Årets Nobelpris i litteratur har tilldelats den svenske poeten Tomas Tranströmer, ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Han har varit tippad under många år, så valet av honom kommer knappast som en överraskning. Tranströmer har också varit verksam mycket länge, han debuterade redan 1954, och i år har Bonniers till hans 80-årsdag gett ut hans Dikter och prosa 1954-2004. 1990 drabbades han av en stroke, som har bland annat lett till talsvårigheter. Tomas Tranströmer är utbildad psykolog, och har hela sitt verksamma liv vid sidan av poesin arbetat inom yrket, först som fängelsepsykolog och kurator vid en anstalt för unga kriminella i Linköping, sedan som psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.
Tranströmer är sedan länge internationellt etablerad, han är översatt till mer än 60 språk, och han så känd och läst som en poet kan bli. Den danske författaren Poul Borum sa om honom att han var ”en modern klassiker redan vid 35 års ålder”.
Tranströmers poesi utmärks av ett lakoniskt tilltal som förmår att fånga vardagens komplexitet med några få enkla rader. Framför allt är han en metaforernas mästare som öppnar världen för oss och för ett ögonblick återger oss barnets förmåga att se världen med vidöppen och förutsättningslös blick. Metaforerna kan ofta vara mycket konkreta som när ”I dagens första timmar kan medvetandet omfatta / världen / som handen griper en solvarm sten” (ur 17 dikter).
Tranströmer är en poet som trots att han sällan (i början aldrig) använde ordet ”jag” är intensivt personligt närvarande i allt han skriver.
Hans arbete som psykolog avspeglas ibland i författarskapet som en slags sträv ”realism”: ”På morgonen klockan fyra / då tillvarons renskrapade ben umgås med varann kallt” (dikten Vinterns formler ur Klanger och spår).
Tranströmer har dessutom en för poeter ovanlig förmåga att skriva riktigt bra lyrik om glädje, om lyckokänslor.
Tomas Tranströmers poesi anses ha ett mystiskt och religiöst klangbotten, men det sker alltid genom en glasklar naturlyrik. Han är också en poet med ett starkt historiskt medvetande, och ett känsligt sinne som registrerar politiska händelser, som till exempel ”en hjälm som bärs av ingen har tagit makten” (ur dikten Osäkerhetens rike från Sorgegondolen), eller ”Vita byggnader i krematioriestil där de fattigas drömmar förvandlas till aska” (Inomhuset är oändligt ur För levande och döda).
Valet av Tomas Tranströmer hälsades med stor glädje av alla från höger till vänster. Det är en enighet som antyder en bredd hos poeten, men också att vi har att göra med ett tämligen okontroversiellt författarskap. Tranströmer är knappast en likgiltig diktare, men han väcker snarare förundran och eftertanke än upprördhet och vrede.
Men även om Tranströmer är en värdig pristagare, går det inte att komma ifrån att Svenska Akademiens agerande är minst sagt märkligt – och upprörande.
Sverige kan nu ståta med sju pristagare. Det är lika många, eller nästan, som Storbritannien, Tyskland eller våra nordiska grannländer – tillsammans! Bara något färre än USA, fler än Italien, nästan dubbelt så många som Ryssland (med Sovjet), och fler än hela Sydamerika, inklusive Centralamerika. Indien har en pristagare (och det var länge sedan), liksom Afrika och den arabiskspråkiga världen. Ingen författare från Brasilien eller Argentina har någonsin fått priset.
Det vilar en unken provinsialism över Svenska Akademien, som dessvärre alltför väl står i överenskommelse med det sämsta i tidsandan.
Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor.
Nobelpriset i litteratur är alldeles för prestigefyllt och globalt etablerat för att bara avfärdas, som Jan Myrdal har gjort,
som ett borgerligt jippo. Ingen skugga må falla över Tomas Tranströmer. Det är inte han som är problemet, utan Svenska Akademiens inskränkthet.
