Veckan som gick blev händelserik inrikespolitiskt. Lagom till att partiledningarna kommit tillbaka från semestern kom ett antal utspel i rad. Först ut var Miljöpartiet som aviserade att de söker samarbete med regeringen i ett antal frågor, med bostadsbyggande i centrum. Det var inte ett oväntat utspel, Miljöpartiet har hängt löst i det i realiteten redan upplösta rödgröna samarbetet sedan valnatten 2010. Den nya ledningen, särskilt Gustaf Fridolin, har också dragits med ett vänsterrykte som besvärat ett parti som vill profilera sig som ”den nya mitten”. I förebildslandet Tyskland går de gröna som tåget och utmanar socialdemokraterna i kampen om största parti efter Kistdemokraterna. Där attraherar också de gröna väljare ur de borgerliga leden.
Därefter följde Socialdemokraterna som med Juholt i spetsen dels vill profilera sig som ett parti med tydligare socialdemokratiska grundvärden men som också vill verka som ett samarbetsparti, helt fritt från beroende av Vänsterpartiet. På flera håll i Socialdemokraterna, inte bara från Mona Sahlin, skylls valförlusten på oket som det rödgröna samarbetet innebar med ett nära samarbete vänsterut. Att Socialdemokraterna kommer att satsa på egen dragningskraft inför nästa val känns i dagsläget givet. Med en ny partiordförande för Vänsterpartiet begravs nog också den nuvarande formen av rödgrönt samarbete. Ingen av partiledarna från förra valet kommer då att vara kvar och nya, lösare, former är att vänta.
Veckans största utspel stod dock regeringen för när den lät meddela att det så omhuldade femte jobbskatteavdraget skjuts upp till 2014. Med ett byte av argumentation, som de gör allt för att dölja, heter det nu att det inte skulle vara ansvarsfullt i svåra ekonomiska tider. Men alldeles nyss var ju ett femte jobbskatteavdrag, enligt regeringen, bra för att få fart på ekonomin, alldeles särskilt i kristider? Nu framstår de olika jobbskatteavdragen mer i ljuset av vad de är, kostsamma gåvor till de som jobbar på bekostnad av arbetslösa, fattiga och sjuka. Inte ett dugg jobbskapande med andra ord.
Fredrik Reinfeldt försvarar sig med att han är en av få europeiska ledare som inte måste ordinera skattehöjningar och nedskärningar i dessa bistra tider men det svarar ju inte på grundproblematiken, det vill säga att staten ju skulle tjäna på jobbskatteavdraget, inte förlora. Dessutom håller regeringen fast vid en än större skattesänkning, sänkningen av restaurangmomsen.
I själva verket är det, så som så många bedömare redan påpekat, ”PR-firman De nya Moderaterna” som arbetar på högtryck igen. Inför ett svidande nederlag i riksdagen ställer de om siktet och vill dra ansvarspoäng på att ställa in ett förslag som med all säkerhet ändå hade röstats ned. Trots ideliga försök att skylla på Håkan Juholt för att Sverigedemokraterna börjat rösta med oppositionen ibland har de inte lyckats stoppa den mer aggressiva attityden hos oppositionen, det vill säga att försöka fälla de förslag som går att fälla. Att regeringen själva i en majoritet av fallen använder samma röster, SD:s, för att få igenom sina förslag har av någon anledning ansetts som ett mindre moraliskt problem än att oppositionen ”låter” SD rösta på deras förslag. Hur oppositionen skulle undvika att detta sker är också höljt i dunkel. Kanske genom att sluta att lägga förslag helt och hållet?
Annars har det varit sommartalens tid och när det var Håkan Juholts tur i Västertorp fortsatte han sin offensiva hållning och krävde en regering som inte bara agerade kamrer och höll budgeten i balans utan också ville något och vågade satsa och investera. Det har lett till öppet hån från borgerliga partier och kommentatorer varav det tydligaste exemplet är hemsidan ”Juholts sedelpress” som Moderaterna lagt upp. Miljöpartiets Åsa Romsson håller sitt sommartal i Uppsala på fredag.
