfarande bekymrade och oroar sig för om jag har gatsten i fickorna.

11 september
kom att rita om den politiska kartan fullständigt. Precis som Margaret Thatcher hade hävdat att det inte fanns något alternativ 20 år tidigare, konstaterade nu George W Bush att man antingen var med eller emot USA och deras krig mot terrorismen. Det var inte längre så sexigt att demonstrera för några abstrakta ekonomiska frågor. Rörelsen för global rättvisa blev inom loppet av några dagar totalt ointressant. Medlemmarna var snart tillbaka på barrikaderna men då som krigsmotståndare.
Från att ha varit en rörelse som föreslog Tobinskatt och skuldavskrivning, blev man en Nej-rörelse.
America Vera-Zavala var på Utrikesdepartementet och överlämnade en protestlista när de två tornen kollapsade på södra Manhattan.
– Jag tror inte vi hade kunnat handla annorlunda. Samtidigt kan jag tycka att det var väldigt tråkigt att helt plötsligt sluta prata om fattigdomsfrågor, eller, det var inte så att vi slutade, men det var inte någon som lyssnade.
Sveriges ordförandeskap i EU var slut och med det försvann den naturliga samlingspunkten för Attacs medlemmar. För lokalgrupperna ute i landet återstod fortbildning genom studiecirklar eller samarbeten med andra organisationer.
Lars Elf kupar handen bakom örat för att höra frågan från en av eleverna från Österfärnebo.
– Nu har ni pratat om vad ni står för och vad ni har gjort. Men vad gör ni nu? Demonstrerar ni eller hur jobbar ni?
– Just nu gör vi inte mycket alls, svarar Johan Rootzen uppgivet.
Lokalavdelningen i Göteborg har varit nedlagd i över två år. Det blev svårt att behålla medlemmarna efter att de hade gått på studiecirklarna och diskuterat frågorna. Nästa steg var inte självklart.

Attac kom med en analys av globaliseringen utifrån ett rättviseperspektiv. Ett alternativ till det nyliberala imperativet.
Efter att ha försvunnit som politisk rörelse har finanskrisen inneburit en oväntad vänding för rörelsens huvudkrav.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy har båda pekat på Tobinskatten och regleringar av finansiella transaktioner, som nödvändigheter för att stävja spekulation och överdrivet risktagande i ekonomin. När nu Frankrike axlar ordförandeskapet i G20 är just beskattning av finansiella transaktioner en fråga som Nicolas Sarkozy förväntas driva.
Idag har många av de personer som var med och grundade Attac gått vidare. America Vera-Zavala är dramatiker. Bror Perjus är pensionär och grubblar fortfarande över om han gjorde rätt som hoppade av. Ola Mattsson är regionchef på Rädda barnen. Hans Abrahamsson beskriver sig som en ”extremt passiv medlem” och har ägnat flera års forskning till att reda ut varför det gick som det gick i Göteborg .
Lena Klevenås sitter i Alingsås kommunfullmäktige för Miljöpartiet. Attacföreningen i Alingsås som hon var med och startade lades ner 2008.
– Attac kan lika gärna dö idag. Det kommer nya frågor hela tiden. Namnet är inte det viktiga, säger Lena Klevenås.
Hennes engagemang har flyttat till FIAN – Food first Information Action Network, en internationell organisation som kämpar för människors rätt till mat. Hon är i dag ordförande för dess svenska gren.
– Om man vill förändra världen hittar man olika plattformar. Jag har varit med och startat både Amnesty och Svenska Freds här i Alingsås men allt är nedlagt nu. Man vill köra på där det är medvind.

Attac - så var det

– Det är sjukt mycket jobb med en enhetsfront, sa Jonas Thunberg, har du tänkt på det?


Vi bodde ihop i Rinkeby det märkliga året 2000 när starten för  det svenska Attac förbereddes. Jag avfärdade honom:
– Det här är på gång överallt och det måste göras.
Det var ”the spirit of Seattle” - uppvaknandet från nyliberalismen som kom. Från protesterna mot IMF i Latinamerika, till USA, till Frankrike och nu till lilla Sverige. I Stockholm var vi ett litet gäng som aldrig känt varandra tidigare, men där alla ändå råkade vara i 27-årsåldern med bakgrund i olika politiska organisationer. Vi siktade på någonting som var mycket bredare än vad vi alla sysslat med tidigare – en organisation där varenda kotte, oavsett om man röstade på Folkpartiet eller inte röstade alls, kunde vara med. En front mot spekulationsekonomin. En kollektiv spegelvänd Sture Eskilsson som sparkade liv i sosseriet och väckte de döda. Medan vi började arbeta öppnades alla dörrar i offentligheten. Avsändaren Attac gjorde tidigare ickefrågor till intressant stoff – gamla solidaritetsrörelser hatade oss för att vi verkade ha magiska byxor. Men en av de första drömmarna som dog var bredden. Det började bra. Sektvänstern skydde oss för att vi inte var renläriga marxister och vi hade faktiskt intresserade folkpartister på väg in. Men med Timbros skrämselkampanj blev det plötsligt svårt för de borgerliga humanisterna. De andra problemen var våra egna. Det var dumt, menar jag, att ge sig in i sista minuten i Göteborgsdemonstrationerna, vilket vi gjorde för att de INTE skulle haverera i våldsamheter. Vi hade ingen kontroll över någonting och fick ändå skulden för allt. Det andra stora felet, enligt min mening, var att vi, eftersom idealen om ”platt organisation” inte hade en organisation. Tusentals människor som aldrig sysslat med politik strömmade in och till dem sa vi hur mycket de än bönade och bad om handfasta råd och aktiviteter: gör vad ni vill. De flesta gick en studiecirkel, den enda aktiviteten som påbjöds, och försvann sedan ut i periferin. Attac borde ha valt konsekvent mellan att bli en kunskapstät tankesmedjeorganisation, eller en folkrörelse. Efter två år var båda alternativen rökta.
 När vi trycker artikeln om Attac på tioårsjubileet för dess bildande är det kanske framförallt för att människor alltid kommer vilja bilda nya organisationer och riskerar att tvingas uppfinna hjulet på nytt, så länge ingen bidrar med sina erfarenheter av triumf och nederlag. Det kanske är nostalgi för en del. Men en del finns också att lära för alla.


/Aron Etzler

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 23 november, 2024

Bland änder och oljesand

Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.

Seriealbumet ”Änder” är historien om Kanadas storslagna landsbygd, avindustrialiserade bruksorter – och klimatmässigt uppvaknande.

Kate Beaton är känd för den humoristiska webbserien Hark! A vagrant, som förvandlade olika historiska personer som Marie Curie och Napoleon till irriterande retstickor och sprattelgubbar och som gick som följetong mellan 2006 och 2018. Serieromanen Änder: två år i oljesandfälten är helt annorlunda, både i ton och till innehåll. Här möter läsaren färre slängigt satiriska avbildningar av Napoleon och mer detaljerade maskinparker. Änder är också en självbiografisk serie, ett format som varit populärt de senaste decennierna, inte minst i Sverige där namn som Mats Jonsson, Åsa Grennvall (numera Schagerström) och Joanna Rubin Dranger varit stilbildande.

Precis som undertiteln antyder handlar Änder om de två år då Beaton arbetade i västra Kanadas oljesandfält. Men serien handlar i lika hög utsträckning om Cape Breton, den ö vid östkustprovinsen Nova Scotia där Beaton växte upp. En gång i tiden var ön ett välmående fiskeri- och industrisamhälle. Men sedan 2005, förklarar Katie i seriens början, exporterar man framför allt sina invånare. Familjemedlemmar flyttar dit det finns jobb för att övriga ska kunna bo kvar. Så är det också för den tjugoettåriga Katie som precis tagit sin examen och nu vill betala av sin studieskuld så snabbt som möjligt. Det blir oljesandfälten i Alberta-provinsen. Så Katie drar västerut.

Bild: Kate Beaton, Änder: två år i oljesanden, 2024.

På sista sidan innan Katie bryter upp står hon barfota på Cape Bretons strand och låter vågorna skölja över fötterna. Hon tittar upp och betraktar en mås som svävar över himlen. Det är en vacker bild som står för sig själv. Men scenen fungerar även som ett ledmotiv, då enskilda rutor återvänder insprängda i senare delar av berättelsen, likt refränger som kommer med tröst och som minne av det som gått förlorat.

Likt landsmannen Guy Delisles seriealbum Pyongyang (2003), som skildrar de månader då han arbetade i Nordkorea, beskriver Änder en märklig undantagstillvaro. Nej, Kanadas oljefält går inte att jämföra med livet i en sluten diktatur, men även om arbetet betalar bra, så innebär den isolerade lägertillvaron en enorm press för dem som jobbar där. Framförallt gäller det för de få kvinnor som jobbar i en hypermaskulin miljö, där många sover sig igenom instruktionsvideorna om arbetsplatssäkerhet och där alkohol och droger är självklara medel för att lindra en mördande monotoni. Den sunkiga arbetsplatsjargongen glider över i sexuella trakasserier som i sin tur går över i regelrätta våldtäkter, utan att handlingen nödvändigtvis kallas för just detta.

Läs mer

Det här är också historien om ett klimatmässigt uppvaknande. Under perioden då boken utspelar sig presenteras fracking fortfarande som en ny och miljövänlig teknik och hudutslag är bara smällar som arbetare får ta. De änder som har fått ge albumet sin titel ingår i det symboliska ögonblick som på allvar väcker opinionen mot oljesand. Visuellt är albumet en kärleksförklaring till den miljö som Beatons arbete är med om att förstöra. Människorna framställs med enkla streck, instängda i små serierutor som symmetriskt sprids över sidorna. Kanadas storslagna landskap och vilda djur tecknas däremot ömsint fram detaljerat, med detaljer, volym och kropp. Första gången Katie ser ett oljefält gestaltas det med ett skräckromantiskt bildspråk, där rök och ljus träder fram mot en nattsvart fond. Litterära skildringar kan ibland ha en tendens att kantra mot det självbeskådande. Det händer aldrig i Änder. Att It-lit och översättaren Michael Larsson gett oss den på svenska är en glädje.

Nyheter/Utrikes 22 november, 2024

Israel isoleras: utländska kontakter allt svårare för Netanyahu

Ungerns premiärminister lovar att inte gripa sin israeliska kollega – medan svenska kristdemokrater bemöter frågan med tystnad. Statsvetaren Pål Wrange är dock tveksam till att Orbán eller någon annan har makten att stoppa en arrestering.

Under fredagen lät Ungerns premiärminister Viktor Orbán meddela att han bjuder in Benjamin Netanyahu till landet. Detta trots den arresteringsorder som Internationella brottmålsdomstolen, ICC, under gårdagen utfärdade mot den israeliska premiärministern – som står misstänkt för brott mot mänskligheten.

– De bryter mot sina förpliktelser enligt Romstadgan, såväl som mot en etablerad EU-position, säger Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet.

I statlig ungersk radio sade Orbán att Ungern, som ålagt sig att följa krav från ICC, inte kommer att arrestera Netanyahu vid en resa till landet. Detta trots att de som undertecknare av Romstadgan är skyldiga att göra det.

Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning

Enligt Pål Wrange är det dock inte glasklart att Viktor Orbán på eget bevåg kan välja att inte gripa Netanyahu.

– Det är inte säkert att Orbán kan garantera det. Det beror på hur lagstiftningen ser ut och hur självständiga de rättsliga myndigheterna är där, säger han till Flamman, och fortsätter:

– Om jag hade varit juridisk rådgivare till Netanyahu hade jag gjort en mycket noggrann bedömning innan jag reste till Ungern. Risken är att de ungerska myndigheterna skulle kunna gripa honom ändå.

Han beskriver Netanyahus möjligheter att röra sig i världen som ”kraftigt kringskurna”, och jämför med Vladimir Putin som vid Brics-mötet 2023 tvingades delta via länk. Trots att den sydafrikanska regeringen ursprungligen välkomnat honom till landet satte myndigheterna stopp.

Under de senaste åren har flera svenska politiker besökt Israel och det styrande partiet Likud. Bland dem finns Sverigedemokraterna, som länge var bannlysta från officiella kontakter med den israeliska regeringen på grund av partiets historiska kopplingar till nazismen.

Läs mer

I oktober 2023 besökte en delegation från Kristdemokraternas riksdagsgrupp Israel, och tog en bild tillsammans med Benjamin Netanyahu. Flamman har sökt partiets utrikespolitiska talesperson och ordföranden för riksdagens vänskapsgrupp med Israel – som båda deltog på resan – samt tre av de andra deltagarna.

När Flamman når riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson, en av de kristdemokrater som fotograferades med Netanyahu, så är han fåordig om vad han anser om arresteringsordern.

– Det är inget jag vill kommentera just nu.

Så du vill inte säga om du anser att Netanyahu bör gripas om han skulle besöka Sverige?

– Nej, inte just nu. Hej!

I ett sms till Flamman förtydligar han senare att hans ovilja att ge en kommentar ska ses som ”utan någon värdering”.

Pål Wrange säger till Flamman att han gissar att det råder ”blandade meningar” kring ICC:s beslut i regeringen och på regeringskansliet. Enligt honom innebär ICC:s dom att dylika kontakter med den israeliska regeringen inte längre är lämpliga.

– Det innebär att man pratar med en person som är åtalad för krigsförbrytelser. Det finns inga folkrättsliga hinder mot det, men från mitt perspektiv verkar det inte särskilt lämpligt. Såvida det inte finns goda skäl, till exempel en konkret lösning på konflikten i Mellanöstern. Men inte för att boosta den personens politiska renommé.

Flamman har sökt Aron Emilsson, utrikespolitisk talesperson för Sverigedemokraterna, samt Mats Fält, ordförande för vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Rörelsen 22 november, 2024

Liberalismen slutar i sin egen motsats

Liberalerna i Göteborg har ansökt om en allmän sammankomst utanför Göteborgs universitet vid Vasaplatsen i Göteborg vid lunchtid – och därmed tvingat bort demonstranterna. Foto: Adam Ihse / TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vid lunchtid på fredagen samlades ett trettiotal representanter för svensk borgerlighet vid Vasaplatsen i Göteborg, från Liberalerna till personer med bakgrund i vit makt-rörelsen. Det var en segermanifestation, men en märklig sådan. I en omvärld upptagen med Israels ockupation hade man nämligen erövrat en mindre gräsplan.

21 november utfärdade Internationella brottsmålsdomstolen en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för krigsbrott. De flesta talade om det här, men högst upp på Liberalernas prioriteringslista var i stället att tala illa om svenska Palestinaaktivister.

I Göteborg planerade man nämligen att tvinga bort studentlägret för Palestina genom att anordna en manifestation på platsen. En manifestation för demokrati, tolerans och sammanhållning. På fredagsmorgonen hade polis fört bort de sista Palestinaaktivisterna från området. 

Det kan verka motsägelsefullt att ett uttalat liberalt parti säger sig värna demokratin genom att tysta andra, genom att stoppa ”budskap som polariserar” som de själva säger. Men det är helt koherent med Liberalernas samtida ideologiska hemvist. 

De flesta skarpa hjärnor inom högern i dag är konservativa eller postliberaler. Den auktoritära populismens framgångar ses som ett bevis på den klassiska liberalismens misslyckanden. Liberalerna, som saknar egna sådana hjärnor, har inte fullt ut kunnat ta till sig denna vändning inom högern. I stället uppfattar de Tidösamarbetets fixering vid inre och yttre säkerhet, ofta till priset av medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter som ett försök att skydda den liberala demokratin.

Läs mer

Den postliberala grundtanken är att liberalismens gränslösa individualism skapar rotlöshet som leder till kriminalitet, alienation och socialt sönderfall. Därför behövs främjande av gemensamma värderingar för hela samhället. Därför är frihet inte längre högerns främsta motiv. I stället är skyddande av Sverige och svenskarna mot verkliga och inbillade hot politikens främsta målsättning.

Liberalerna säger sig vilja värna Göteborgs offentliga ytor genom att tvinga bort studenterna: lagar ska vara lika för alla och studenterna har gått för långt genom att tälta i över hundra nätter på platsen. Det är förstås uppenbart att Liberalerna inte agerat på detta vis ifall det var något i deras egen värld okontroversiellt som föregått i parken i så lång tid. 

Idén med tältlägren är att Palestinafrågan mörkas eller skildras felaktigt i det offentliga samtalet. Därför behövs en fysisk motbild till den dominerande. En sådan motbild blir, från Liberalernas synvinkel, ett hot mot samhällsgemenskapen. Om det offentliga samtalet förs utanför parametrar som avviker från gemensamma värderingar så kollapsar det i polarisering där individer talar förbi varandra. 

Därför slutar liberalismens värnande om det demokratiska samhället i sin motsats. För att skydda den svenska samhällsgemenskapen måste avvikarna tystas, och kvar blir bara maktens smickrande monolog om sig själv.

Inrikes 22 november, 2024

Var tredje anställd i handeln under fattigdomsgränsen

7 av 10 arbetare i detaljhandeln är anställda på deltidskontrakt. Foto: Liz Fällman.

Minst tre av tio inom detaljhandeln kan inte leva på sin lön, visar en ny rapport från Handelsförbundet. Många är deltidsanställda, med färre timmar på kontraktet än vad som räcker till eller önskas. Flamman tar tempen ute på butiksgolven.

20-åriga Josef ger upp sitt försök att rätta till kylhyllan som hamnat snett, och låter smörpaketen sakta glida iväg. Han jobbar ”mer eller mindre heltid” på Ica, och säger att han trivs bra.

– Jag har absolut så jag klarar mig, och har aldrig stått inför att min lön inte räcker till. Men jag kan tänka mig att det är värre om man inte jobbar heltid, och till exempel pluggar vid sidan om.

I fackförbundet Handels nya rapport står just den genomsnittliga 20-åringen i centrum. Enligt Konsumentverkets statistik krävs det i år 19 120 kronor för att denne ska kunna täcka sina månadskostnader. Det motsvarar en månadslön på 23 600 kronor före skatt.

Den som jobbar heltid i butik beräknas få omkring 29 000 kronor på kontot vid löning, och klarar sig med viss marginal. Verkligheten är dock en annan: drygt 7 av 10 i detaljhandeln arbetar deltid. Den genomsnittliga reallönen baserad på arbetade timmar är 19 500 kr, och ynka 16 200 blir kvar efter skatt.

Nurai, 54, jobbar deltid på klädbutiken Kappahl.

– Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det. Det är typ bara butikschefer som har heltid, och mest kontorstid.

Hon förvånas inte av statistiken i rapporten. Siffrorna visar att mer än var tredje anställd inom detaljhandeln ligger under fattigdomsgränsen. Trots att hon gärna hade gått upp på heltid jobbar Nurai redan nästan 30 timmar i veckan, inklusive heldagar på helgen.

Med möjlighet till heltid, säger de. Men det blir ju aldrig det.

– Det är ändå från elva på morgonen till åtta på kvällen, det är långa pass och man blir trött.

I en medlemsundersökning från Handels svarade 55 procent av de som jobbar 30–35 timmar att de vill ha fler timmar på kontraktet. Av dem som arbetar mindre än så vill tre av fyra jobba mer. Betydligt färre erbjuds möjligheten.

I ett mejlsvar till Flamman beklagar arbetsgivarorganisationen Svensk Handel att ”missvisande uppgifter” sprids av facket.

”Påståenden om att statistiken visar att tre av tio handelsanställda ’befinner sig under fattigdomsgränsen’ är felaktiga och förringar verkligheten för människor som har det tufft ekonomiskt”, skriver presschef Viktor Schmidt.

På frågan om varför facket inte erbjuder fler timmar svarar han att det ”beror på att det helt enkelt inte finns så många tjänster”:

”Deltidsanställningarna behövs eftersom vi kunder gör en mycket stor del av våra inköp under begränsade tider i veckan […] Under de tiderna behövs det extra mycket personal av arbetsmiljöskäl och för att ta hand om kunderna på ett bra sätt.”

Stefan Carlén (bilden), rapportförfattare och Handels chefsekonom, avfärdar dock ”bortförklaringarna” när Flamman ringer upp.

– Vi har använt samma statistik som arbetsgivarna, till och med räknat upp löneläget en aning, och utgår från Konsumentverkets ensamboende 20-åring och SCB:s fattigdomsgräns. Det står i rapporten att folk även kan ha andra inkomster, men frågan vi ställt är om man kan leva på sin lön. En väldigt stor grupp signalerar att de inte kan det.

Jonatan, 21, sitter bakom disken på kafékedjan Joe & The Juice. Han brukar jobba strax över 30 timmar i veckan, men är just nu halvt sjukskriven och har gått ned till deltid på runt 20.

Läs mer

– Jag tror inte jag ligger under gränsen, men jag hörde om det på nyheterna. Många får inte timmarna de behöver, just vi är rätt underbemannade så här är det inte så.

Sergian, 44, jobbar heltid i en liten Elgiganten-butik. Han tror att svårigheten att hitta billigt boende kan vara ett större problem än själva lönen.

– Så dyra som hyrorna är i Stockholm behöver varenda jävel trettio-fyrtio tusen i lön, det går inte. Är man deltidsanställd tror jag man kan skrapa ihop så det räcker, jobbar man helger är OB-ersättningen bra, men har du en svindyr hyra så går det ändå inte.

Inrikes/Kommentar 22 november, 2024

Läkare och sjuksköterskor protesterar mot införandet av vårdsystemet Millennium framför Borås sjukhus. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

”På ett tomt sjukhus kommer nog Millennium att funka riktigt hyfsat”, skrev jag ironiskt på Facebook ett par dagar innan dagen M. För mig har datumet varit inringat i rött i kalendern hela året, lika ödesmättat nagelbitarnervöst som USA:s presidentval den 5 november.

Som vårdarbetare i Västra Götaland tillhör jag kretsen av de närmast sörjande ifråga om det amerikanska journalsystemet Millenniums tvångsstart den 12 november. Jag fick också avnjuta den bittra segern tre kaosartade dagar senare, när regionledningen under förnedrande former gav efter för kraven från vårdpersonalen och pausade det svindyra systemet på obestämd tid. Medan jag försöker förstå om detta var en seger eller inte, är jag övertygad om att det finns lärdomar att dra ur Millenniumkraschen långt utanför kretsen av västgötar och vårdarbetare.

Vi som botar och lindrar i det allmännas tjänst visste att det skulle gå åt skogen, vi anade bara inte att det skulle göra det så fort. Dagarna före införandet präglades av larm efter larm. Först slog nyheten ned som en bomb om att ingen patienthistorik skulle migreras från det gamla till det nya systemet, utan att slutanvändaren – läkaren alltså – manuellt skulle få göra ”en liten sammanfattning” i samband med första kontakten efter systembytet, och att denna ”lilla sammanfattning” skulle få ta 20 minuter extra.

Sedan fick vi veta att leverantören Oracle, som lovat att ”väva in AI” i Millennium på sikt, inte lyckats införa svenskt datumformat i systemet. Det var därtill oklart om systemet ens kunde hantera svenska personnummer. Till råga på allt var utbildningarna ett skämt bestående av obegripliga powerpoints och uppmaningar till läkarna om att gå igenom 500-sidiga amerikanska manualer på sin fritid.

Samtidigt krattades manegen på pilotsjukhuset av regionledningen. Inga planerade ingrepp fick genomföras. Ambulanser skulle omdirigeras till andra, redan överbelastade, sjukhus. Avdelningar skulle tömmas. Belastningen skulle ned till först 50 procent, sedan 25 procent av den normala – allt för att öka sannolikheten för en succé vid uppstarten.

Men jag hade fel i mitt Facebookinlägg – inte ens på ett nästan tomt sjukhus funkade det. Jag skulle lätt kunna fylla hela denna Flamman med dråpliga, tragikomiska och blodisande historier från kollegorna på SÄS under de tre omtumlande dagarna av Millennium-välde.

I kategorin dråpligt ingår förmodligen den stackars kollega som försökte skriva in en 70-årig herre, men kämpade länge med att försöka ta sig runt en tvingande dialogruta i systemet som krävde att hon skulle ange huruvida herrn ifråga var prematur, fullgången eller möjligen dödfödd. Men jag jag ska begränsa mig; utrymmet är kort och det finns några viktiga slutsatser att dra.

Den första: Regionledningen under regiondirektör Håkan Sandahl skrapar lite med foten och säger både att de beklagar och att de blev ”väldigt förvånade” över de stora bristerna. Det faktum att tvångsstarten föregicks av förtvivlade varningar och krav på nödbroms från läkarfacket nämns dock inte, och inga följdfrågor ställs. Hur kan Sandahl komma undan med sin ”förvåning”? Detta pinsamma och dyrbara misslyckande hade kunnat undvikas om regionledningen bara lyssnat på sin egen mest kompetenta personal. I stället avvisades oron med liknelser som att ”det är alltid lite jobbigt när man får en ny telefon”.

Den andra: Den lilla lokaltidningen Borås Tidning (moderat sinnad) vet kanske inte själva vad de gjorde när de öppnade ett kommentarsfält kring Millenniumkraschen. Plötsligt fanns ett åsiktstorg för vårdpersonal som i decennier böjt sitt huvud i en utpräglad tystnadskultur – det är ingen slump att regionens intranät, fullt av peppiga nyhetspuffar om spännande förändringsprocesser, saknat kommentarsfält.

Läs mer

Det som sedan hände var inte bara mänskligt vackert. Fältet har snart 600 kommentarer, och plötsligt pratar frustrerade uskor på förlossningen direkt med någon yngling på it-avdelningen. En överläkare på kardiologen blandar sig i diskussionen, och alla levererar sin lilla bit av verkligheten.

Det som uppstår är en kollektiv intelligens med en häpnadsväckande gemensam verklighetsbeskrivning – och därtill en politisk sprängkraft som vibrerar mellan raderna. Jag hoppas att någon sparar ned kommentarsfältet i sin helhet. Här finns kanske skissen för nästa stora politiska vänsterprogram.

Nyheter/Utrikes 21 november, 2024

Internationell domstol vill gripa Netanyahu

Benjamin Netanyahu tillsammans med de två ministrarna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir, från de två högerextrema partierna Mafdal och Judisk makt. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Internationella brottmålsdomstolen ICC anklagar Israels premiärminister för brott mot mänskligheten. Men hur stor påverkan arresteringsordern kommer ha återstår att se.

Under torsdagen stod det klart att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, utfärdar en arresteringsorder mot Benjamin Netanyahu. Den israeliska premiärministern, samt hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant, anklagas för brott mot mänskligheten såväl som krigsbrott, begångna mellan 8 oktober 2023 och 20 maj 2024. 

Bland de mer specifika anklagelserna finns användandet av svält som vapen i krig och undanhållande av mediciner från Gaza. Även Hamaskommendanten Mohamed Deif – som Israel dock uppger sig ha dödat i somras – misstänks för brott mot mänskligheten, inklusive sexuellt våld.

Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, beskriver det som ett viktigt beslut.

– En intressant sak är att en av Israels invändningar var att de skulle få en chans att utreda eventuella brott på egen hand. Domstolen menar att de nu har försuttit de möjligheterna, säger han till Flamman.

Ordern innebär att samtliga 124 länder som undertecknat Romstadgan, som ligger till grund för ICC, är skyldiga att gripa Netanyahu och Gallant. Ett av de länderna är Sverige, som enligt Mark Klamberg har en rättslig plikt att samarbeta kring bevisning – samt att gripa Netanyahu och Gallant om de vistas i landet.

– Jag tror inte att arresteringsordern kommer leda till att de överförs till domstol i närtid, men det kommer absolut att bli svårt att resa till länder anslutna till ICC, däribland Sverige. Vi har en lag som säger att myndigheterna måste samarbeta med domstolen.

I Aftonbladet kommenterar Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard arresteringsordern mot de israeliska ledarna.

”Internationella brottsmålsdomstolens utfärdade arresteringsorder är domstolens självständiga beslut. Sverige och EU stödjer domstolens viktiga arbete och värnar dess självständighet och integritet”, säger hon.

Mark Klamberg säger till Flamman att det inte går att utläsa så mycket från utrikesministerns uttalande.

– En del andra utländska ledare har fått frågan om de kommer verkställa domstolens beslut. I slutändan har alla politiska ledare i EU sagt ja på den frågan. Hon säger dock inget med detta uttalande, så det är en fråga man i det här läget bör ställa till henne. Jag förväntar mig att svaret skulle vara ja.

Tidigare har ICC även utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin, som i samband med invasionen av Ukraina anklagas för brott mot folkrätten, inklusive folkmord. Både Tyskland och Brasilien har sagt att den ryske presidenten kommer att arresteras om han sätter sin fot inom ländernas gränser. När den internationella organisationen Brics höll möte i Sydafrika i augusti 2023 närvarade Putin på länk.

Läs mer

I samband med att arresteringsordern utfärdades beskrev dåvarande utrikesminister Tobias Billström ICC:s roll som ”mycket viktig för att säkerställa ansvarsutkrävande”.

– Jag utgår från att alla som har begått brott i samband med Rysslands aggression mot Ukraina kommer att ställas inför rätta i sinom tid, sade han till Aftonbladet.

– Rättvisans kvarnar maler långsamt möjligen, men de maler tunt och jag hoppas de kommer mala mycket tunt i den här frågan.

I september 2024 besökte Putin dock ett land som undertecknat Romstadgan, Mongoliet, utan att arresteras. Aloka Wanigasuriya, expert på internationell rätt, sade vid tillfället att det var tveksamt att det skulle innebära några egentliga konsekvenser för Mongoliet. Mark Klamberg menar dock att händelsen inte rubbat förtroendet för det internationella rättssystemet.

– Det var inte bra, men det är bara Mongoliet som jag kan komma på. Vad gäller en tidigare resa, till Sydafrika, fick Putin ställa in besöket, framför allt för att myndigheterna där kom fram till att de har skyldighet att gripa honom. Det ser jag som att det stärker systemet, säger han, och fortsätter:

– Mongoliet var på minussidan, men Sydafrika är en viktigare aktör.

Flamman har sökt utrikesminister Maria Malmer Stenergard och justitieminister Gunnar Strömmer.

Utrikes 21 november, 2024

Guds osynliga hand

”Klubbarna tillhör folket, Milei hatar oss”, står det på en banderoll utanför stadion La Bombonera. Foto: Matias Delacroix/AP.

Argentinsk fotboll är inte bara framgångsrik, utan också demokratisk. Landet har en lång tradition av att medlemmarna äger sina klubbar. Nu vill ultraliberala Javier Milei överlåta kontrollen till kapitalet – och gör gemensam sak med saudiska kungligheter.

När Boca Juniors har hemmamatch märks det flera stadsdelar bort. Banderoller hänger från fönster, och allt eftersom man närmar sig området La Boca och stadion La Bombonera blir det allt tätare med högljudda grupper, i alla åldrar, i lagets blå-gula färger.

Laget är ett av landets största, och möter Argentina Juniors i ett derby. Några kvarter från La Bombinera fylls luften konstant av sånger, talkörer och trummor. ”Boca ett liv, Boca en passion”. På en sidogata har en öppen cirkel bildats och några medelålders män framför någon slags folkdansnummer, aningen svajigt på grund av alkohol.

Över oljudet talar jag med en grupp fans – klubbmedlemmar, visar det sig snart – som kommit från förorten Moreno en timmes väg bort.

– Fotboll är mer än sport. Det är gemenskap, något som förenar oss som en enda stor familj. I dag samlades vi redan på förmiddagen för att hålla grillfest tillsammans innan vi åkte hit, säger Jorge Coria.

Han har endast en Boca-sköld på bröstet på sin jacka medan de flesta i hans grupp är blågula från topp till tå. Enligt legenden kommer färgkombinationen från den svenskflaggade båten Drottning Sophia. som skymtades i hamnen när klubben bestämde sina symboler.

I Argentina steg nyligen andelen fattiga till över 50 procent av befolkningen. Landets ultraliberala president Javier Milei, som döpt sina hundar efter nyliberala ekonomer, har lanserat sparpaket som inkluderar sänkta pensioner och kraftiga nedskärningar i landets budget. Sedan 2018 plågas landet dessutom av en inflationskris, med ständigt stigande priser till följd.

Men mitt i strömmen av mörka nyheter från Argentina finns ett område där landet lyckats återvända till sin forna storhet: fotbollen. Landet är regerande världsmästare sedan 2022, och i somras vann de dessutom Copa América.

Om en klubb missköts så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen.

Men Milei har planer för att omstöpa även fotbollen, vilket lett till den största striden inom sporten på länge.

Till skillnad från hur det ser ut i de flesta tunga fotbollsländer så är Argentinas fotbollsklubbar icke-vinstdrivande, föreningsdemokratiskt kontrollerade av de vanliga medlemmarna. Los clubes son del barrio, ”klubbarna hör till orten”, heter det. Kontinentala topplag som Boca Juniors och River Plate följer samma principer som kvartersklubben runt hörnet

Samtidigt omsätter fotbollen i dag mångmiljardbelopp, en skala långt bortom de pengar som var inblandade när systemet etablerades. Det drar till sig starka affärsintressen, som ska samsas med föreningsdemokratin. Eller snarare, inte gör det.

I början av året publicerade Milei ett dekret som förklarade att idrottsföreningar hädanefter skulle få ha vilken organisatorisk form de vill. I praktiken skulle de nu alltså kunna omvandlas till aktiebolag. Trots att den första domstolen som tittade på dekretet kastade det i papperskorgen valde regeringen att gå vidare med det. De menade att domen bara var giltig i den specifika kommun där domstolen hade sitt säte.

I nästa halvlek slog det argentinska fotbollsförbundet, AFA, tillbaka genom att understryka offentligt att dess stadgar inte släpper in bolag som medlemmar. Det ryktades att presidenten som kontring haft planer på att intervenera i AFA och byta ut styrelsen, men att försöket fallit på Fifas strikta regler mot regeringsinblandning i medlemsorganisationer.

Firande. Javier Milei håller i en replika av VM-pokalen under ett kampanjmöte i oktober 2023. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

– Det sades aldrig offentligt, men i fotbollsvärlden och bland politiska insiders talades det om att regeringen Milei kollade av med Fifa och lade ned tanken på intervention efter att ha fått bekräftat att de tänkte insistera på sina egna stadgar, säger sportjournalisten Vardan Bleyan.

Förslaget har delat fotbollsvärlden. Cesar Menotti, den legendariske tränarveteranen som ledde landslaget till guld 1978, sade till Deutsche Welle att fotboll är kultur. ”Om du vill göra affärer, öppna en järnhandel.”

Men andra var lockade av möjligheterna; den forna Milan-spelaren Javier Zanetti menade i argentinsk tv att ”den här omvandlingen kan vara nyckeln till att lösa många av de problem klubbarna har i dag”. Lionel Messi har uppgett sig intresserad av att köpa sitt gamla lag, Newell’s Old Boys. Förespråkarnas nyckelargument är att argentinska lag har potentialen att spela på världsnivå precis som landslaget, men hålls tillbaka av otillräckliga ekonomiska muskler.

Den enda elitklubb som hittills visat något intresse för att ombilda sig till aktiebolag är dock Talleres från Cordoba. Och bland supportrar och klubbmedlemmar är förslaget långt ifrån populärt. Spelarna må vara beundrade superstjärnor, men supportrarna accepterar inte okritiskt deras åsikt i idrottspolitiken. De som gör framgångsrik internationell karriär kan också bli påminda om att den kanske aldrig hade tagit fart utan klubben i kvarteret och det obetalda arbetet från tränare och funktionärer.

Vardan Bleyan säger att han är ”fullständigt emot” planerna privatisering.

Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera.

– Det tror jag alla här håller med om. Klubben är vår, medlemmarna är dess hjärta, vi är de enda som sätter fotbollen framför allt. Om affärsmän kommer in kommer de vilja suga pengar ur klubben och fansen, då är det inte längre en klubb, utan ett företag, säger han till Flamman.

– Argentinska supportrar är stolta över att vara just medlemmar. Om en klubb missköts, vilket det så klart finns många exempel på även utan privatiseringar, så är de inte begränsade till att bara klaga, de kan rösta bort ledningen. Men det finns mer än så bakom. En klubb har många aktiviteter; 90 procent av dem går med förlust. Elitfotbollen är det som går med vinst. Men för ett företag är det logiska att eliminera minusposterna. Klubben förlorar sin roll som social knutpunkt, för ungdomar och familjer, säger Vardan Bleyan.

Bocas historia är nära kopplad till den tillsammans med Milei tyngsta spelaren i frågan: ex-presidenten Mauricio Macri, arvtagare till ett företagsimperium som inkluderade den privatiserade posten som ordförande i Boca Juniors. Det gjorde honom till en mediefigur och blev ett steg på vägen till borgmästare i Buenos Aires innerstad och senare president.

Boca Juniors supporters hejar på sitt lag i en match mot Independiente i Buenos Aires, oktober 2022. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

Under Macris ledarskap vann klubben många pokaler – men femdubblade samtidigt sin skuldsättning. Ofta gick pengarna till kontrakt med företag kopplade till honom själv eller hans vänner, enligt en granskning i en uppsats från Taller de Periodismo de Investigación, motsvarande Journalisthögskolans grävprogram.

”Varje gång en affär gjordes upp skulle Macri alltid knipa åt sig något själv, han skötte klubben som sitt eget företag”, säger Jorge Bermudez, en av flera kritiska tidigare spelare, till tidskriften Zoom, som också skriver att ”skuldsättningen var skandalös”.

Numera är Macri och partiet han grundade, PRO, parlamentariska allierade till Mileis regering, även om slitningar inte saknas. Och Macri försökte återkomma till Boca, som anhängare av sin tidigare minister Andres Ibarra som ordförandekandidat. Men medlemmarna, däribland fotbollssupportern Jorge Coria, mobiliserade i massor och valde i stället den förre landslagsspelaren Roman Riquelme.

Jag frågar Jorge Coria vad han tycker om Macri.

– Jag vill inte prata politik, säger han, innan någon annan i folkhopen bryter in:

– Han är den största parasiten på fotbollen under de senaste 30 åren!

Är ni oroliga för att klubben ska privatiseras i framtiden?

– Aldrig. Det kommer inte att hända. Bocas medlemmar står starka tillsammans och kommer inte att tillåta det.

Och andra klubbar?

– Det vet jag inte… det bryr jag mig inte om, tror jag.

Maktkampen kring fotbollen har varit dramatisk förut. 30 november är ”San Lorenzo-supporterns dag”. Inget anmärkningsvärt med det, egentligen – alla har en dag i Argentina, från flygvapnet till busschaufförerna.

Händelsen den håller i åminnelse är dock anmärkningsvärd: hen våldsam kravall framför portarna till den egna klubblokalen. Det var 2001, under en av de mest dramatiska ekonomiska kriserna i landets historia, som ledningen i elitserie-laget San Lorenzo i hemlighet förhandlade med det schweiziska företaget ISL om att för tio år framåt överlåta rätten till klubbens märke.

Medaljörer. Argentinas damlandslag firar efter att ha tagit brons i Copa America 2022. Foto: Dolores Ochoa/AP.

Styrelsemötet där avtalet skulle klubbas hade inte utlysts, men informationen läckte ut. Tusentals supportrar mobiliserade sig och möttes av en stark poliskedja framför portarna. Efter flera timmars sammandrabbning slog sig medlemmarna in i byggnaden och stoppade avtalet. Året efter gick ISL i konkurs. Och det är inte ens det mest drastiska exemplet.

På 90-talet försökte Rios Seoane, en hotellföretagare med rykte om maffiakopplingar, ta kontroll över division ett-laget Temperley, vid en tidpunkt i samarbete med ingen mindre än Macri. Det första försöket sprack och Macri gick vidare till andra affärer. I ett andra övertygade Seoane styrelsen att höja medlemsavgifterna, så ingen skulle ha råd att betala dem och kunna rösta mot honom.

Det misslyckades också – men en av organisatörerna bakom motståndet, Ignacio Torres, fick betala med sitt liv. Tre män tömde dunkar med bensin i den bar han ägde, El rincón de Torres, och satte eld på den. De misstänkta hade alla kopplingar till Seoane, men ingen dömdes för attentatet.

Men varför denna privatiseringsoffensiv just nu? Förutom Mileis ideologiska övertygelse verkar det finnas ett annat motiv, och man får åka halvvägs runt jorden för att hitta det.

Bland affärsbekanta som Macri synts med senaste åren finns kronprinsen av Saudiarabien och emiren av Förenade Arabemiraten. De senaste åren har fonder från Persiska viken gått på en formidabel shoppingrunda i idrottsvärlden, och köpt upp en Formel 1-tävling, PGA-touren i golf, Newcastle bland andra lag inom fotbollen, och mycket annat. Saudiarabien har till och med sponsrat världsmästaren i schack, Magnus Carlsen, och Sveriges största e-sportsevenemang Dreamhack.

Förutom rent affärsmässiga överväganden finns det ett annat underliggande motiv. Kritiker har myntat begreppet sportswashing, ”sporttvättning”. ”Det är ett sätt att tvätta ren landets miserabla människorättshistoria”, kommenterade Human Rights Watch det saudiska PGA-köpet. Tanken är att om det inte går att övertyga journalister och intellektuella att tänka gott om Gulfmonarkierna, så kan de i alla fall satsa på att köpa stjärnglans.

I september besökte Mileis finansminister Saudiarabien i jakt på ett lån på 10 miljarder dollar, i utbyte mot en ”politisk och idrottslig allians”, inkluderande klubbprivatiseringarna, enligt tidningen Noticias. I radiokanalen Radio Mitre förklarade Milei själv att ”arabiska grupper väntar på att investera tre miljarder dollar”. Och Messi är redan saudisk turistambassadör.

Läs mer

Men än så länge står alltså de argentinska fotbollsfansen i vägen. Den senaste attackstrategin från regeringen, efter att de tidigare kört fast, är att dra in ett antal skattelättnader idrottsföreningar haft hittills.

– Planen är att, tillsammans med alla höjningar av el och vatten och andra kostnader, ruinera klubbarna så de inte har något annat val än att acceptera. Det gäller förstås alla föreningar. Elitlagen är de enda som är intressanta att privatisera, men nu kommer klubben i kvarteret att strypas ekonomiskt samtidigt, säger Vardan Bleyan.

Boca slår Argentina Juniors med 1-0. Supportrarna sjunger ”Boca, du ger glädje till mitt hjärta”. Den massiva polisinsatsen visar sig överflödig – det förbli lugnt på stan under natten. Men utanför planen har kampen om fotbollen bara börjat.

Veckobrev 20 november, 2024

Konsten att knäcka ägg med motorsåg

En affisch i argentinska La Rioja avbildar Javier Milei som katt, med texten ”skulle du kunna skära av din arm med motorsåg?” Foto: Natalia Diaz / AP.

Har du också tänkt på hur besynnerligt hår alla högerpopulister har?

Donald Trumps vulgärrika tupéimitation, Boris Johnsons privatskolerufs, Geert Wilders vampyrlika bakåtslick, och så Javier Mileis varulvspolisonger – tillsammans är de som hämtade från en 70-talsskräckis. Inte minst med tanke på den motorsåg som den sistnämnda ofta poserar med.

Så vad handlar det om?

Som jag tidigare skrivit finns det en strategisk poäng med att se märklig ut. De vill visa sig komma utifrån ”etablissemanget”, eller ”kasten” som Milei kallar den för, trots att man själv tillhör den yppersta eliten. Och har man inga svetsarminnen att falla tillbaka på är håret alltid böjligt!

Nu har Javier Milei styrt Argentina i ett år, och nog är det en motorsågsmassaker.

Han har sparkat minst 24 000 statsanställda, skurit ned på vården och andra delar av välfärden i väntan på privatisering, och halverat antalet myndigheter. Han har även dragit ned på reproduktiv hälsa, och eftersom hans försök att förbjuda abort (som legaliserades 2021) inte gått igenom parlamenten har regeringen i stället strypt tillgången på viktiga mediciner så att sjukhusen inte får tag på dem.

Keynesianer, alltså ekonomer som tror på statliga investeringar i ekonomin, jämför han med nazister. Staten är nämligen en ”folkförrädare” – en term han även använder om alla som säger emot honom, inte minst journalister, socialister och feminister.

Argentinare protesterar mot Milei i juni 2024. Foto: Natacha Pisarenko/AP.

Jag påminns om refrängen i en av mina favoritlåtar, ”Jag älskar Östermalm”, av Rex Ljungkvist – som även han har bra hår:

Jag hatar alla feminister, jag hatar hela Södermalm. Jag hatar alla journalister, och jag älskar Östermalm!

Resultatet är väntat. Bara under det första halvåret har fattigdomen i landet ökat från 42 till 53 procent. Visserligen har inflationen dämpats, men hushållens utgifter har ändå skenat på grund av indragna subventioner på basvaror som el, vatten och bränsle. Samtidigt har landet genomgått en mindre avindustrialisering – med en produktion som krympt med mellan 5 och 22 procent per månad. Tillväxten har inte heller hämtat sig, utan förväntas vara fortsatt negativ kring två procent.

Det ska sägas att Argentina under landets dominerande vänsterpopulistiska rörelse peronismen har varit oerhört misskött, med stundtals unikt hög inflation på över 200 procent. Högern har å sin sida – precis som i övriga Latinamerika under större delen av 1900-talet – haft som centralt politiskt projekt att stödja en militärjunta, ledd av Jorge Rafael Videla mellan 1974 och 1983. Resultatet är ett unikt havererat land, och det är inte konstigt att folk röstade på drastisk förändring. (Som ekonomen Simon Kuznets sagt finns det fyra sorters ekonomier – utvecklade, outvecklade, Japan och Argentina.)

Från högerhåll lovar man att belöningen kommer. Det gjorde exempelvis Rutger Brattström, med den marxistiskt korrekta titeln ”projektledare inom ideologi” på Timbro, när vi debatterade Mileis första år i Studio Ett.

Och auktoritära populister brukar vara duktiga på just det, att utlova smaskiga omeletter till sina befolkningar, bara de har lite tålamod. Men nu när argentinarna sett landets alla ägg knäckas har magarna börjat kurra, samtidigt som de anar att måltiden aldrig kommer. Det gick visst inte att tjuvstarta ekonomin genom att slunga ut tre miljoner människor i fattigdom, medan de fattigaste barnen introduceras till skörbjugg. Tänka sig!

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ändå har Milei blivit en inspirationskälla för den globala radikalhögern, och syns gärna på bild med sådana som Donald Trump och Santiago Abascal, ledare för spanska Vox. Han kallas gärna felaktigt för ”frihetlig” men den frihet han förespråkar är landägarnas, investerarnas och männens frihet, inte kvinnornas eller arbetarnas. Det är samma visa överallt, oavsett vad de kallar sig: nyliberal ekonomisk politik plus konservativ socialpolitik. För om staten krossas kommer omsorgsarbetet att återgå till kvinnorna, som än en gång underkastas sina män.

Men nu har hans siffror slutligen börjat rasa. Det har tidigare talats om att Milei motstått gravitationen med ständiga popularitetssiffror på runt 60 procent. Men nu visar två färska enkäter tapp på 15–17 procentenheter. Vi får se om han klarar sig till nästa val, eller om även folket tröttnar och tar fram motorsågen.

Krönika 20 november, 2024

Sverigedemokraterna har gått till attack mot tidningen Brands finansiering. Foto: Jacob Lundberg.

En kampanj mot världens äldsta anarkistiska tidning har nått från terrorklassade NMR hela vägen in i riksdagens kammare.

Den anarkistiska tidskriften Brand vill ”störta demokratin och vårt samhälle”. Det var inga små ord som Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesman Alexander Christiansson tog till i riksdagens frågestund den 7 november. Han frågade ut kulturminister Parisa Liljestrand om hur hon skulle stoppa att statliga skattemedel via Kulturrådet finansierar en tidning ”som har täta kopplingar till AFA”.

Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert var kritisk, och sade till Dagens ETC att vi riskerar ”att få en typ av styrning av mediepolitiken som inte hör hemma i en demokrati som Sverige”.

Det hör till ovanligheterna att Sverigedemokraterna direkt pekar ut en tidskrift de kräver ska förlora kulturstöd. Det hör också till ovanligheterna att aktivister sprungna ur Nordiska motståndsrörelsen lyckas få Sverigedemokraterna att driva deras fråga i riksdagen.

Brand, som jag är ansvarig utgivare för, är en av Sveriges äldsta vänstertidningar. Den startades 1898 som organ för den ungsocialistiska rörelsen, socialdemokraternas första ungdomsförbund som bröt med partiet och bildade syndikalistiska SAC.

Sedan dess har den genomgått många inkarnationer. På 70-talet skrev Brand om de fängslade medlemmarna från vänsterterroristiska stadsgerillor, på 80-talet var det ett uppkäftigt punkfanzin och på 90-talet en hemlighetsfull aktivisttidning full med anonyma pressmeddelanden från aktionsgrupper.

Sin nuvarande konstellation har den haft sedan 2010, då den nylanserades som en frihetlig kulturtidskrift. De senaste åren har den haft temanummer om matsuveränitet, norrländska kamper och att leva i Tidös inferno. Ofta görs numren i samarbete med en organisation: senaste numret gjordes med Akademiker för Palestina och nästa med nätverket Ingen människa är illegal. Det grafiska är en stor del av Brand, där många av Sveriges nya illustratörer bidragit med bilder.

Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?

Inget av det här har väckt extremhögerns intresse, förrän Brand hösten 2023 släppte ett nummer inför Antifascistisk aktions 30-årsjubileum. Nordiska motståndsrörelsens uthängningssida Avmaskerat påbörjade då en riktad kampanj för att stoppa Brandnumret att komma ut. De hotade föreningar och politiker som driver Nätverkstan, som sköter distributionen av många av Sveriges kulturtidskrifter. När NMR i juni 2024 terrorstämplades i USA var den utlösande faktorn att Avmaskerat flyttat sin server med kartläggningar av vänstern dit.

I dag ligger uthängningssajten nere, men innehållet har funnit en ny fristad på den självutnämnda Förtalsombudsmannen Christian Petersons blogg. I början av oktober publicerade han den kartläggning av Brands redaktion och skribenter som NMR hade påbörjat. Peterson tog uthängningen ett snäpp längre och granskade dessutom ledamöterna i Kulturrådets referensgrupp, som gör kvalitetsbedömningen av de tidskrifter som ska få bidrag. Han lade ut deras namn, gick igenom deras personliga sociala mediekonton och lade ut brottsdomar. Allt för att sätta press på dem att dra in kulturstödet till Brand.

Artikeln gavs medvetet ingen spridning. Peterson lät den ligga uppe i det tysta tills Alexander Christiansson lyfte uppgifterna ur den i riksdagsutfrågningen om Brands stöd. Därefter spreds kartläggningen i sociala medier, främst som betald reklam på plattformen X, tillsammans med videoklipp från riksdagsutfrågningen.

Det är inte första gången Avmaskerat och Peterson genomför påtryckningskampanjer för att få vänstertidningar att förlora bidrag.

I november 2021 avslöjade jag i Aftonbladet kultur hur extremhögern drev en riktad kampanj mot Mediestödsnämnden och Myndigheten för press, radio och tv, i form av anmälningar mot Dagens ETC och Proletären för påstått fusk med mediestödet.

Läs mer

Inte heller den gången stannade det där: via sajten Nya Riks hängdes handläggare ut som ”antidemokrater” och deras sociala mediekonton genomsöktes. I ett 30-tal artiklar granskades ekonomin hos tidningar som Arbetaren, Blankspot och Feministiskt Perspektiv.

Den gången kom kampanjen från perifera hatsajter. Med Brand är det första gången attacken kommer från ett parti som är med att styra Sverige. Hur länge behöver vi vänta tills attackerna kommer inifrån självaste Rosenbad?

Inrikes 20 november, 2024

Snålhet utan bromsar

Foto: Anders Wiklund/TT.

På grund av besparingar och dålig planering körde SJ utan bromsbelägg på bistrovagnarna i SJ-3000-tågen förra vintern. Personalen larmar nu om att besparingshetsen är en säkerhetsfara, och fasar inför kommande kyla.

Ett arktiskt köldutbrott gjorde årets vinter extra frostig.

Det märktes inte minst på landets järnvägar, där 14 699 tågavgångar ställdes in mellan den 1 december och 28 februari. I ett öppet brev beskrev SJ:s vd Monica Lingegård vintern som ”den sämsta på över tio år för den svenska järnvägen”, och förklarade kaoset med ihållande kyla, extrema snömängder, och en järnväg i dåligt skick. ”Alla ni kunder och hela svenska folket förtjänar något bättre.”

Nu kan Flamman visa att problemen är djupare än så, och att Lingegård själv knappast är oskyldig. Tågarbetare vi har pratat med pratar om en besparingshets som påverkar arbetsmiljön, säkerheten och tågens punktlighet.

Förlorarna är både resenärerna och de anställda.

Den 19 september inkommer ett anonymt brev med rubriken ”Visselblåsning SJ” till finansminister Elisabeth Svantesson och infrastrukturminister Anders Carlson. Undertecknarna säger sig ha ledande position.

”Vi vågar inte berätta vilka vi är eftersom det sannolikt skulle innebära avsked”, står det i brevet som Flamman har tagit del av.

De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid.

Bifogat finns även ett brev som sändes till SJ:s styrelse i våras, där allvarliga problem med vd:n Monica Lingegård påtalades. De hävdar att hon är ”känd internt för att inte lyssna” och att sedan hon anställdes 2020 har ”det ekonomiska resultatet såväl som punktlighet, kundnöjdhet och varumärke haft en mycket negativ utveckling”.

De berättar också att hon handplockar ”gamla vänner” till höga positioner i stället för att lägga ut jobben externt, såsom ekonomichef och HR-direktören Monica Höglind. Hon ska i sin tur ha hämtat sin närmaste personal från deras tidigare arbetsplats Samhall.

Det har även utvecklats en kultur där man skyller på samarbetsorganisationer som Trafikverket i stället för att ta itu med sina egna problem.

I följebrevet beskrivs djupgående problem med SJ:s fordonsflotta:

”Vårt enskilt största problem är att våra fordon inte underhålls och hanteras på ett professionellt sätt. […] Dessutom är de fordon som vi kör i trafik i mycket dåligt skick. De har trasiga toaletter, dörrar, lampor, kassaapparater, korglutning mm.”

”Fordonsproblemen gör att vi inte kan köra planerad trafik. Vi tappar intäkter. Kostnader för ersättningstrafik, övertid, ob, tidsförskjutningstillägg, service recovery [kundersättning], hotell till kunder, kvalitetsavgifter mm skenar.”

Utpekad. SJ:s koncernchef Monica Lingegård på Stockholm centralstation i samband med bolagets årsstämma den 25 april 2023. Foto: Jonas Ekströmer/ TT.

Visselblåsarna ger också exempel på hur kommunikationen ser ut från vd:n: ”Punktligheten kan vi inte påverka. Vi är ett offer för Trafikverkets problem.” Samt att ledningen skyller på vintern, i stället för att prioritera att få ordning på flottan.

”Det behövs ett inkluderande ledarskap där kompetens och förmågor kan utvecklas”, avslutas brevet till de båda ministrarna. ”Vd är mest intresserad av sig själv.”

På fredagen samlades SJ:s styrelse, med ordförande Kenneth Bengtsson, för att diskutera den anonyma kritiken. På mötet beslutade styrelsen enligt Dagens Industri om ett åtgärdspaket i fyra delar. I ett gemensamt uttalande till tidningen beskriver Kenneth Bengtsson och Monica Lingegård läget som extraordinärt.

I åtgärderna ingår att se över ledningsgruppen, genomföra en extra medarbetarundersökning, en fördjupad facklig dialog, och en oberoende juridisk utredning av de rekryteringar som har gjorts av vd Monica Lingegård och hennes företrädare Christer Fritzson.

Det stannar dock inte vid visselblåsarnas vittnesmål. Flamman kan nu avslöja att SJ förra vintern körde restaurangvagnarna på SJ-3000-tågen utan bromsar, för att spara bromsbelägg. Det berättar en lokförare för Flamman som har varit fackligt engagerad i mer än 40 år.

– De är amatörer helt enkelt. Har du en verkstad så måste du ha reservdelar i god tid. Jag vet inte hur de har burit sig åt. Det har varit vinter, och det kanske går lite mer bromsbelägg.

Den erfarna lokföraren, som vill prata under anonymitet av rädsla för repressalier från ledningen, säger att det inför förra vintern gick ut ett ”SJM”, SJ-meddelande, om att tågen får gå ut från verkstad utan fungerande bromsar. Något som tidigare har varit otänkbart.

Han säger också att de ständiga sparkraven på SJ har blivit omöjliga att dölja för kunderna.

Röjigt. Personal från dåvarande Banverket röjer spåren utanför Stockholm vintern 2010. Foto: Tomas Oneborg/SvD/Scanpix.

– Man snålar in på allt. Det finns kameror på tågen som varit trasiga i fyra år. Vissa toalettdörrar på X55:orna är helt utslitna och går nästan inte att låsa längre. De tömmer toaletterna så sällan det bara går, så blir det stopp i stället, och så är det svårt att få dem att fungera igen. Har du åkt X40, de med två våningar? Förut var det ju företag som tvättade sätena, men nu är de alltid tokskitiga. Men det har man gett fan i av dumsnåla budgetskäl för att mata in pengar till statskassan, säger han och fortsätter:

– Jag ringer alltid och felanmäler, för det man skriver i apparna är inte för att få problemet åtgärdat, det är mer för statistik.

Han säger att problemen går långt utöver att det är ostädat. Vinterns förseningar beror inte på kylan, utan på att man inte genomför de åtgärder som krävs för att minska förseningarna. Man behöver ställa om till vinterläge på växelvärmen, anlägga fler ”avvisningsanläggningar”, det vill säga hallar där man kan tina av fordonen, och bygga verkstäder på fler ställen än bara i Stockholm.

En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat.

De här problemen är ingen naturlag, utan beror på de ständiga kraven på att spara in pengar.

– Från 2000–2010 gick järnvägen så jävla bra. Det var bara rutinerad personal som körde. I dag är det ett överskott på förare då det är så många trasiga och inställda tåg. Men det är ingen som lagar dem.

Förut kunde de ha betalda raster på ett par timmar, men ledningen ville kapa alla onödiga pauser. Resultatet blev dock ökade förseningar. Lokförarna hann inte alltid rusa från en avgång till en annan, och om den ena resan är försenad blev även nästa det.

Han säger att det värsta med de ständiga försämringarna är att det har skadat hans yrkesheder.

– Fram till för fem år sedan hade vi världens bästa jobb. Trygghet under ansvar. Nu ska de styra allting från Stockholm och ha järnkoll på oss.

En annan fackligt engagerad lokförare berättar för Flamman att droppen svämmade över när hans förarhytt var reparerad med silvertejp. Även han vill vara anonym av rädsla för att förlora jobbet, då han säger att SJ:s nuvarande ledning inte tål kritik.

Tillsyn. Stinsen i Linköping befarar ännu ett snökaos. Foto: Jeppe Gustafsson/Shutterstock.

– Då känner man: vad är det för behandling av mig och min arbetsmiljö, men också av fordon som kostade miljoner en gång i tiden? Man kan inte behandla en fordonsflotta på det här sättet och tro att det ska vara hållbart.

Men det värsta är inte de kosmetiska, säger han.

– Jag körde senast i söndags, och tar ut fordonslistan för att se vilka aktuella fel som finns. Då läser jag om ett direkt besvärande fel inskrivet innan vintern, som borde ha åtgärdats tidigare, men som fortfarande står kvar – en vagnaxel i extra behov av hjulbyte inför vintern. Hur ska jag som lokförare kunna ta ansvar för säkerheten, om andra inte tar ansvar för sina delar?

Han säger att Seko har lyft sådana här frågor länge i skyddskommittéer. Då gäller det främst ändringar i schemat på grund av fordonsbrist.

– Det beror dels på lok som står på verkstad och inte blir åtgärdade i tid. Det saknas ofta restaurangvagnar på grund av en brist på reservdelar. Vad gäller RC-loken [tillverkade 1967–1988] saknas kompetens att åtgärda dem så de är ofta helt stillastående.

Men problemen gäller inte bara de äldre loken utan flottan i övrigt också.

– Man har kört fordonsflottan i botten. Det är inte vintern som har orsakat det här. Snarare är det tur för SJ att det kommer en vinter som de kan skylla på, medan vi andra väntade det här utslaget.

Han bekräftar Flammans uppgifter om att SJ har stängt av bromsverkan på vissa vagnar för att spara på bromsbeläggen.

– Ett mantra när man utbildar sig till lokförare är att säkerheten är högst prioriterad. Då är det märkligt att sänka bromsverkan på tågen. Det är en trist utveckling och ytterligare ett inslag i mitt yrke som känns oerhört tråkigt. Det är än så länge inget som påverkar trafiksäkerheten, men när man märker hur dålig ordning det är känner jag mig inte säker på att det inte kommer att få en konsekvens, som att det faktiskt inträffar en olycka. Allt ifrån vårdslös schemaläggning till skador på tågen, och allt landar om och om igen på enskilda lokförare, som i slutändan har ansvar för trafiksäkerheten.

Mikael Hedlund, ordförande på Seko klubb 106 som organiserar SJ:s lokförare i Stockholm, och styrelseledamot i Seko SJ, berättar för Flamman att han känner igen bilden.

Läs mer

– Det är i slutändan vi som tjänstgör ombord på tågen som får betala priset. Oftast genom en försämrad arbetsmiljö eller genom att offra vår fritid.

Han förklarar också situationen med alla avregleringar, och myllret av aktörer som frånsäger sig ansvar för fel som dyker upp.

– En aktör äger banan, en annan anläggningen, allt är så uppstyckat. Det är så det fungerar på marknaden i det nyliberala Sverige. Man blir less på att allt är så kortsiktigt, kan man spara in på något så gör vi det. Människans existens på den här planeten börjar mer och mer kännas som att vi bara är här för att utplåna oss själva. Men det var väl inte vad du tänkte på när du ställde frågan.

Flamman söker Monica Lingegård och Arvid Fredman.