Occupy Wall Street-rörelsen – för nu är det en rörelse – är den viktigaste politiska händelsen i USA sedan 1968 års uppror, vars direkta arvinge, eller fortsättning, den är.
Varför den startade i USA just när den startade – och inte tre dagar, tre månader eller tre år tidigare eller senare – kommer vi aldrig att få veta. Förutsättningarna fanns där: akut ökande ekonomiskt lidande, inte bara för de verkligt fattiga, utan för ett ständigt ökande segment av de arbetande fattiga (vanligen kallade the middle class); enorma överdrifter (exploatering, girighet) från den rikaste procenten av den amerikanska befolkningen; exempel på ilskna uppror världen över (den ”arabiska våren”, spanska ”indignados”, chilenska studenter, Wisconsins fackföreningar och många fler). Det spelar ingen roll vilken gnista som tände elden. Det hände.
I det första stadiet – de första dagarna – bestod rörelsen av en handfull, mestadels unga, personer som försökte demonstrera. Pressen ignorerade dem fullständigt. Sedan trodde några dumma poliskonstaplar att lite brutalitet skulle göra slut på demonstrationerna. De fångades på film och filmen spreds snabbt på YouTube.
Det leddes oss till steg två – publicitet. Pressen kunde inte längre ignorera demonstrationerna helt. Så pressen försökte med fördömanden. Vad visste dessa dåraktiga, okunniga unga (och ett fåtal äldre damer) om ekonomi? Hade de några förslag? Var deras demonstrationer ”disciplinerade”? Demonstrationerna, sa man till oss, skulle snart mattas av. Vad pressen och makten inte räknade med (de verkar aldrig lära sig) är att protestens tema snabbt spred sig. I stad efter stad inleddes liknande ”ockupationer”. Arbetslösa femtioåringar började gå med. Det gjorde också kändisar. Och även fackföreningar, däribland ingen mindre än ordföranden för AFL-CIO. Pressen utanför USA började följa händelserna. När de tillfrågades om vad de ville ha, sa demonstranterna ”rättvisa”. Det verkade vara ett meningsfullt svar för fler och fler människor.
Det ledde till steg tre – legitimitet. Akademiker med visst anseende började antyda att attackerna på Wall Street hade visst berättigande. Plötsligt publicerade mittfårans starkaste röst, The New York Times, en ledare den 8 oktober, i vilken man sa att de protesterande faktiskt hade ”ett tydligt budskap och specifika policyrekommendationer” och att rörelsen var mer än ”ett ungdomsuppror”. Times fortsatte: ”Extrem ojämlikhet är ett kännetecken för en dysfunktionell ekonomi, dominerad av en finansiell sektor som drivs lika mycket av spekulation, utpressning och regeringstöd som av produktiva investeringar.” Det är starka ord för att komma från Times. Sedan började demokraternas kongresskommitté skicka runt en lista där partimedlemmar kunde deklarera ”Jag stödjer Occupy Wall Street-protesterna”.
Rörelsen hade blivit respektabel. Och med respektabilitet kom faran – steg fyra. En större proteströrelse som sprider sig brukar möta två viktiga hot. Den ena är om det organiseras en större motdemonstration från högern. Eric Cantor, republikanernas hårdhuvade (och ganska skickliga) kongressordförande har i själva verket redan kallat till en sådan. Dessa motdemonstrationer kan bli ganska våldsamma. Occupy Wall Street-rörelsen behöver förbereda sig på detta och tänka igenom hur man ska hantera en sådan.
Men det andra, större hotet, kommer från själva framgången för rörelsen. När den drar till sig mer stöd, kommer åsiktskillnaderna mellan de aktiva att öka. Problemet här är, som alltid, att undvika att bli en lite sekt som förlorar för att den har för smal bas å ena sidan, och att bli så bred att det saknas politisk sammanhållning å andra sidan. Det finns ingen enkel formel för att lyckas undvika någon av extremerna. Det är svårt.
Vad gäller framtiden är det möjligt att rörelsen blir starkare och starkare. Den kan lyckas med två saker: tvinga fram förändringar i regeringens politik för att minimera smärtan som många människor akut upplever och driva igenom en långsiktig förändring av hur stora delar av befolkningen tänker kring kapitalismens strukturella kris och de stora geopolitiska förändringar som nu inträffar på grund av att vi lever i en multipolär värld.
Även om Occupy Wall Street-rörelsen skulle förvinna på grund av utmattning eller repression, har den redan lyckats och den kommer att lämna ett arv efter sig, precis som 1968-års uppror gjorde. USA kommer att ha förändrats, och i en positiv riktning. ”Rom byggdes inte på en dag”, som man brukar säga. Ett nytt och bättre världssystem, ett nytt och bättre USA, det är uppgifter som kräver upprepade ansträngningar av upprepade generationer. Men en annan värld är onekligen möjlig (om dock inte oundviklig). Och vi kan göra en skillnad. Occupy Wall Street gör skillnad. Stor skillnad.
Den viktigaste rörelsen sedan 1968
Occupy Wall Street är redan en succé som måste mätas med den stora radikaliseringen som skedde 1968, skriver Immanuel Wallerstein, världssystemteorins grundare, om USA:s stora proteströrelse.
