BÖCKER
Illa far landet
Minneshärbärget
Tony Judt.
Övers: Lars Ohlsson och Elisabeth Helms.
Karneval förlag. 2011.
Alla pratar om Tony Judt. Den nyligen i muskelsjukdomen ALS avlidnes politiska sammanfattningar Minneshärbärget och Illa far landet läses nu av åtminstone alla socialdemokrater med självaktning.
Vad gör honom då så attraktiv? Ja, varför den svenska socialdemokratin är förtjust är svårt att säga. Judt är för allt som de är emot och emot allt som de är för. På sidorna uppträder han närmast som en Mona Sahlinsk eller Blairsk antites.
Där de har satsat på identitetsfrågor fräser Judt att folk inte ska sitta på universiteten och studera sig själva. Där svensk socialdemokrati inte ens vågar återställa skattenivån en aning pläderar Judt för en återgång till den ganska omfattande statliga reglering av ekonomin som fanns i USA och Västeuropa decennierna efter andra världskriget. Där svensk vänster i allmänhet oftast har tagit kamp mot betyg och kunskapsmätning i skolan ställer Tony Judt upp ”elitistisk meritokrati” som demokratins främsta utbildningsform. Han prisar återhållsamheten bland politiker i en tid där rätten till en dyr väska och en skyhög lön försvaras av nästan alla från vänster till höger.
Med historikerns blick sätter han saker och ting i ett sammanhang vi har blivit ovana vid. Han karaktäriserar såväl 1920-talets Laissez faire-politik som välfärdsstaten och det nyliberala genombrottet som tydliga perioder med en början och ett slut. Han gör tydligt att vi står inför ett systemskifte i det ekonomiska tänkandet som framför allt hindras av att vi inte vågar tänka vissa tankar överhuvud taget.
För det är framför allt den politiska tanken som intresserar Tony Judt. Han förkastar alla system- och teoribyggen, såväl modernistiska som postmoderna. Fakta och analys ska styra vårt handlande. Han är lika avig mot klassisk marxism som mot modern genusteori. Han sätter människan i centrum mot teorier som lägger ansvaret för mänskliga handlingar till abstrakta krafter i universum, må det vara klasskampen eller patriarkatet. Han förkastar såväl neoklassisk som marxistisk ekonomi. Båda är dogmatiska och kan inte gripa sig an problemen där de ser dem, utan arbetar efter ideala förhållanden som aldrig existerar.
Tony Judts idol är den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. I honom ser han pragmatikern, som undviker överdrifter och arbetar med en ekonomi i människans tjänst. Civilisationen ser Judt i järnvägsnätet i Europa och USA. Att privatisera naturliga monopol, utan risk för investerare och med alla kostnader lämpade på skattebetalarna, håller han som det värsta exemplet på den sanslösa period av privatiseringar som vi har bakom oss. Välskötta bussar, tåg och centralstationer i offentlig regi träder fram, närmast poetiskt, som bilder av det goda samhället. Motsatsen, privata eller illa eftersatta tåglinjer och infrastrukturer, får symbolisera förfallet.
Tony Judts bok ligger rätt i tiden för det som håller på att ske både inom borgerligheten och socialdemokratin. I sökandet efter en ny politisk mitt kastas gamla käpphästar över bord, socialdemokraterna börjar redan arbeta på en annorlunda skolpolitik och moderaternas förändring är känd sedan tidigare. I sökandet efter ett nytt tilltal kan vi förvänta oss att socialdemokratin börjar med att titta bakåt.
Boken kan också läsas som en anklagelseakt mot 1968-vänstern som med sin individualistiska variant av marxism snarast bidrog till högerns lyckade urholkningsförsök av tanken på att vi tillsammans i samhället bör sträva efter gemensamma mål. Här fanns Tony Judt själv med i protesterna och han påminner om hur man ena stunden kunde sitta på en polisbils tak och hamra för att bara en kvart senare sitta fint i Oxfords Kings Colleges matsal och äta. Man ville ju inte missa middagen.
I sitt program för socialdemokratin eftersträvar han en mindre räddhågsen, rejält defensiv socialdemokrati som med stolthet talar om det som var bra i de blandekonomiska experiment som inte bara bedrevs i Skandinavien utan också, i annan form, i länder som Frankrike och Storbritannien. En socialdemokrati som tar ledningen över samhällsidén igen och kan erkänna att även om statligt ägande inte alltid är bättre än privat så är det åtminstone inte alltid sämre. Tillbaka till framtiden, om man så vill.