2,5 miljoner tittare bänkade sig framför teven i januari för att kolla på premiäravsnittet av Solsidan, andra säsongen. TV4:s humorserie har gjort succé både som medie- och fikabordsfenomen, alla sägs känna igen sig i de två kärnfamiljsparen som livspusseltjafsar, könsfajtas och livsstilsbökar i höginkomstreservatet Saltsjöbaden utanför Stockholm. En segregerad förort där de enda invandrarna är RUT&ROT medan invånarna kör stadsjeep och spelar golf.
Jag såg första säsongen i ett svep på box och blev både charmad och förtjust i Felix Herngrens stammande toffel, Mia Skäringers uppgraderade huskors, Johan Rheborgs grilltokiga överspända överklasshanne. Josefin Bornebuschs järnhårda shoppingfru och Henrik Dorsins ”granne från hell”. Välspelade karaktärer och smart replikföring eller var jag bara svältfödd på svensk sitcom med ambition?
Det var i alla fall med förväntan jag knäppte på teven. Men istället för road blev jag uttråkad, äcklad och var snart tvungen att sluta titta.
Uje Brandelius menade i Aftonbladet (23 januari 2011) att utan de senaste decenniernas politiska förändringar skulle Solsidan vara omöjlig.”Vi är numera ett folk av egna företagare. Frilansjournalisten, taxiföraren och städerskan kan förenas i ett igenkänningsgarv över repliken ”avdragsgill”. Ja, Solsidan speglar verkligen det nya Sverige – jämställdhetssträvanden parat med überfixering vid statusprylar och hierarkier.
Det trista med Solsidan är Alex´ och Annas eviga hushållsgnat – skilj er för fan – och att Ove Sundberg snabbt gick från irriterande snåljåp till sociopat. Men den unkna och kalla lukten kommer från Fredde och Mickan. Vi känner dem såväl, de är inga främlingar som forna tiders överklass. Det är deras behov och önskningar har byggt om välfärdslandet Sverige till en marknadsplats. Personer som den statusrabiate stenrike fondmäklaren Fredde Schiller styr vårt samhälle och hans fru Mickan möter oss i alla glassiga livsstilsmagasin som förebild och modeikon.
Vi ska avundas hennes konsumtion eller som det heter på veckotidningssvenska – Vi ska sno stilen. I ett avsnitt av första säsongen börjar Mickan gråta då hon tror hon kommer att missa Schutermanrean. De som läser veckotidningar vet att det är varje kvinnas dröm oavsett samhällsklass eller ekonomiska möjligheter att få handla svindyra märkeskläder på Natalie Schuterman vid Stureplan. Amelia Adamos senaste medieskapelse magasinet S är en sorts Solsidan fast på papper. En strikt segregerad skvallertidning där alla kändisbönder och dokusåpastjärnor från de lägre samhällsskikten är bortrensade.
I Adamos moderatblaska minglar de fina klasserna. Människor med statusyrken visar upp sig själva, sina pengar, åsikter och sina fantastiska hem. För i det nya Sverige behöver inte Fredde och Mickan inte längre vara diskreta. De jättelika skattesänkningarna från både socialdemokratiska som borgerliga regeringar har gjort deras pengar legitima. Därför kan de idag både verka och synas. 1968 skrev Göran Palm i Indoktrineringen i Sverige att vi, via veckopress, står på tå och kikar in i överklassens liv. Skillnaden från då är att vi inte längre kikar in. Deras liv har blivit norm och medierna lär oss att längta efter deras pengar, vanor, privilegier, resurser, hem, kläder, väskor och bil. Högerpolitiken har gjort att vi inte längre ska vilja beskatta Fredde och Mickan utan köpa deras prylar. Vi ska inte längre bli inte socialt indignerade utan avundsjuka.
Solsidan kändes först som en parodi men övergick till att bli en i raden av Felix Herngrens många skruvade reklamfilmer. För utan några undertoner av självreflektion eller samhällskommentar blir tv-serien samma sorts livsstilsreklam vi känner såväl från lyxiga magasin och helgbilagor.
Solsidan kittlar men det är inte främst igenkänning av livspussel som lockar tevetittarna utan konsumtionsdrömmarna. Felix Herngrens Solsidan är en reklamfilm för det nya Sverige utan vare sig hjärta och eller hjärna.