Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Utrikes 21 december, 2024

Sjukskriven islamkritiker som gillade Musk och AfD – allt om julmördaren

Framför Johanneskyrkan i Magdeburg har sörjande lagt blommor. Foto: Michael Probst/AP/TT.

Fem dödades när en islamkritisk läkare körde in i en folkmassa på en julmarknad i tyska Magdeburg. I Sverige har många sänt sina kondoleanser – medan SD-politikern Charlie Weimers skyllde dådet på ”radikal islam”.

I tyska Magdeburg har alla offentliga julfiranden ställts in. I stället har kullerstenen framför Johanneskyrkans port fyllts med blommor och ljus.

Staden är i sorg sedan fredagskvällen, då en man in körde in i en folkmassa under en julmarknad, för att döda fem och skada omkring 200. När han försökte vända stadsjeepen igen stoppades han av lokala poliser och arresterades.

”Det finns ingen mer fridfull och glädjerik plats i Tyskland än julmarknaderna”, sade förbundskansler Olaf Scholz till lokalreportrar under fredagen, ”när människor träffas inför julfirandet för att dricka glögg, äta en korv, och slappna av tillsammans”.

Nu kommer allt fler detaljer fram om motiven bakom dådet.

Gärningsmannen, som kallas Taleb A. i tyska medier, är en 50-årig läkare som bodde i grannstaden Bernburg. Han var en specialist inom psykiatri och psykoterapi, som flyttat till landet från Saudiarabien 2006, men inte sökt asyl förrän 2016. Enligt kollegor har han varit sjukskriven i flera veckor, samt länge uppträtt oförberedd på möten och beskrivit sig som jagad av myndigheterna. En kollega beskriver dådet som ”inom det tänkbaras ramar”.

Filtar och stolar för de skadade ligger kvar under lördagen på Magdeburgs julmarknad, kvällen efter att en man kört in i en folkmassa och dödat fem människor. Foto: Jan Woitas/AP/TT.

Enligt ett lokalt rådgivningscentrum för förebyggande av våld och radikalisering är han en ”välkänd aktivist mot islam och asylrätt”, och hans sociala medier är fulla av radikal islamkritik.

I sin X-profil hävdar han att de tyska myndigheterna strävar efter att islamisera Europa, samt söker upp saudiska exmuslimer för att förstöra deras liv. Han har också anklagat landets tidigare förbundskansler Angela Merkel för ett ”kriminellt, hemligt projekt för att islamisera Europa”. För det förtjänar hon livstids fängelse, skriver han på X, och ”om dödsstraffet återinförs förtjänar hon att dödas”.

Han har också uttryckt stöd för Elon Musk och extremhögerpartiet Alternativ för Tyskland, och ska enligt enligt tyska tidningen Welt innan dådet på X ha skrivit: ”Vänstern är galen. Vi behöver AfD för att skydda polisen från dem.” Enligt partiet har han aldrig varit medlem.

Tyska tidningen Der Spiegel skriver att han redan 2013 dömts för att ha ”stört den allmänna ordningen genom att hota att begå brott”. Han ska också ha underlåtit att infinna sig i rätten dagen innan dådet, efter att ha dömts för att missbruka larmlinjer. Det var i februari som han ska ha lämnat förvirrande information till en polisstation i Berlin, och ringde därefter brandkårens akutnummer för att be om rättslig rådgivning. Enligt uppgifter till både Der Spiegel och Reuters har Saudiarabien flera gånger krävt hans utlämning.

I Sverige uttryckte flera politiker sitt stöd till offren. ”Mina tankar och kondoleanser går till offren, deras familjer och räddningsarbetarna”, skrev socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson på X, medan statsminister Ulf Kristersson skrev: ”Mina tankar går till offren och deras familjer. Vi står i solidaritet med Tyskland.”

Andra drog snabba slutsatser om gärningsmannen. På moderatpolitikern Richard Herreys fråga om vilken ”ondska som får någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad”, svarade den sverigedemokratiska EU-parlamentarikern Charlie Weimers: ”Mitt namn är Charlie. Jag är sverigedemokrat och kan därför i klartext säga vad det är för ondska som fått någon att köra rakt in bland oskyldiga familjer på en julmarknad: Radikal islam.”

Inlägget är nu bortplockat.

Rörelsen 21 december, 2024

Nu måste Europa skydda Syriens kurder

Kurder i Tyskland protesterar till stöd för vänstermiliserna YPG och YPJ.

Det ömtåliga men progressiva styret i Rojava måste skyddas, skriver EU-parlamentariker från svenska Vänsterpartiet, finska Vänsterförbundet och danska Enhetslistan.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Syrier över hela världen firar nu slutet på Bashar al-Assads 25 år vid makten, såväl som Assadfamiljens ännu längre styre. Efter att regimens försvagade styrkor övergivits av sina allierade har de besegrats av rebellgrupperna, och Assad själv ska ha flytt till Ryssland. Regimens kollaps innebär ett märkbart bakslag för dess ryska allierade.

Assads tid vid makten kommer att bli ihågkommen som en brutal diktatur, märkt av allvarliga människorättsövergrepp och krigsbrott, samt grymheter som kemisk krigföring, tortyr och massmord. 

Medan syrierna gläds åt hoppet om frihet kvarstår samtidigt en rad av utmaningar i övergången från Assads diktatur, där olika grupper – däribland radikala islamister – nu tävlar om makten.

Rojava plågas av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet

En av huvudspelarna bakom regimens fall är Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en islamistgrupp med rötterna i al-Qaida. Under senare år har HTS skiftat fokus från global jihadism till lokala syriska frågor, vilket stärkt deras folkliga stöd. Vi bör dock vara försiktiga med att dra för stora växlar på gruppens mjukare framtoning. Dess grundläggande ideologi är farlig och bär på många risker, däribland införandet av sharialagar.

Situationen blir än mer komplex av att maktspelare som Turkiet, Israel och Ryssland driver sina egna strategiska agendor i maktvakuumet. 

Även i Rojava, den kurdiskledda autonoma regionen i norra Syrien, firar invånarna Assads fall. I det ser de en chans att bygga ett demokratiskt och inkluderande Syrien. Samtidigt står Rojava under hot från turkiskstödda krafter och islamistgrupper, som påbörjade sina angrepp direkt efter Assads fall.

Rojava plågas även av återkommande attacker från Turkiet, som invaderat kurdiska områden och hotar regionens stabilitet. Turkiets urskillningslösa bombanfall har riktat in sig på kritisk infrastruktur och kurdiska bostadsområden, och landets stöd till legosoldatgrupper och militanta islamister har eldat på våldsamheterna i området.

Enligt BBC genomförde Turkiet över hundra attacker mot oljefält, gasanläggningar och kraftstationer mellan oktober 2019 och januari 2024.

Den kurdiskledda administrationen har länge påvisat ett starkt engagemang för jämlikhet mellan könen, gräsrotsdemokrati och en mångetnisk samexistens. De förtjänar EU:s stöd och erkännande.

Läs mer

Med tanke på det stundande maktskiftet i USA, och det möjliga tillbakadragandet av amerikanska trupper från regionen, måste EU agera snabbt för att fylla tomrummet. Vi måste erbjuda det nödvändiga diplomatiska och logistiska stödet i syfte att skydda det ömtåliga men progressiva kurdiska självstyret.

I skenet av de senaste händelserna, och det långtida förtrycket mot syrier och kurder, så måste EU nu ta ställning för rätten till självbestämmande för alla syrier – såväl som mänskliga rättigheter, demokrati och regional stabilitet. Unionens engagemang för mänskliga rättigheter och fred måste vara mer än enbart retorik.

Vi uppmanar därför EU och den internationella gemenskapen att vidta följande åtgärder:

1. Sätt press på Turkiet att avhålla sig från militära handlingar mot de kurdiska områdena i norra Syrien, och att agera på ett trovärdigt sätt mot islamistgrupperna i området.

2. Sätt press på Israel att avhålla sig från invasiva åtgärder på syriskt territorium.

3. Erkänn och stötta den Autonoma administrationen i norra och östra Syrien (AANES). Det innefattar humanitär hjälp och stöd att återuppbygga infrastruktur som skadas av turkiska och islamistiska angrepp.

4. Om EU överväger att etablera formella relationer med HTS eller en ny syrisk administration så måste detta villkoras med erkännandet av Rojavas autonomi, samt erkännandet av den kurdiska administrationens status både inom Syrien och i den internationella gemenskapen.

5. Avstå från tvingande återvandring eller upphävande av asylprocesser för syriska flyktingar i EU. Situationen är alltjämt kaotisk och osäker. I det värsta tänkbara scenariot kan återvändande för vissa grupper av människor innebära en dödsdom.

Artikeln är tidigare publicerad på sajten EU Observer.

Översättning: Jacob Lundberg

Kommentar/Kultur 21 december, 2024

Granarna växer inte som de ska. Så de fattigaste blir utan i jul. Foto: Christine Olsson/TT.

När granpriserna skjuter i höjden så är det inte inflationen, utan klimatkrisen som spökar.

Tredje advent. På mobilen varvas klippen om textilbergen i Ghana och Benin med så mycket glitter och jultårtor att min hjärna roterar. På nyheterna kvittrar ekonomer om vikten av att få igång konsumtionen igen – de vänder sig myndigt till oss lyssnare: hushållen behöver lätta lite på plånboken.

I en sådan tillvaro känns bristen mycket avlägsen. Det är väl förresten det som är hela kapitalismens existensberättigande – genom den har bristen blivit något som tillhör det förflutna. 

Men brister uppstår, hör och häpna, även i kapitalismen. Låt oss ta ett närliggande exempel: granar. I ett inslag i Ekot med rubriken ”Årets julgranar väntas bli dyrare – Maria köper ändå” får vi veta att gran tar några år att driva upp och att torkan 2018 fick till följd att de inte klarade sig särskilt bra. En granodlare berättar att inte en enda av hans nyplanterade granar överlevde i hettan.

Detta är alltså mellan raderna en nyhet om brist, en brist som skapats av det extremväder som den globala uppvärmningen driver fram. Kunden Maria intervjuas och konstaterar att hon ändå kommer köpa en julgran: ”Det får vara värt de extra kronorna och man köper den ju trots allt bara en gång om året.” Men problemet kvarstår: färre och dyrare granar. Bristen är ett faktum, något som konkretiseras för den som inte kan betala.

Det kapitalistiska språkbruket (”dyra granar”) och tendensen att förstå allt genom penningen trollar bort bristen som i stället ges namnet inflation. Det faktum att det växer mindre ur jorden förstås i stället som enskilda individers brist på pengar eller ovilja att prioritera en specifik produkt. Även sambandet mellan hur pengar på ett diffust sätt minskar i värde samtidigt som krig och missväxt råder görs oklart. Samma mystiska inflation höjer magiskt kilopriset på tomaterna och brödet, men eftersom vi alla kan se att det finns mer i hyllan på Ica blir bristen obegriplig. 

En julgran är ingen livsnödvändighet, men när mängder av grönsaksodlingar sköljdes bort i Spanien i höstas rapporterades även detta som en fråga om högre priser. I stället för att förstå bristen på en samhällsnivå, läggs den över på den enskilde – konsumenten som kan välja att betala några kronor till eller strunta i sallad till middagen. 

Läs mer
Foto: Virginia Mayo/AP (montage).
Satir 25 december, 2023

God, svensk, vit jul

Även den bleka decembertomaten kan man klara sig utan. Men att vi förstår bristen genom fördyring gör det också svårt för oss att förstå att brist kan uppstå även för oss, trots att vi lever i kapitalismen. Ju fler skördar som slår fel desto fler kommer att tvingas välja bort.

När odlingsjordar utarmas och vädret blir mer extremt och oförutsägbart spelar det ingen roll hur stor efterfrågan är. Priser och inflation i stället för resurser och brist. Språket blir lika abstrakt som mönstret av rimfrost en juldagsmorgon.

Ledare 20 december, 2024

Nåde den som blir sjuk i Tidö-Sverige

Regeringen har bestämt att medicinlådan ska bli dyrare från och med årsskiftet. Foto: Martina Holmberg/TT.

Medicinerna blir dyrare när regeringen får bestämma. Än en gång visar Sverigedemokraterna att de är ett parti för eliten, snarare än för folket. Så varför tillåter Socialdemokraterna att de vinner på walkover?

Pensionären hade fått medicin utskriven under flera månader, när hon härom året kom in med ett svullet ben till akuten (Göteborgsposten, 6/5 2023). Efter att röntgenapparaten avslöjade en massiv blodpropp erkände hon för AT-läkaren Nick Lindholm att hon inte tagit sin medicin.

Anledningen var inte att hon slarvat med dosetten. Hon hade behövt välja mellan mat på bordet och att köpa medicin.

Det är ingen nyhet att hälsa är en klassfråga. En högutbildad person från Danderyd lever 18 år längre än en lågutbildad i Vårby. I Rinkeby drabbas dubbelt så många kvinnor av hjärtinfarkt som i Vaxholm.

Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.

I regeringens senaste budget sänktes högkostnadsskyddet för läkemedel, medan taket höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Besparingarna ska enligt sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson användas för att finansera sjukvårdskostnader.

För en minister med en lön på 156 000 kronor låter en höjning på 900 kronor inte som så mycket. Inte minst som hon kan se fram mot sin egen regerings utlovade skattesänkningar. Men det innebär att än fler patienter kommer behöva prioritera mat och el framför sin diabetes- eller blodförtunnande medicin.

Dessa hjärtlösa nedskärningar beräknas spara skattebetalarna drygt 2 miljarder kronor år 2026. Det är kaffepengar i jämförelse med de 23 årliga miljarder som regeringen sänker skatten med, för framför allt de rika. Någon satsning på välfärden verkar inte heller vara i sikte. Facken i välfärden har kallat budgeten för ”ännu ett svek”.

Men så har vi en regering som är lika skamlöst givmild mot de rika, som den är snål mot dem som redan har minst. Försämringar i a-kassan, försök att försämra sjukförsäkringen, urholkning av barnbidraget och nedskärningar i välfärden – listan kan göras mycket längre. Enligt högern är ditt fel om du blir sjuk och – inte minst – ditt problem om du inte har råd med medicin eller vård.

Nyheten borde ha lett till storm på vänstersidan i politiken. Men varför mojnade vinden så snabbt?

Det visade sig att Socialdemokraterna inte hade motsatt sig regeringens borttagna högkostnadsskydd i sin skuggbudget. Av företrädares reaktioner att döma verkar det handla om rent förbiseende, vilket förstås är pinsamt nog. Hur ska en opposition kunna attackera ett förslag som de indirekt ställt sig bakom?

Läs mer

I stället för ställningstagande mot medicinfattigdom och konflikt kring en riktig plånboksfråga för pensionärer och arbetarfamiljer fick vi ängsliga uttalanden om skattefria ISK-konton och oro över vad Avanza-klassen ska tänka.

Om det är något regeringens och Sverigedemokraternas jakt på fattiga väcker i mig, så är det i alla fall energi att arbeta för ett reellt alternativ. De lurar inte någon med sina hårdrockströjor och dalahästar – Sverigedemokraterna är, precis som sina samarbetspartier, ett elitparti. Det kommer dock bli tydligt först när Socialdemokraterna själva på allvar satsar på välfärden, minskar ojämlikheten och – som en absolut hygienfaktor – står upp för arbetarklassens hälsa och liv.

För i ett av världens rikaste länder borde det vara helt självklart att du, jag och varenda pensionär i Göteborg ska ha råd med sina mediciner.

Nyheter 20 december, 2024

Arbetarrörelsen tar sikte på algoritmerna

Ordet ”robot” populariserades av science fiction-författaren Karol Capek, och kommer ursprungligen från tjeckiskans ”robota” – ett ord som betyder ungefär tvångsarbete. Foto: Andy Wong/AP.

Den artificiella intelligensen har kommit till arbetsmarknaden för att stanna. Nu menar både tidigare statsminister Magdalena Andersson och prisbelönta Daron Acemoglu att facken måste stärkas, om tekniken ska komma arbetarna till gagn.

– Jag är inte en optimist kring arbetarrörelsens framtid, men jag är inte heller så pessimistisk, säger Daron Acemoglu med ett brett leende.

Dagen innan mottog han tillsammans med två kollegor Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, för sin forskning om stabila institutioners roll i att bygga upp välstånd.

I dag står han på scenen i ABF-husets Zätasalen, döpt efter den socialdemokratiska kommunisten Zeth Höglund – en gång fängslad för förräderi, senare finansborgarråd i Stockholm. Byggnaden i sig är ett monument över arbetarrörelsens förvandling till just en rad mäktiga institutioner: ett rikstäckande fackförbund, ett statsbärande parti och en myllrande folkrörelse.

Men i dag är ämnet inte arbetarklassens historia, utan dess framtid. Som om inte sjunkande medlemsantal och en urholkad strejkrätt vore nog har en ny utmaning börjat avteckna sig vid horisonten.

(mer …)
Kultur 19 december, 2024

Ett höglitterärt ”Ronny & Ragge”

En godisvariant av Kreml spelar en central roll i Sorokins bok. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vladimir Sorokin tar i från tårna med sin välformulerade buskis. Men hur mycket han än vräker på med smisk och snusk, överträffar han inte verkligheten i Putins Ryssland.

Vladimir Sorokins figurer får mig ofta att tänka på hur barnboksillustratören Emma Adbåge tecknar människor. Långa svajiga kroppar, med tunga klumpiga armar. Ovanpå en liten knopp. Figurerna är besatta av sina uppfinningar: bilar, vattenskotrar, ångvältar och dubbeldäckade gasolgrillar – men fattar mycket lite av hur världen funkar.

I Sorokins novellsamling Socker-Kreml (Norstedts, 2024) springer dessa miniskallar runt i ett dystopiskt Ryssland 2028. De är instängda av en stor mur med kinesiska robotar, apotek som säljer kokain och virtuella helgonbilder som följer undersåtarna med blicken. I bakgrunden slumpar en AI fram stämningsfulla toner från en balalajka.

Socker-Kreml är en fristående uppföljare till romanen I det heliga Rysslands tjänst. Böckerna, publicerade 2008 respektive 2006, anses vara en höjdpunkt i Sorokins författarskap. I det heliga Rysslands tjänst översattes till svenska av Ben Hellman redan 2008 och drog på ett kusligt sätt ut de auktoritära tendenserna hos Putin i sin fulla längd. Boken utspelar sig 2027 och skildrar en dag i en ”opritjniks” (högt uppsatt tjänstemans) liv.

I berättelsen åker han runt i sin Merca, tar ofantliga mängder droger, går på bordell och dräper adelsmän som inte betalat sina kopek till statskassan. Blandningen av medeltida mörker, stalinistisk terror och hypermoderna uppfinningar sätter stämningen. En tidsanda som för övrigt bredde ut sig i fler länder än Ryssland: tekniska framsteg och sociala bakslag. Titeln, på engelska Day of the Oprichnik – med sin anspelning på Alexander Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv – var knappast oavsiktlig.

Socker-Kreml, också den översatt av Ben Hellman, utspelar sig alltså 2028 och skrevs 2008, men kommer på svenska först nu. Det som var en dystopisk vision har förvandlats till det man inom sci-fi kallar proleptisk realism, där tendenser i nuet skruvas upp en aning. Sorokins Heliga Ryssland – en kleptokrati där kinesisk teknik laddas med rysk gas – känns inte så långt borta längre. Jag kan förstå Norstedts som framställer detta som en profetisk novellsamling. Ändå tycker jag att ”Socker-Kreml” varken fungerar estetiskt eller politiskt. Jag ska återkomma till varför.

Novellerna i Socker-Kreml svävar likt en drönare över Ryssland och registrerar ögonblicksbilder från slott och koja. Läsaren får besöka ett murarlag som inte uppfyllt sin kvot och blir piskade med saltspö. Vi får titta in i en opiumhåla där en efterlevande till en dissidentfamilj hallucinerar. I en annan novell sugs vi in i ”härskarinnans” dröm, där hon går runt i sitt vinterpalats och gnider fittan mot en interiör tillverkad av hårt pressad kokain.

Stämningen är karnevalisk, rabulistisk och djupt vulgär. På botten breder mörkret ut sig: brödköerna är tillbaka och ingen verkar ha koll på Sovjets historia, kallad ”den röda oredan”. Ofta tycker jag att bilderna från folkdjupet påminner om ett Youtubeklipp där en rysk oljearbetare lägger ut texten om den politiska framtiden. Medan en stupfull kollega vinglar runt i bakgrunden med lera i ansiktet.

Åt dessa ryssar, med sin vodka och lydfolksmentalitet, förväntades vi fnissa framför våra skärmar. Sorokin skulle kunna anklagas för att vara både russofob och att hysa klassförakt. Men vi bör nog läsa hans berättelser som burlesker, som både spelar på och leker med fördomar.

Provokatör. Vladimir Sorokins böcker har anklagats för pornografi och extremism. Sedan den ryska invasionen av Ukraina lever han i Berlin. Foto: Maria Sorokina.

Det som binder samman novellerna är en sockerreplika av Kremls palatskomplex. I varje berättelse bryts en trehövdad örn av och smälter i munnen på en karaktär. Örnen, läser jag på Wikipedia, symboliserar kontinuitet från romarriket och herravälde över både öst och väst. Samtidigt är godissymbolen en anspelning på Marie Antoinettes möjligen uppdiktade uppmaning till de uthungrade bönderna: ”låt dem äta bakverk”. Inte särskilt subtilt. Men kanske går det inte att fånga den ryska tidsandan med små medel: detta är inte Tjechovs tidevarv.

Sorokin föddes 1955 och växte upp under den optimistiska epoken efter Stalins död. När han blev vuxen skedde en brysk omsvängning under Brezjnev-eran. Det kulturella klimatet mellan 1960 och 1980, under den ”utvecklade socialismen”, präglades av en strävan efter social och kulturell stabilitet.

Denna tvärvändning, där ett utopiskt språk plötsligt förgiftas, är ett bärande tema i Sorokins författarskap. I hans debutroman Normen (1979) tvingas godmodiga ryska undersåtar äta en påse mänsklig avföring varje dag. Sorokin är alltså inte en realist som spelar med sensibla fingrar på det psykologiska klaviaturet, utan en konceptualist som bankar med knytnäven på tangenterna. I de bästa novellerna i Socker-Kreml upplever jag att han lyckas fånga en rakt igenom eskatologisk stämning: hur de sovjetiska undersåtarna lever kvar i en medeltida föreställningsvärld, i väntan på en frälsare som ingen egentligen tror på, puffandes på sina pappyroser. Kanske skänker man de sista slantarna till en helig dåre, medan en drönare surrar över det primitiva jordbruket. Lite påminner det om den ungerska författaren László Krasznahorkais gotiska landsbygdsromaner.

Problemet är att Sorokin fastnat i rollen som kritikern av Post-Sovjet. Visst finns det många likheter mellan den värld som målas upp i Socker-Kreml och den kleptokrati som Putin har skapat – inte minst relationen mellan Ryssland och Kina fångas på ett träffande sätt. Ändå läser man inte boken med en känsla av att Sorokin haft tillgång till en spåkula. Till exempel förutspår han inte den postmoderna propagandasörja som Putin skulle hälla över befolkningen, och som träffande sammanfattats av Peter Pomerantsev: ”Ingenting är sant och allting är möjligt”. Hur brutal och absurd Sorokins satir än är, överträffar den inte den råbarkade cynismen hos de styrande i Kreml.

Läs mer

Inte heller tycker jag att novellerna funkar rent litterärt. Redan i debuten använde sig Sorokin av chockeffekter i form av sex och våld. Men när han i en novell beskriver hur statstjänstemannen Ochlop går till en bordell – och där själva det pampiga slutackordet är gestaltningen av hans magnifika kuk – blir jag mest uttråkad. ”Förnyat av skickliga kinesiska medicinare, förlängt, förstärkt med fyra broskimplantat, en klinga av superfiber, ett reliefmönstrat överdrag, köttvågor och en rörlig tatuering med en hjord av vildhästar som stormar fram på opritjnikens stake”.

Inget ont om välformulerad buskis – men detta känns mest som en höglitterär variant av ”Ronny & Ragge”. I början av 2000-talet marscherade Putin-anhängare till Bolsjoj-teatern där de slängde Sorokins böcker i en gigantisk toalett, vilket givetvis ledde till enorma kommersiella framgångar. Kanske har Sorokin njutit lite för mycket av att plaska runt där nere i bajsvattnet.

Inrikes 19 december, 2024

”Svenska Akademien borde ta LSD”

Historikern Lars Trägårdh vill att medborgarna snarare än experter bestämmer Sveriges kulturkanon. Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar den uppstudsige historikern Lars Trägårdh på psykedeliska kvarterskrogen Babajan – för att reda ut om hans arbete med kulturkanon är ett konstprojekt.

När Lars Trägårdh slår sig ned bredvid mig på psykedeliska baren Babajan i Stockholm undrar jag om han någonsin har smält in.

Svensken som älskar USA. Individualisten som leder en statlig utredning. Historikern som tagit psykedelika.

Han har dessutom kontor på Solidaritetshuset, tillsammans med Flamman och ett 40-tal föreningar med inriktning mot internationella frågor och fred. På stormöten skymtas ofta den eleganta 71-åringens scarf bland koftorna.

Har han alltid varit så här?

Jag beställer två iskalla bärs och börjar lyssna.

På internatskolan i Sigtuna fanns på 1960-talet en husfar som kallades Järnhandsken, då hans ena arm slutade i en krok i en läderhandske.

När en ung Lars Trägårdh bröt mot en regel ställdes han inför två val: ”straffläggning”, som innebar att sova med öppen dörr på lördag eftermiddag, eller en örfil med handsken.

(mer …)
Veckobrev 18 december, 2024

Catrine da Costa-fallet gör mig mörkrädd

De flesta spår ignorerades när Catrine da Costa-fallet sögs in i en 80-talsstorm av inkompetens, karriärism, aktivism och moralpanik. Foto: SVT.

I dag sänds sista delen av Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär ”Det svenska styckmordet” om da Costa-fallet. Om du inte sett den än så föreslår jag att du gör det. Jag brukar inte följa krim, men den är verkligen chockerande.

Så vad har hänt?

Den 18 juli 1984 hittades kvarlevor av 27-åriga Catrine da Costa i sopsäckar nära E4:an. Hon är en ung kvinna som fastnat i heroinberoende och prostitution, och snabbt misstänks obducenten Teet Härm och allmänläkaren Thomas Allgén för dådet.

Att kalla bevisningen tunn vore en överdrift. I huvudsak kommer den från läkarens fru, som mitt under en vårdnadstvist påstår att deras tvååriga dotter bevittnade dådet för ett år sedan, och nu berättar för henne om det via lekar.

Hon gav 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Hon lägger fram kirurgiska verktyg framför barnet och uppmanar henne att visa på dockan hur den unga kvinnan styckades. Ibland bankar barnet förutsägbart nog på dockan, och säger saker som ”bibba” – vilket mamman tolkar som en term för sexuellt våld. Hon är övertygad om makens skuld, då hon redan misstänkt honom för sexuella övergrepp på barnet för att förskolan upptäckt röda märken i baken – något som förnekats av fyra oberoende läkarundersökningar. 

Jag kan bara hoppas att barnet inte lidit alltför stor skada av att växa upp med en mamma som pratar maniskt om ett styckmord.

Absurditeterna är för många för att återge. Framför allt chockeras man av rättsväsendets oändliga inkompetens. Detta är då det mest högprofilerade rättsfallet, och den ena experten är värre än den andra.

Rättsläkaren som utan grunder ändrar sitt vittnesmål över natten och pekar ut Teet Härm med godtycklig bensäkerhet. (Han ligger bakom andra kontroversiella utlåtanden, som en studie på 1990-talet som sägs bevisa hur många som ”dött av hasch” i Sverige.)

Utredaren kunde inte ens bevisa att Catrine da Costa träffat de båda misstänkta, men släppte ändå alla andra spår för att helt fokusera på denna galenskap. Utredningen föll i träda när alla resurser krävdes av Palmeutredningen – varifrån sedan en åklagare hämtades över till da Costa-fallet. Undrar varför den gick som den gick.

Utredaren plockade då in en barnpsykiater och en barnpsykolog, som utifrån förhör med mamman gav tungt stöd till ”barnets berättelse” så att åtal kunde väckas. Att barnet lekte glatt när hon togs till obduktionsrummet där styckmordet ska ha ägt rum tolkade de som en ”tillkämpad oberördhet” i stället för en vederläggning av hypotesen.

Fallet gav också upphov till protester mot att de båda männen till slut friades, med hänvisning till Hanna Olssons lovprisade bok Catrine och rättvisan. Med den gav hon 80-talets konservativa moralpaniker kring incest och skräckfilm en allierad i radikalfeminismen.

Konsekvensen är inte bara två krossade liv, vars olycka blev en trampolin för rättsexperter och debattörer. Även Catrine da Costa själv är ett offer för denna kollektiva psykos. Det snäva fokuset på tvååringens ”vittnesmål” gjorde att andra spår knappt följdes upp – inte minst ett antal manliga sexköpare som hon hade längre kontakt med. Nu är sanningen om hennes död begravd, och rättvisan kommer troligen aldrig att bli skipad. Skulden för det delas av många.

Vilka slutsatser bör vi dra i dag? Dels blir man mörkrädd av att Sveriges främsta rättsliga experter och utredare var så taffliga. Men innan man sadlar en hög häst bör man fundera över de egna impulserna att utesluta och straffa – som av detta fall inte minst väcks mot experterna (som jag valde att inte namnge här).

För aktivister gäller det att hålla sig till sanningen, hur god man än anser sin kamp vara. Och för oss journalister gäller att se en människa bakom dem som vi granskar, och inte falla med i ett grupptänkande. Var skarp, korrekt, men glöm inte att också vara snäll.

Kultur 18 december, 2024

”Vi pratade om droger och Virginia Woolf”

Tone Schunnesson hade Peter Englund, Svenska akademins ständige sekreteraren, som bordssällskap. Foto: Christine Olsson/TT.

Glöm både Silvia och ”wokegröten” – det var Tone Schunnesson som fick Sveriges blickar på sig när hon halsade öl i t-shirt med Svenska akademiens tidigare ständiga sekreterare vid sin sida. Flamman frågade ut henne om festen.

Du stack ut med din alldagliga, svarta klänning och ölhalsande. Vad inspirerade dig till din look?

– Många på Nobelfesten har glitter, och det gillar jag inte förutom på ögonen. Jag gillar inte heller att leka prinsessa. Men jag och min frisör Sofia Geideby var inspirerade av att folk hänger krimskrams på sina väskor just nu. Så det blev looken.

Hur var stämningen på festen?

– Det var hög energi. Man blev full! Jag var där som reporter så jag fick dessutom vara på telefonen utan att bli ifrågasatt, vilket höjde stämningen ett snäpp för mig.

Ditt bordssällskap var Peter Englund. Höll du dig till etikett och ställde frågor eller pratade du om dig själv?

– Är etiketten att man bara ska ställa frågor? Det visste jag inte. Men jag brukar ändå maniskt ställa frågor när jag träffar människor för det är så tråkigt att prata om sig själv. Vi pratade om att festa, om droger, om Virginia Woolf, om kriser och om att bli lämnad.

Hur många plus sätter du på bordssamtalen?

– En fyra!

Och maten då, skulle du kunna vänja dig?

– Den kändes som all mat man får på en helt vanlig petit-bourgeois [småborgerlig] krog i Stockholm, så jag är redan van!

Kultur 18 december, 2024

Vi spelar inte längre – men vänskapen består

Animationerna i ”Arcane” har prisats av kritiker. Illustration: Netflix.

Signe Krantz om hur de förhatliga dataspelen skapar livslånga band hos en ungdomsgeneration.

Visst hade jag kunnat plugga mer i stället för att spela datorspel efter skolan. Men det brukar gå rätt bra för unga trots vuxnas ångest. Och vännerna som jag snackade över Skype och spelade League of legends med har jag kvar än i dag. I lag om fem tävlade vi mot fem främlingar om vem som kunde ta över den andras bas först. För att vinna samarbetade, pratade och klickade vi tills händerna domnade. Tolv år senare sänder Netflix andra säsongen av Arcane, en animerad serie baserad på spelen som formade mina tonår.

Arcane handlar om en familj som slits isär när stadens styrande råd vill ta kontroll över slummen de bor i. Barnen förlorar allt till kriminalitet, polisbrutalitet och andras maktbegär. Deras trauma hemsöker både dem och staden en lång tid framöver.

Staden är uppdelad i två delar. Den vackra och rika ”Piltover” ovan jord och den fattiga och farliga ”Zaun” under jord. Som i ett högteknologiskt 1910-tal har magiska lokomotiv revolutionerat världen. Ovan jord leker barn med mässingsfjärilar som fått liv av ny magisk teknologi medan barnen i Zaun blir sjuka av Piltovers föroreningar. Systrarna kämpar, på olika vis, för självbestämmande och för att Zaun inte ska fastna i fattigdom medan Piltover blir allt rikare.

Det planerades bara två säsonger av Arcane, de ville inte sträcka ut storyn längre än så. I stället kommer fler serier baserade på spelet. I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet. Trots det skakiga slutet är Arcane ett mästerverk. Jag ser det som ett kärleksbrev till gamla fans som också välkomnar nya. På internet pågår det långa diskussioner om vilken karaktär som gör mest för att stoppa stadens fattigdom och polisbrutalitet. Allt med bland den vackraste animationen som gjorts och som tog nio år att göra två säsonger av.

I de sista avsnitten försöker de lösa så många trådar att den första säsongens teman om klasskamp, våld och trauma hamnar i baksätet.

Före World of Warcraft fanns Warcraft 3. 2003 modifierade en spelare Warcraft 3 till ett helt eget spel som snart blev ännu större. Varje lov i högstadiet satte jag och mina vänner upp våra datorer i mina föräldrars källare och spelade Dota hela nätterna. Basshunters låt Vi sitter i Ventrilo och spelar Dota dunkade både i våra hörlurar och i radion. Han sjöng om oss. Vi var nördar, men alla i Sverige hörde ljudet av vårt spel. Dota inspirerade i sin tur ett dussintal spel. Det största är League of legends, som i världsmästerskapet 2024 följdes av nästan sju miljoner människor samtidigt.

LoL gick ut på samma sak. Hjärtat började dunka när vi valde våra roller inför spelet. Vissa ska göra skada med svärd eller magi, andra ska låsa fast motståndaren med snaror och besvärjelser. Jag var ofta den som läkte såren eller tog smällarna så att mina vänner inte behövde. Efter trettio minuter av fullt fokus, hejarop och svordomar hade vi vunnit eller förlorat. Andra grupper hade kanske skrikit och skyllt på varandra när man förlorade, eller skrivit fula ord till motståndarna. Men inte vi.

Läs mer
Kultur 14 augusti, 2022

Krig i nördfabriken

I dag är det få av oss som fortfarande spelar spelet. Men spelkulturen har blivit så stor att det finns något för alla. Serietidningar, spel, böcker, cosplay och nu en avslutad tv-serie. Min storebror visar mig konserterna som spelas i samband med LoL-turneringarna och jag skickar memes till vänner om de lesbiska paren i Arcane.

Det är inte längre samma okomplicerade gymnasietid. Sedan dess har vissa hållit ihop, andra glidit ifrån varandra och vissa har slitits isär. Skoltidens trauma och nostalgi räcker inte till för att bevara en relation, utan likt karaktärerna i Arcane behöver man göra om det på nytt. Vilket inte är det lättaste i en värld som känns som att den när som helst kan kollapsa. Men medan man räddar världen kan man i alla fall ha sina bästa vänner runt sig.

Och jag undrar om det ändå inte är dags att höra om någon vill köra en omgång igen, som på den gamla goda tiden.