Det mest desperata partiet i alliansen, Centern, gjorde under veckan allt för att synas. De gjorde tre utspel under Folkpartiets dag i onsdags. De hårdlanserade sin nya ordförandekandidat, Annie Johansson, som trots att hon är från Värnamo verkar ha lyssnat extra mycket på Timbro-kurserna med Stureplanscentern. På sin blogg ger hon tre litteraturtips: Robert Nozick, Johan Norberg och Ayn Rand. I ekonomiska frågor innebär det att hon ligger något till höger om Greve Dracula. Dessutom tycker hon att Margret Thatcher är en stor förebild. ”Hon har betytt mer för eftervärlden än någon annan brittisk ledare”.
I sitt sista Almedalstal var Maud Olofsson tydlig, ärlig och, som vanligt, helt inne på att spela högerytter i alliansens laguppställning. Likt Fredrik Reinfeldt varnade hon för att alla friheter som svenska folket tillskansat sig: välja skola, vård och apotek skulle kunna rullas tillbaka av en ny majoritet. Hon manade på för att Centern skulle fortsätta vara bävrarnas och entreprenörernas parti och likt Folkpartiet på onsdagen ville hon ha mer fritt företagande bland invandrare och mer arbetskraftsinvandring. Hon gick skarpt emot de kritiska röster som tidigare i veckan höjts om Centerns roll i Alliansen och räknade upp allt hon ansåg att ”lilla Centern” fått igenom: Rut, Rot och sänkta skatter för privatpersoner och företag.
Om det blir Annie Johansson som tar över behöver man åtminstone inte oroa sig för blocköverskridande uppgörelser vänsterut från Centerns sida. Det blir intressant att se om någon av de kritiker som finns till Centerns högervridning ställer upp till ordförandeval. Centern har fortfarande 50 000 medlemmar och alla är inte lika övertygade om att det bara är företagare som ska gynnas av det forna mittenpartiets politik.
Från Håkan Juholt verkar det finnas inviter till samarbete med regeringen. Maud Olofsson i sin tur anklagade Juholt för att tillsammans med Jimmie Åkesson vilja ”bryta det finanspolitiska ramverket”. Det är samma formalistiska argumentation som Fredrik Reinfeldt inledde Almedalsveckan med. Problemet med den är att inget finanspolitiskt ramverk i världen tvingar ett parlament att låta minoritetsregeringar sitta kvar. Det är formalism utan korrekt formalia.
Jan Björklund var som vanligt en skicklig retoriker men verkar ha fastnat lite i utvecklingen. Det var, som vanligt, marknadsekonomin, skolan och euron som stod i centrum för hans tal. Han gick hårt åt Miljöpartiet, som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg nu flörtar med, för att ha satt sig i en ”rödbrun mylla”, hänvisandes till synen på arbetskraftsinvandring och kollektivavtal.
Han jämförde de svenska marginalskatterna, som han ju själv som vice statsminister ansvarar för, med Nordkorea och målade väl inte direkt med små penseldrag i sin argumentation överhuvudtaget. Folkpartiets utspel under dagen handlade om att Sverige borde införa en fri arbetskraftsinvandring av kanadensisk modell, där alla som har mycket pengar på kontot ska få komma till Sverige för att starta företag.
Efter att Håkan Juholt utmanat regeringen om det femte jobbskatteavdraget, bjudit in till förhandlingar med regeringen och tvingat den att börja förhandla med Miljöpartiet hamnar småpartierna i alliansen ännu mer prekärt till än förut. Det syntes på tonläget i Almedalen.
