Jag ser en upptagning från den pågående rättegången i Oslo och borde tänka på den växande islamofobin i Europa, på psykisk ohälsa eller vad det innebär att plötsligt få någon närstående ryckt ur livet.
Jag borde tänka stora tankar, djupa tankar, på något sätt viktiga tankar. Åtminstone värdiga.
Men min fokus hamnar istället på den anklagades frisyr. En kamrerfrisyr. Aningen rödlätt, kanske. Minutiöst välansad, och ett klassiskt, rörande försök att skyla den begynnande tunnhårigheten.
Min blick fortsätter till skepparkransen (eller vad det heter) som har en förarglig glipa på vänster sida. Jag misstänker att han har den av samma skäl som jag brukade ha ett smalt, också minutiöst välansat skägg. För att styra upp ett ansikte som är lite plufsigt och anonymt – ge något slags tydlighet, en illusion av en haklinje.
Man gör vad man kan för att framstå som det man skulle vilja vara.
Jag borde skruva upp ljudet och lyssna till hur den anklagade låter. Men istället far mina tankar iväg och jag undrar: Vem har klippt Anders Behring Breivik?
Satt de i hans cell?
Småpratade frisören såsom det brukar göras?
– Himla vackert väder idag.
Nej. Det går inte.
– Jaha, och vad jobbar du med?
Nej. Förstås inte.
– Är du helt jävla sjuk i huvudet?
Nej. Tyvärr.
Lade frisören sin hand mjukt på Anders Behring Breiviks axel och frågade om han var nöjd med längden? Kanske lite kortare på sidorna? Lite mousse i för att få volym?
Jag har bäddat för det, men jag tänker inte skriva något redan hundrafalt upprepat om ondskans banalitet. Inga enkla poänger vunna ur en terrorists dödsbringande våld ställda mot livets vardaglighet. Framför allt kommer jag inte att försöka hitta det mänskliga i Anders Behring Breivik eller det demoniska för den delen.
I den massmediala dramaturgin är tröst intimt sammanflätad med Att Förstå, uttryckt i den ständigt upprepade frågan: Hur kunde det ske?
Det är förstås en förgänglig och fåfäng frågeställning, ett försök att fånga det som har skett i ord och därmed ge det någon form av mening, eller åtminstone någon form av (i brist på bättre ord) hanterbarhet.
Men är det tröst?
De allra flesta gånger lämnar frågan om hur det kunde ske en bitter eftersmak – en känsla av att den blott är en förevändning för massmedierna att fläska på med indignation och melodramatik, att spela ut hela känsloregistret och dra med sig mediekonsumenterna i jakten på annonsintäkter.
Det är allt annat än tröst, men vi – eller åtminstone många av oss – köper det för att det är den enda tröst vi har att tillgå. Och om vi får två tre snabba pratminus från en psykolog eller en kriminolog ger det i bästa fall en känsla av Att Förstå och en falsk förhoppning om att det därmed inte kommer att ske igen.
Det är nog därför jag tänker på att en olycksalig frisörstackare trätt in i Anders Behring Breiviks cell med sax och kam. Att skattepengar har spenderats på att göra honom fin innan rättegången.
Där finner jag min tröst.
Anders Behring Breivik har begått ett brott som väcker avsky och hat, ett brott som får i vanligt fall vänligt sinnade personer att vråla om dödsstraff eller åtminstone fysisk plåga. Men det samhälle som han säger sig förakta och vilja rasera tar hand om honom. Behandlar honom just så omvårdande som han – om medierapporteringen om ett dysfunktionellt barndomshem stämmer – aldrig blivit behandlad tidigare.
Med yrkeskunniga händer har någon lyssnat till Anders Behring Breiviks önskan att framstå som en välgroomad soldat i kulturkampens frontlinje. (Även om han, som sagt, mer ser ut som en bortkommen kamrer.)
Det är kanske den enda verkliga tröst som finns att tillgå här.