”Mamma, de säger på dagis att du har stulit ett flygplan”
Orden är Leila Khaled sons och visar att livet inte alltid är okomplicerat för en före detta terrorist. När Leila Khaled 1969 klev ombord på passagerarplanet TWA 840 på väg till Aten med två handgranater och en pistol på sig blev hon världskänd. Många har sett den klassiska bilden av Khaled med en palestinasjal virad runt nacken och ett automatgevär i händerna och ingen kunde undgå att höra talas om Palestinakonflikten. Idag lever Leila Khaled i exil i Jordanien. Nu som då aktiv inom marxist-leninistiska PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse.
Väpnat motstånd
– Vi öppnade människors öron. När vi skrek från våra tält i flyktinglägren hörde ingen oss, men sedan lyssnade plötsligt hela världen, säger hon idag om flygkapningarna.
Hon är i Sverige under några dagar, bland annat för att föreläsa. Under ett par timmars seminarium berättar hon om 40 års nutidshistoria, med utgångspunkt i sitt eget liv.
En av frågorna från publiken är om hon fortfarande tror på väpnad kamp i Palestina. Khaled är tyst en lång stund.
– Vi är under ockupation, enligt internationell lag har vi rätt att göra väpnat motstånd. Jag har svårt att se att vi ska bekämpa israeliska tanks genom att kasta rosor på dem, säger hon sedan.
Hon påpekar att även när den palestinska väpnade kampen har lagts ner har palestinierna bemötts på samma sätt av Israel.
Enstatslösning
Leila Khaled är sliten efter seminariet. Schemat för dagarna i Sverige har varit pressat. Vi får ändå en kort intervju. Det är svårt att inte fråga mer om flygplanskapningarna. Hon har tidigare berättat att PFLP:s syfte inte var att skada någon, utan att sätta fokus på palestiniernas situation.
– Vi fick strikta instruktioner om att inte skada någon och att uppträda korrekt mot besättningen och passagerarna.
Trots det var operationen förenad med stora risker för passagerarna som inte hade med konflikten att göra.
Tänkte du på vad som kunde hända om något gått fel?
– Självklart. Innan man tar till sådana handlingar går man igenom alla tänkbara konsekvenser, även de värsta, säger hon.
Men hon tar inte avstånd från kapningarna idag. Kanske för att de, ur PFLP:s synpunkt, lyckades då ingen ur gisslan skadades.
Tidigare under seminariet har Leila Khaled fått frågan om hon är för en enstats- eller en tvåstatslösning. Hon säger numera att hon förespråkar en enstatslösning på konflikten. I tidigare intervjuer har hon talat mer om en tvåstatslösning. Hon vidareutvecklar det.
– Vi accepterade en stat byggd på 1967 års gränser, men det är inte ett slutgiltigt mål. Det är ett steg mot en demokratisk stat där båda sidor kan leva i fred.
Hon menar att en tvåstatslösning skulle vara orättvis och att israeler och palestinier måste vara jämbördiga för det ska bli en hållbar lösning på konflikten.
– Det är en realistisk och en human lösning. Vilken tidsram som är realistiskt att tänka sig vet jag inte. Kanske inom min livstid.
När man diskuterar Israel-Palestina-konflikten kommer förr eller senare diskussionen om antisemitism upp. Det är ett argument som används av Pro-Israelsidan. Men det är också ett faktum att det finns en existerande antisemitism i vissa läger.
Hur ser du på det?
– Låt mig säga så här; den sionistiska rörelsen är väldigt bra på att anklaga människor för att vara antisemiter. På ett sätt tycker jag att det är rasistiskt. Det är som om till exempel du och jag skulle diskutera och ha olika åsikter, men istället för att angripa varandras åsikter drar vi upp etnicitet.
Leila Khaled vill inte gärna medge att det finns en reell antisemitism. Men hon är tydlig med att hon skiljer på judendom som religion och sionism som politisk rörelse.
Har du i ditt politiska arbete kontakt med israeler?
– Ja, det finns vissa personer som har visat sitt stöd till oss som vi har kontakt med.
Engagerad i kvinnofrågor
På senare år har Leila Khaled varit engagerad i kvinnofrågor. Under kvällen har hon några gånger berört kvinnors situation i Palestina och arabvärlden. Och hon ger en mer komplex bild av kvinnors situation i regionen än vad som ofta kommer fram annars. Till exempel när hon får frågan hur hon och hennes kvinnliga kamrater betraktades under den militära träning som hon genomgick på 1960-talet. Hon berättade att de i början betraktats med viss misstänksamhet, men att det försvunnit när de visat sig vara lika kapabla som männen under träningen. När jag frågar mer om hennes arbete idag börjar hon engagerat att berätta.
– Vi arbetar mycket med hälsofrågor för palestinska kvinnor och utbyter erfarenheter. Dessutom försöker vi bygga daghem för att ge kvinnor möjlighet att göra något utanför hemmet.
Så mycket längre hinner vi inte, innan Khaleds svenska sällskap signalerar att det börjar bli dags att avrunda. Timmen är sen och de måste vidare. De flesta av seminariebesökarna har hunnit gå.
Så även kvinnan som bad Leila Khaled att säga hej till en bekant i hennes mobiltelefon och de två unga killarna som ville bli fotograferade tillsammans med henne och den palestinska flaggan. Man kan ha olika åsikter om Leila Khaled, men det går inte att komma ifrån att hon har betytt mycket för många.