Havanna ”Okey, vi säger väl 15 CUC då”, sa den lille mannen och gick med på min prutning från 20 till 15 för taxiresan. Flamman hoppar in i ”Bubblan”, en Wolksvagen, ”lika gammal som Revolutionen, 53 bast”, sa chaffisen stolt och tillade att ”den är också lika uthållig”.
Vi var på väg tur och retur Hotell Riviera och Kubas Allmänna Sjukhus. ”15 CUC” är cirka 130 kronor och den äldre mannen rattade med glädje medan han pratade om de nya reformerna på den karibiska ön.
– Jag är pensionerad läkare sedan tio år och i början av året begärde jag tillstånd av arbetsmarknadsministeriet att få börja köra taxi för att dryga ut min statliga pension.
– På den här körningen tjänar du nästan lika mycket som en specialistläkare på sjukhuset vi är på väg till tjänar på en månad, sa jag lite provocerande och gubben nickade instämmande och kramade ratten.
Och det är det paradoxala med den stagnerade kubanska ekonomin. Socialismens paroll om ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, har på något sätt tagit ledigt, menar taxichauffören. Han har fått det mycket bättre men ser också farhågor om det privata ägandet blir större och okontrollerbart.
– Det kan då ifrågasätta socialismen som ekonomiskt system på Kuba.
Kubanen betalar en låg summa för el, telefon, vatten och transport. Utbildning och hälsovård och mediciner är gratis. För den överväldigande majoriteten av kubanerna som äger sitt hus eller lägenhet är hyran noll.
Vad finns det då för drivkrafter för att öka och förfina de socialistiska produktivkrafterna? Eller utgör den nuvarande ekonomiska politiken i själva verket en bromskloss för produktivkrafternas utveckling?
– När ransoneringsboken infördes (1963) hade den sin bakgrund i den prekära situation som Kuba befann sig i de första åren efter revolutionens seger 1959. Den garanterar ett minimum av proteiner för befolkningen i varor som kyckling, fläsk, ris, bönor, socker, salt, mjölk, matolja och andra varor. Personer med dietbehov får särskilda ransoner, barn upp till sju år får ett kilo torrmjölk medan barnen, 7-12 år, också får yoghurt. Hygienartiklar som tvål, tandkräm, tvättmedel, med mera ingår också. Vi ska heller inte glömma att dagis- och skolbarn och arbetarna får gratis lunch på sina arbetsplatser. Jag betalar bara tolv procent av det verkliga värdet på dessa varor.
Det säger Blanca Rosa Pampín Bolado, ekonom och chef för jordbruksenheten inom Kubas ekonomers förbund. Hon är en av ett antal ekonomer som utarbetade de ekonomiska riktlinjerna inför kommunistpartiets i dag historiska kongress i april i år. Huvudfrågan på kongressen var hur Kuba ska ersätta den i längden omöjliga uppgiften att finansiera en livsmedelsimport som enbart för ransoneringsboken kostar 18 miljarder av de 26 miljarder dollar som ransoneringsboken kostar. Den frågan hänger också intimt ihop hur produktiviteten ska öka inom näringslivet.
För vem vill slita ihjäl sig för 25 dollar i månaden samtidigt som jag har stora delar av min existens garanterad? Och därmed kommer vi in på en annan och oerhört mycket känsligare fråga; korruption och stölder inom statsapparaten.
– När du köper tre kilo griskött så ger slaktaren dig två och ett halvt. Liknande stölder och ”svinn” pågår på hotell, sjukhus, kort sagt inom alla samhällssektorer. I fredags, den 21 oktober, hade Granma en helsida över hur 22 980 kor har stulits sedan 1 januari till 30 september i år. Vem stjäl 23 000 kor och varför? säger Wilfredo, en av många invånare Havannabor som Flamman talar med.
Helsidan i kommunistpartiets dagstidning var en våldsam bredsida mot korruption, både inom statsapparaten men även mot böndernas organisation ANAP. Hederligheten hos delar av det statliga kontrollorganet CENCOP:s tjänstemän ifrågasattes också. Boskapsstölderna är ”ett bevis på (en) social kollaps”, underströk Granma.
Boskapsstölderna inleddes med Ekonomiska Specialperioden 1990 då 85 procent av Kubas utrikeshandel kollapsade med Sovjetunionens sammanbrott. Maximistraffet för att ertappas som boskapstjuv är 20 år. Men även köparen bestraffas. Trots den dramatiska straffsatsen erkänner Granma att denna inte är tillräcklig. Sextio procent av stölderna äger rum på kooperativen och de privata gårdarna. Korruptionen uttrycks bland annat genom att tjänstemännen inte registrerar nyfödda kalvar eller märker djuren.
En vecka efter Granmaartikeln publicerade tidningen en insändare från bonden Ramón Pérez Carera. Han sökte orsakerna till varför det pågår en boskapsstöld som i vilket latinamerikanskt land som helst. Han anser att ”det grundläggande problemet är bristen på utbud av nötkött som är tillgängligt för hela befolkningen i en normal marknad”.
Utan några överord menade Pérez att äganderätten till boskap borde återupprättas för producenterna av nötkreatur och att dessa bör kunna göra vad de vill med sin boskap där nötköttet kan säljas fritt på marknaden på samma sätt som gris- och fårkött.
”Den som föder upp en kalv får varken slakta eller sälja den, inte heller konsumera den inom familjen. Den används som arbetsredskap eller säljs till staten. Han (bonden) blir aldrig djurets verklige ägare. Men han måste sköta och vakta den dag som natt. För om djuret stjäls är det han som i bästa fall måste betala böterna. Vilket intresse har en småbrukare att sköta och vakta denna kalv i 2-3 år? I stället blir den en börda. För bonden är det mycket mer attraktivt och (ekonomiskt) säkert att föda upp svin. Ett svin på 90 kilo som föds upp under sex månader är jämförbart med en ettårskalv på 250 kilo som föds upp under två år”.
Småbonden Perez ger också exempel på hur griskött 1994 nästan var omöjligt att få tag på. Men staten avreglerade då försäljningsrestriktionerna och nu finns det griskött att köpa överallt på ön till mycket moderata priser.
”Jag tror, för att eliminera de verkliga orsakerna till de skador som dessa orsakar på ekonomin, krävs det drastiska åtgärder, såväl angående egendomsförhållandena för boskapen och att nötköttet kan säljas fritt på marknaden i likhet med svin- och fårkött”.
– Vi kan inte isolera Kuba från vad som händer i världen där priserna har ökat starkt, menar ekonomen Pampín och specificerar hur ett ton basprodukter ökade med 47 procent 2010-2011. Kubas import, som enligt Pampin uppgår till 1200 miljoner dollar och landets inkomster, främst inom turismen, är ekvationer som inte längre går ihop. Hon anser att staten successivt måste reducera subventionerna, till exempel för min taxichaufför. I stället bör de riktas in mot befolkningsgrupper med starkt behov.
– Målet är att subventionera personen, inte varan. Ta mig som ett exempel. Jag betalar varje månad 17 pesos för varorna som utan subventioner skulle kosta mig 140 pesos, säger Pampin och visar sin ”Libreta”.
När jag landar på en flygplats i nästan vilken stad som helst i Latinamerika slås man av att området runtom flygplatsen till stor del är helt uppodlad. I Havanna och José Martíflygplatsen råder det motsatta förhållandet. Det finns inte ens kor eller boskap som betar i det gröna saftiga gräset. Det är bland ekonomer allmänt känt att de kubanska kooperativen har bland den lägsta produktiviteten bland verksamhetsgrenarna på ön.
– På grund av de ökade kostnaderna för frö, grödor och pesticider i jordbruket ökade andelen av improduktiv jord och uppgår i dag till en (1) miljon hektar. Därför beslutade partikongressen att stimulera utdelandet av jord till dem som vill bruka den. Dessa bönder möter samma problem varför vi inte kan vänta några snab
ba lösningar på livsmedelsfrågan.
Kuba är unikt bland världens länder genom att satsa på det organiska jordbruket. Men vår ekonom har sina reservationer.
– Jag stöder och applåderar det organiska jordbruket. Men med organiskt jordbruk kan vi inte mätta elva miljoner invånare. Det är omöjligt. Vi måste använda oss av teknologin samtidigt som priserna för grödor och frö har reducerats för de småbönder som vill bruka den improduktiva jorden. Om lagdekretet för att stimulera jordbruksproduktionen flexibiliseras ytterligare, tror jag att situationen kommer att förbättras.
Trots svårigheterna och utmaningarna som den kubanska ekonomin står inför de kommande 3-5 åren, hörs det nästan på Blanca Pampín att även regering, parti och stat har lyssnat på henne och hennes kollegor i Ekonomernas förbund när ekonomin nu träder in i en ny etapp. Till skillnad mot mardrömmen 1990, då Kuba i praktiken förlorade hela sin utrikeshandel, är situationen bättre eftersom den politiska och sociala handelsorganisationen ALBA existerar. Utbytet med ALBA och framför allt Venezuela, garanterar en relativ säker avsättningsmarknad.
Men de strukturella missfostren inom den kubanska ekonomin kan bara kubanerna själva lösa. Och det är man helt klart över.
– Vi ekonomer är mycket nöjda för ekonomin spelar nu en större roll i vårt land. Detta betyder inte på något sätt att Kuba nu går över till kapitalismen. De avgörande produktionsmedlen kommer även fortsättningsvis att vara i statens händer.
