Vi gick runt i kexfabriken Grissinopoli som är belägen i ett typiskt arbetarområde i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Ivana och hennes arbetskamrater sprudlade av stolthet. Dagen innan hade de kört ut sin första leverans av biskvier, ett och ett halvt ton. Utan någon chef hängande över dem.
Det ägde rum för nästan tio år sedan när Flamman besökte kooperativet på kexfabriken. Dagen till ära fanns 700 representanter samlade till den första nationella konferensen för fabriker som hade ockuperats av sina egna arbetare.
De representerade närmare tio tusen arbetare i hela Argentina som var offer för den destruktiva nyliberala modell som förstörde en stor del av landets produktiva sektor.
Den gången frågade jag Ivana om det var möjligt att upprätthålla produktionen i ett land med en så djup ekonomisk kris som den argentinska. Det första som människor drar ned på i kristider är det som inte är nödvändigt för att upprätthålla livhanken. Kex och kakor kan man undvara, men hyran, potatis och en köttbit då och då, måste argentinaren ha.
– Vi inser svårigheterna, men vi måste ändå försöka. Något annat alternativ har vi inte, om vi inte vill gå under. Alla på fabriken inser det.
Sade hon då, år 2002.
När jag träffar henne igen i april 2011 är det en sliten men lika bestämd och stolt kvinna som 2002. I över 35 år har hon arbetat på Grissinopoli.
– Vi är oerhört glada. Du vet själv vilka enorma svårigheter vi hade de första åren. Men i dag kokar det av aktivitet på fabriken. En parlamentsledamot sade för tio år sedan att arbetare inte hade kapacitet eller hjärna nog för att driva ett företag. Men vi bevisade motsatsen, säger Ivana.
Den gamla devisen om att ”arbetare är nödvändiga, men kapitalister är det inte”, är ett rättesnöre för de flesta av kooperativen som uppstod i Argentina 2001–2002.
Då samlade arbetarna på Grissinopoli ihop sina sparpengar och köpte vetemjöl och jäst för att kunna göra den första produktionen. De tog heller inte ut någon lön under det första halvåret.
I Argentina finns i dag 236 arbetarledda företag som sammanlagt har cirka 20 000 anställda. När deras arbetsplatser varit på väg att stängas har de bildat kooperativ med hjälp av nätverket för företag som tagits över.
Alla beslut tas på medlemsmöten och alla har samma lön oavsett anställningsår och titel.
De arbetarledda kooperativen utgör inte en stor ekonomisk andel av landets ekonomi. Men deras värde ligger i det symboliska. Under dessa tio år har de anställda visat att de är kapabla att leda produktionen i ett företag.
När Flamman kommer till Grissinopoli står det två stora lastbilar fulla med 50-kilossäckar av vetemjöl som ska lossas.
– På kooperativets senaste månadsmötet beslutade vi att införa ett nytt skift och anställa 15 arbetare till. Tidigare har vi jobbat i tolvtimmarsskift för att kunna fullfölja alla leveranser. Men det håller inte längre, säger Marina Pino.
Hon har arbetat på Grissinopoli i 39 år och varit kooperativets ordförande i fem år. Pino är en parant kvinna med administrativ utbildning och sköter det mesta på kontoret i sällskap med en sekreterare. Trots att hon är ordförande får hon samma lön som arbetarna i bageriet, det är en princip som är helig.
Tre kvinnor har lett företaget under de tio åren trots att bara fem av de tjugo anställda är kvinnor.
– Tillsammans navigerar vi det här stora fartyget som är som Titanic, utbrister Ivana med ett hjärtligt skratt.
På min fråga hur mycket arbetarna tjänar på Grissinopoli säger Pino:
– Om någon här skulle söka sig ut på arbetsmarknaden skulle de förlora hälften av sin lön. Men att komma dit vi är i dag har kostat oss mycket svett och bekymmer.
Och Ivana tillägger:
– I dag kan vi ägna åt oss mycket mer åt familjen än under de svåra åren. Vi har inte bara återerövrat våra arbeten utan också fått en livskvalité som vi inte hade tidigare.
Taxichauffören drar efter andan.
– Vi åker egentligen inte hit på grund av kriminaliteten, säger han och nickar försiktigt mot gathörnen där personer med rätt suspekta utseenden står och hänger. Det är ett extremt fattigt bostadsområde med hög kriminalitet och arbetslöshet.
Samma år som arbetarna tog över Grissinopoli, återupptog ett hundratal arbetare på varvet Astillero Unidad Naval verksamheten igen. De hade ännu sämre förutsättningar eftersom varvet stått stilla i över två år på grund av den ekonomiska krisen. År 2005, då Flamman besökte varvet beläget i arbetarförorten Avallaneda, hade antalet anställda krympt till ett 30-tal.
– Trots de första oerhört tuffa åren kan vi ändå inte säga att det har gått dåligt. Det är klart, att jämfört med glansåren på 1990-talet då vi var 800 varvsarbetare, är det en stor skillnad i dag med 30 anställda, säger Beto Aquino, sekreterare i kooperativets styrelse.
Solen lyser över den stora hamnbassängen. I bakgrunden står stora lyftkranar på en stinkande biflod till Río de la Plata, så många gånger besjungen av Evert Taube och som gett mer än en grabb drömmar om att gå ut på sjön.
Vi går ner i en av två bogserbåtar som ligger inne för reparation. Skott (väggar på ett fartyg) med asbest och trä ska bytas ut samtidigt som den starka maskinen ska balanseras.
– Tro inte på allt Beto säger, menar två arbetare i fartygets matsal. Det här är ingen rosornas väg mot socialismen. Vi är helt och hållet beroende av den kapitalistiska konjunkturen, säger en av de två.
Beto småler för han känner sin sarkastiske arbetskamrat väl.
Och trettio män på ett jättelikt varvsområde i en central del av jättestaden Buenos Aires, vittnar om en planering typisk för det ekonomiska samhällssystem som med sina återkommande kriser skapar sociala tragedier och massarbetslöshet. Det stora området är ett hägrande mål för den spekulativa byggnads- och banksektorn.
Och det är också förbannelsen för kooperativet på textilfabriken Brukman som tre gånger kastats ut av den så kallade antiterroristpolisen men lika många gånger kommit tillbaka för att försvara sin arbetsplats i centrala Buenos Aires. Här är kvadratmeterhyrorna bland de högsta i världen.
– Vi lever i en ständig oro för att banken ska komma och kasta ut oss eftersom frågan om fastigheten inte är löst ännu, säger Delicia Millahual, ledamot av kooperativets ledning på Brukman.
Brukmans anställda blev i början av 2000-talet något av en symbol i kampen för att försvara sin arbetsplats. Men också en symbol för drömmen om ett annat samhällssystem där arbetarklassen ses som människor i stället för en arbetskraftsvara som kan användas eller sparkas.
Textilarbetarna tjänar 600 pesos, drygt 900 kronor, i månaden. Det är långt under minimilönen och det i ett land med höga priser.
– Visst är det lite, men vi bidrar ändå med något till hemmet, säger Delicia.
De drygt 50 anställda, mest kvinnor, är tacksamma för det stöd de fått av den brokiga argentinska vänstern med trotskister i spetsen. De sistnämnda såg kanske fallet Brukman mest som ett sätt att förstärka sin egen rörelse. Till slut beslutade textilarbetarna att säga ”tack, men nu tar vi över själva” och ansluta sig till samorganisationen för arbetarledda företagskooperativ (El Movimiento Nacional de Fábricas Recuperadas, MNFR).
Luis Caro, arbetsrättsadvokat och ordförande för MNFR, menar att i de företag som lyckats stabilisera produktionen har de ekonomiska förhållandena förbättrats.
– Men det handlar inte bara om materiella förbättringar för arbetarna. De har också lärt sig at
t tro på sig själva eftersom de har tvingats att lära sig allt, från arbetet i sig till marknadsföring och annonsering, säger han till Flamman.
Det kan Delicia Millahual på Brukmans textilfabrik intyga.
– Vi har under tio års tid bevisat att vi arbetare är kapabla att driva processen i hela sin kedja. Från att textilierna kommer in tills kostymen lämnar fabriken. Vi arbetare har bevisat att fabriken kan drivas utan aktieägare.
