Vad har en offentlig tvättstuga i Stockholmsförorten Hökarängen och FN-skrapan i New York med varandra att göra? Just nu överraskande mycket. På Konsthall C, inhyst i en av Sveriges första offentliga tvättstugor, har Mariam Elnozahy, konsthallens konstnärliga ledare, låtit uppföra en kopia av Meditationsrummet i Förenta nationernas byggnad.

Beställaren och den engagerade inredaren bakom rummet i FN-skrapan var svensken Dag Hammarskjöld (1905–1961) (bilden), diplomat och världssamfundets andre generalsekreterare själv. Den tillfälliga förvandlingen på konsthallen är Elnozahys första presentation i sin roll och den första i hennes serie Sacred spaces, heliga rum, som hon, genom en rad utställningar och konstnärer, kommer att arbeta med under det kommande året.

För stunden är konsthallen en byggarbetsplats, det långsmala rummet i rummet saknar tak och möblerna är ännu inte på plats. Men kortsidans vägg är målad i ett abstrakt, organiskt mönster i grått och blått. Formspråket är omisskännligen förknippat med den svenska efterkrigstidens modernistiska universalism, modell ”lagom”. En stil som känns igen i utsmyckningar i trappuppgångar, på fasader och annan samhällsbärande arkitektur – kanske även i en gemensam tvättstuga.

Varför just FN:s meditationsrum som startpunkt för din serie Sacred spaces?

– För mig är det ett sätt att kliva rakt in i nuet där inställningen till FN:s auktoritet inte längre är självklar. Under det att folkmordet i Palestina pågår, vilken roll har en sådan här institution i dag?

Ett mini-FN inhyst i en tvättstuga från folkhemsåren omvandlad till konsthall. Båda som månlandare ur ett gemensamt efterkrigsförflutet som landat i en ny tid, med en annan ideologisk grammatik. Är båda andar ur förgångna, som de svartvita ansikten som tittar tillbaka på oss när vi bläddrar i gamla familjealbum?

Men vi tar det från början. När jag kommer till Konsthall C några dagar före vernissagen har Mariam varit konstnärlig ledare i nästan ett år, men på distans från Kairo, för att planera verksamheten. I Sverige har hon bott i fyra månader. Jag undrar vad som fick henne att ta klivet från Kairo till Hökarängen. Svaret: Resurser och ett robust offentligt system för konstnärlig verksamhet.

– Jag vill inte arbeta i brist.

Med sig hade hon sin idé om en serie utställningar som dyker ner i det andliga och religiösa svenska arvet, en osynlig aspekt av det moderna Sverige. Religion har blivit något som ”de andra” håller på med.

– När jag funderade över temat med heliga platser så tänkte jag mycket på kristendomen och dess roll i byggandet av välfärdsstaten. Som egyptisk muslim var det intressant för mig att se på den religiösa pluralistiska kris vi är mitt uppe i – inte bara i Sverige utan i Europa.

Mariam Elnozahy (bilden) växte upp i en sekulär egyptisk familj i det konservativt kristna Texas. Den arabiska våren sammanföll med hennes utbildning och vuxenblivande och efter studier i New York blev resorna fram och tillbaka till Kairo allt mer frekventa. Till sist tog hon steget och flyttade dit.

– Det var där min yrkesbana inom konsten började.

Varför valde du konsten som uttrycksform för ditt politiska intresse?

– Jag tror att vi är politiska som människor, för mig är det en tautologi. Jag började jobba på Townhouse Gallery i Kairo, en konsthall grundad 1998 som under 20 år fungerade som en knutpunkt för konstnärligt skapande för hela Mellanöstern.

Att bo och arbeta i Kairo gav Mariam Elnozahy ett inifrånperspektiv på i landets och regionens historia, en alternativ bild som inte var möjlig att begripa utifrån.

Där verkade på 00- och 10-talet några av samtidskonstens mest intressanta konstnärer med frågor som tacklade sociopolitiska frågor. Walid Raad med sina absurda grepp kring det utdragna inbördeskriget i Libanon eller Wael Shawkys trollbindande glasmarionetter som iscensätter arabisk-europeisk historia ur de förras perspektiv.

– Det var min verkliga utbildning. Jag blev kär i konstnärerna och deras processer. Hur de får saker att hända och materialisera sina idéer. Som typ: ”Jag vill göra en 20 meter lång docka”. Och så gör de det.

Vi blir avbrutna av buller från en borrmaskin, och passar på att titta in i meditationsrummet. Tidsmässigt sammanfaller byggandet av den offentliga tvättstugan i Hökarängen med den senare inhysta konsthallen med anläggandet av rummet i FN-huset så när som på några få år: 1949 och 1953.

Hammarskjöld skapade det här meditations-rummet i FN som ett rum för alla religioner där gäster, ministrar och statsmän kunde tillbe sin gud.

Hammarskjöld brann för samtidskonst och valde själv ut konstnärerna, berättar Mariam. Fresken gjordes ursprungligen av Bo Beskow. Man föreställer sig hur samtalet mellan dem gått. Beskow, för övrigt son till den berömda Elsa Beskow, var mest känd för sina porträtt och verk för kyrkor. Den här målningen behövde dock vara abstrakt och inte föra betraktaren i riktning mot någon särskild religion. Så måste Hammarskjölds instruktioner ha sett ut.

– Han skapade det här meditationsrummet i FN som ett rum för alla religioner där gäster, ministrar och statsmän kunde tillbe sin gud. Samtidigt är den svenska moderna designen förstås inte heller helt befriad från ideologi eller kristendom.

Utöver ett par bänkar, exakta Carl Malmsten-kopior tillverkade av elever från en hantverksskola på Öland som arbetar i hans anda, står även i rummet en replika av det 6,5 ton tunga järnblocket, donerat till rummet av det svenska kungahuset. Säkerligen en vink om skatterna i de norra urbergen. Men i det kapelliknande rummet går associationerna till Mecka med dess Kaba.

– Hammarskjöld hade ett andligt etos bakom sin syn på internationalism. Han betraktade sig själv och sågs av andra som en symbol för den nya freden efter andra världskriget. Sverige var ju neutralt. I sin biografi uppehåller han sig mycket kring det andliga och bekänner sin påverkan från den medeltida mystikern Mäster Eckhart.

Meditationsrummet på Konsthall C är utgångspunkten för en serie samtal, poesiläsningar och meditationer. Den 8 oktober kommer även före detta utrikesminister Pierre Schori för ett samtal om ett Sverige efter Nato. Är neutraliteten lika mycket en relik som putsen på Hökarängens funkistrivsel, eller vad hände med Sveriges gamla internationalism? Kvällen kommer att inledas med journalfilmen Generalsekreterare Dag Hammarskjölds julfirande i Gaza från 1957.

Hur har responsen varit hittills kring ämnet religion?

– Många är sugna på att prata om sina andliga livserfarenheter. Om en pappa som var med i frikyrkan och hur det var konstigt, eller om vad det har betytt att inte känna sig kristen men ändå längta efter något andligt. Andra är inne på magi och ockultism. Andlighet och religion är ett bra sätt att närma sig ett nytt land.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.  

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl. 

Det gastkramande händelseförloppet berättas med ursprungstextens bibliska språkbehandling, med omtag och ett starkt och våldsamt bildspråk.

Historien går så här: Två systrar, Sigrid och Elsalill, lever i Marstrand hos sin förmögne farfar Arne, vars rikedom härrör från en kyrkostöld i det förflutna. Under ett brutalt rån av okända män mördas farfadern, alla tjänare i hushållet och den ena systern. Den andra har lyckats gömma sig och är således vittne och den enda överlevande. Utblottad och ensam ansluter hon till de andra fiskrensarkvinnorna, som viskar om hennes olycka. Två skotska ädlingar dyker upp, varav den ene faller pladask för Elsalill som besvarar hans känslor. Publiken får snart bekräftat att främlingen är systerns mördare. Men då är det redan försent. Elsalill är blint förälskad och drömmer om ett lyckligt liv som fru på andra sidan havet. Skeppet som ska ta dem till ett annat, bättre liv ligger olycksbådande fastfruset i viken och kan inte avsegla, trots att våren har anlänt. 

Selma Lagerlöf har förminskande kallats sagoberätterska. I själva verket baseras historien på en verklig historisk händelse och Lagerlöf använder psykologiskt och etiskt den tragiska episoden för att blottlägga människans svaghet att falla för magiskt tänkande för att rättfärdiga avskyvärda handlingar – som att osjälvisk kärlek (Elsalills) ska bota ett hjärta svart av en mördares kval (den skotske främlingen). Förmågan att förklä ett tidlöst mänskligt dilemma, självbedrägeri, tron på kärlekens helande kraft och skräcken för bottenlös ensamhet till en gothig skräckis utan nåd är ett lagerlöfskt adelsmärke. 

Om historien utspelar sig under Vasatidens Marstrand, så rör sig det musikaliska uttrycket kring den senromantiska klangvärlden från början av 1900-talet. Det känns som att Peter Forsdahl lyssnat mycket på Gustav Mahler och Arnold Schönberg när han komponerat. Inte dumt att inspireras av en musikalisk inriktning som borrade ner sig till tidsandans understa nervtrådar och dolda sår.  De dova dissonanserna inom ett begränsat, ångestfyllt malande omfång speglar den djupfrysta isoleringen. Endast de två systrarnas ljusa skrin bryter sig då och då igenom ishöljet. Det gastkramande händelseförloppet berättas med ursprungstextens bibliska språkbehandling, med omtag och ett starkt och våldsamt bildspråk. De kvalfyllda duetterna mellan huvudpersonerna, varav en är en vålnad, ramas in av fiskrensarkörens kallt silvriga harmonier. 

Det är svårt att hitta något att anmärka på i det nya verket. Även scenografin spelar skickligt på den bohuslänska blåheten, de blodiga gengångarscenerna är återhållna men effektfulla och låter realismen bryta av mot en estetik hämtad från filmens barndom och Mauritz Stillers filmatisering av Herr Arnes Penningar från 1919.  

Kanske är det så här som kulturen behöver bete sig, fortsätta att dödsföraktande och kompromisslöst sätta ribban skyhögt och anse överflöd som ett nödvändigt villkor för skapande.  

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse.

De bitterljuva minnena kommer tillbaka under SVT:s nya dokumentär Pontus Hultén: Succérna och Brilloskandalen (K-special, 13/9), men inledningvis motvilligt. Vad är syftet med att upprepa den här moderna manslegenden, denna hypermaskulina odyssé i spjuveraktig Mulle Meck-modernism till förbannelse? Snart släpper mina surmagade reflexer och det blir omöjligt att inte bedåras och fnissa över hur Pontus Hultén med sina obrydda hänsynslöshet förvandlade en stel och grå huvudstad i norr till ett nav för lekfull anarki och ett spirande löfte om att saker kunde vara radikalt annorlunda och att vi, publiken, kunde göra det möjligt.

SVT:s rörliga svartvita arkivsnuttar inifrån utställningarna Rörelse i konsten (1961) och Hon (1966) spritter av liv, besökarnas ansikten skiftar mellan glädje och harm. När en senare chef, Lars Nittve, berättar hur han som 13-åring darrande av upphetsning köar in genom Niki de Saint Phalles jättevagina, spricker hans ansikte upp och blir riktigt gammaldags bra tv. Kvinnornas, de två längre officiella relationerna Anna-Lena Wiboms och Marie-Louise Von Plessens, berättelser ger en bild av en typisk kulturman av sin tid. Mest berörande är Anna-Lena när hon minns de korta stunderna av innerligt faderskap och deras givande samtal om konsten. Hon hade gärna fått mer utrymme.

Sagan går så mot sin undergång. När vänstern får vind i seglen räcker inte Pontus busanarkistiska tilltag till, och hans ”bromans” med amerikaner som Robert Rauschenberg och Andy Warhol väcker irritation. Med Svarta pantrarnas solidaritetskväll i samband med utställningen Poesin måste göras av alla 1969 går radikalerna och rödvinsborgerligheten till slut skilda vägar, med de senare som vinnare. Oskuldens tid är över. Det passar inte Hultén alls.

Klon i dokumentären är den nesliga historien om de falska Brilloboxarna. Jag hade själv det tveksamma nöjet att som pressis ta emot det allra första samtalet från Expressens Mikael Ölander som bad mig kolla upp dateringen av lådorna som snickrats och målats av museets tekniker inför utställningen för att se ut som tvättmedelspaket av den mest sålda sorten i USA. I dag kan jag bli förvånad och stolt över att ledningen lät mig göra mitt jobb, nämligen inte dölja något, även om det var hur pinsamt som helst.

Det visade sig att originalpaketen som transporterats till Sverige både var för få och trasiga och att de behövde kompletteras med nygjorda som höll för att staplas snyggt. Några av dem var således tillverkade under Warhols levnad och kunde med konceptuellt tänkande passera som ”äkta”. Men har man väl börjat så… Under de kommande åren skulle det tillkomma ett okänt antal hemmasnickrade Brilloboxar som såldes titt som tätt för runda summor. Om Pontus gjorde det för pengarna eller för sitt eget höga nöjes skull får vi aldrig veta.

För egen del ställer jag mig mer skeptisk inför ”donationen”, varav jag anser en målning, gjord efter en fest på Djurgården genom att Robert Rauschenberg lade ut en duk direkt på gatan med färgfyllda påsar som konstnärer och publik sedan dansade sönder, är ett av museets mest fantastiska verk. På vilket sätt var det Pontus privata ägodel? De och flertalet av verk gjordes och gavs till museets chef under dessa år. På svenska kallar vi det korruption.

Det var någon gång kring tiden när fotot med mig och Pontus Hultén togs som jag insåg den dåvarande chefen Lars Nittves geniala tilltag. Att hylla och återupprätta sin företrädare en sista gång i livet, för att med list och smicker återbörda det som egentligen hela tiden tillhört museet. Hjältens seger var samtidigt början på hans undergång. Men då var han redan död.

Så är det motiverat att gång på gång skapa den ultimata berättelsen om Pontus Hultén? Som historia är den oemotståndlig, men som förebild blir den bara en deppig påminnelse om hur grått och stelt Stockholm har blivit, inte minst museet självt.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Politikerbiografier är en knepig genre. Skrytet är en lika självklar del som drakar i fantasy. Ofta känns de skrivna för att 27 journalister ska skumma dem efter skvaller. (Spoiler: det finns ingenting i Löfvens självbiografi). Vilka som i övrigt ska läsa dem förstår jag inte – Löfven har väl knappast några brinnande fans? Svetsare och statsminister börjar dock oväntat medryckande (och här föreställer jag mig att Ulrika Knutson – som Löfven skrivit boken i samarbete med – kan ta åt sig en del av äran). Men lika bra som Löfvens lite bistra sätt att beskriva kafferasterna i slipdammet på Hägglunds, lika uselt funkar stilen när han ska skildra sitt politiska liv. Vem fan bryr sig om att Löfven tycker att Thomas Östros, Carin Jämtin och Sven-Erik Österberg var ”hyggliga” och ”duktiga på sina jobb”?

Löfven började sin politiska bana i Metall i slutet av 80-talet. Under regeringen Perssons hårda åtstramningspolitik efter 90-talskrisen med ökad arbetslöshet och sociala klyftor som följd spreds protester ända upp i LO-toppen. Vid millennieskiftet kom dock LO att acceptera den marknadsorienterade politiken fullt ut. Särskilt entusiastiska var Kommunal som öppet bejakade privatiseringar av den offentliga sektorn, liksom Metall under Löfven som slöt långtgående överenskommelser som luckrade upp partsförhållanden och klassperspektiv. Om detta står det givetvis ingenting i självbiografin, men det är värt att komma ihåg när Löfven utmålar sig själv som ”gammelsosse” i medierna. Det finns ganska lite av socialdemokratisk kontinuitet i hans ledarskap.

(mer …)