Det går ett spöke genom Latinamerika, spöket Hugo Chávez. Det går inte att förhålla sig neutral till vad Venezuelas president säger och gör. Efter många år av latinamerikansk integration och revolutionär process i Venezuela är hela kontinenten förändrad. Kanske inte i sina grundvalar, för kapitalismen sitter i orubbat bo. Men mycket har gjorts och det är framför allt människornas medvetande som har förändrats.
– Om du för några år sedan frågade en betongarbetare som stod och murade en vägg vad han gjorde svarade han att ”ser du inte att jag murar en vägg, pappskalle?” Men om du frågar i dag säger han att han murar en vägg till en skola för så och så många barn. Det är ett exempel på förändringen. Men vi har fortfarande lång väg att gå.
Det säger Ramón Blasco som är ordförande för universitetsfacket på Caracas centrala universitet och sitter i styrelsen för UNT, den största fackliga landsorganisationen i Venezuela.
Flamman har samlat åtta av UNT:s främsta ledare för att undersöka hur de bedömer perspektiven. Är revolutionen mer retorik än politiskt innehåll?
– Vi är medvetna om att den bolivarianska processen är i blickfånget för imperiet och den samlade kontrarevolutionen i Europa, USA och Sydamerika. Våra huvudfrågor i dag är hur vi utvecklar arbetsmarknadslagar, hälsovård och utbildning. Detta står i skarp kontrast mot hur de grekiska, franska och spanska arbetarna tvingas gå ut på gatorna för att protestera mot att de ska betala den kapitalistiska krisens verkningar genom att deras sociala och ekonomiska landvinningar monteras ned, säger Orlando Pérez, ordförande för 500 000 lärare i lärarfacket Sinafun.
Han menar att frågorna måste ställas på sin spets:
– Vem styr produktionsmedlen, vem äger dem och hur har de hamnat i deras händer? Hur kan staten gradvis förvandla dessa produktionsmedel så att produktionsresultaten fördelas rättvist till medborgarna?
Hugo Chávez har under de senaste åren hävdat att Venezuela går mot socialism. Men hur går det med införandet av arbetarråd, arbetarkontroll och socialistiska företag, som i snigeltakt växer fram i landet?
– I alla revolutionära processer finns det en kamp mot det gamla som vägrar att dö inför det nya, säger Juan García, som är politisk sekreterare i UNT och var med och grundade Aporrea.org, en av Venezuelas främsta vänsterwebbsidor.
Som exempel tar han elektrikernas kollektivavtalsförhandlingar 2006. Då infördes medbestämmande som ett första steg mot arbetarkontroll. Målet är att fördjupa arbetarklassens direkta och aktiva deltagande så att den på sikt kan ta över produktionsmedlen. Men det går långsamt och det finns en inre fiende som många gånger är farligare än den klassiska motparten på arbetsgivarsidan.
– Vi måste säga som det är. Revolutionen har skapat en byråkrati som ackumulerar privatkapital precis som borgarklassen. Denna byråkrati har dessutom förbindelser med det venezuelanska borgerskapet.
García menar att UNT:s huvuduppgift i dagsläget inte i första hand handlar om rent fackliga frågor, som löner och anställningsvillkor. I stället måste UNT utgöra vad Lenin karaktäriserade som ”kommunismens skola”.
– Uppgiften för facket är att bygga ett nytt produktionssätt. På våra axlar ligger uppgiften att införa arbetarkontroll, beskydda den nya socialistiska samarbetsformen och arbetarnas aktiva deltagande. Här kommer klasskampen att uttryckas på olika sätt. I de företag där vi utövar arbetarkontroll, oavsett om det är ett statligt företag, ett nationaliserat eller ett företag med en social karaktär som tagits över av arbetarna, där finns det människor av kött och blod som vi tvingas att konfronteras med.
– För att kunna konkretisera arbetarkontrollen och gå vidare mot det socialistiska utövandet av företagsledningen, måste man göra två revolutioner inom företaget. Den första gjorde Chávez genom utarbetandet av en ny grundlag för att åtminstone skapa riktlinjer för ett politiskt projekt. Och på samma sätt som Chávez behövde en ny grundlag behöver arbetarna en andra revolution för att ta makten över företaget. De kapitalistiska normerna inom företaget måste förändras.
Det italiensk-argentinskt ägda stålverket Sidor var ett av de första företag som togs över. Men det krävdes en uppslitande strid mellan facket och arbetsmarknadsministern. Ministern vägrade gå med på fackets krav på att nationalisera stålverket och ge 6 900 stålverksarbetare som blivit outsourcade rätt till återanställning. Efter att Chávez träffat arbetarna och tagit del av deras uppfattningar begrep han bättre. Han sparkade sin arbetsmarknadsminister och ersatte denne med Roberto Hernández, en kommunistisk facklig veteran.
Presidenten gav ministeriet order om att nationalisera stålverket samt återanställa de outsourcade arbetarna.
– Det var en grundläggande strukturell förändring inom Sidor, som är ett strategiskt företag för nationen och ett av de största stålverken i Latinamerika. Det var den första ideologiska striden mellan den organiserade revolutionära arbetarklassen och representanter för den revolutionära regeringen. Som tur var slutade den lyckligt, tack vare kreativiteten hos presidenten, säger Eduardo Sánchez, som är styrelseledamot i UNT och som förhandlade för UNT och stålverksarbetarna med ministeriet och Chávez.
– Från vår sida krävde vi arbetarkontroll och att företaget borde ledas av en tekniskt kompetent företagsledning. Frågan vi ställde till Chávez var: Hur är det möjligt att företagsledningen under åtta års tid inte bara var inkompetent och ledde företaget till ruinens brant, utan även representerade en moral som förband den med revolutionens fiender, det globala kapitalet? Hur är det möjligt att vi överlämnar våra strategiska råvaror till de politiska och ekonomiska krafter som finansierar kontrarevolutionen och konspirerar för att störta vår regering?
Lyckligtvis insåg Chávez detta och ställde sig på arbetarnas sida.
Kampen om Sidor förändrade mycket även om det återstår allvarliga problem på arbetsplatsen. I dag finns det så kallade ”kontrollpunkter” installerade på alla platser i stålverket. Arbetarna deltar i produktionsmöten som behandlar hela produktionsprocessen. Det är arbetarna som genom val utser företagsledningen. Majoriteten av ledningen kommer från golvet. Sidor blev det första experimentet med arbetarkontroll, säger Sánchez som medger att många misstag säkert kommer att begås.
– Att arbetarna utser företagets vd eller att en arbetare övertar den posten löser inte problemet med arbetarkontroll. Svaret ligger i stället i att arbetarkontrollen ger möjligheten att besluta om produktionen: vad som produceras, till vem vi producerar och hur vi använder produktionen för att förändra, tillägger Orlando Pérez.
Eduardo Sánchez understryker å sin sida att en nationalisering av ett företag inte alltid är en bra lösning. Det finns nämligen många företagsägare i Venezuela som inget hellre vill än att staten ska köpa upp deras skrotfärdiga företag som de har pumpat ut den sista dollarn ur.
Regeringen har inte möjlighet att tillmötesgå alla de krav som arbetarna har ute på företagen men den är helt på det klara med att det strategiska målet är ett övertagande av kontrollen av produktionsmedlen.
– Som facklig landsorganisation har vi efter dessa år av revolution begripit att utan en politisk fostran av de anställda är det omöjligt att ta över ett företag och införa arbetarkontroll, säger Orlando Pérez.
– Det handlar inte om att utfärda dekret, utan om att skapa medvetenhet. När den samlade arbetarrörelsen är mogen, om tre–fyra år kanske, befinner vi oss i en annan situation. Då är arbetarråden och arbetarkontrollen mer utvecklade och fackförbunden mer eniga och inser att fackets roll i den revolutionära processen inte bara handlar om några avtalskrav utan om att ta över ledningen i den nya staten.
Den bolivarianska revolutionen i Venezuela
När vänsterkandidaten Hugo Chávez vann presidentvalet i Venezuela 1998 var det startpunkten för den bolivarianska revolutionen, uppkallad efter 1800-talets befrielsehjälte Simon Bolívar.
Den bolivarianska revolutionen har mött hårt motstånd från den gamla makteliten och från USA men har ett starkt folkligt stöd, som bekräftats i val efter val. Det officiella målet för regeringen är att avskaffa kapitalismen och bygga upp ett socialistiskt Venezuela.
