Adam Smith brukar anses som nationalekonomins fader. Under slutet av 1700-talet slog han fast hur vi får vår middagstek. Slaktaren tillhandahåller bra kött, inte för att vara snäll, utan av egenintresse. Nöjda kunder innebär mer pengar. Tyvärr tänkte aldrig Adam Smith på vem som tillagade steken. Det var hans mamma. Det enda könets ambition att skriva in kvinnornas roll i ekonomin.
Samtidigt passar Katrine Kielos på att effektivt smula sönder föreställningen om den ekonomiske mannen som alltid handlar rationellt och ständigt utgår från att kunna maximera sin egennytta. I stället pekar hon på att människor är långt mer relationella och komplicerade än så. Vi springer inte efter en morot och bakom en piska hela tiden. Ekonomiska incitament kan till och med få motsatt effekt än vad som var tänkt. Som när en förskola i Israel införde böter för föräldrar som hämtade sina barn för sent. Tanken var att föräldrarna skulle skärpa sig med hämtningen. I stället hämtades barnen senare än någonsin. Varför? Jo, nu tyckte föräldrarna att de gjorde rätt för sig när de kom för sent. De betalade ju! Incitamentet att vara en hygglig prick som kom väl överens med personalen försvann.
Katrine Kielos skriver bra och roligt. Det är lätt att hänga med i svängarna, även för den som inte är ekonomiskt bevandrad. Ibland kan man ana att det snarare blir lite för förenklat. Att börja med Adam Smith och lite drygt hundra sidor senare förklara fastighetsbubblan i USA 2008 inbjuder till det. Å andra sidan har inte boken presenterats som en fullödig faktasamling över ekonomins historia.
En del av den kritik som Det enda könet har fått har rört sig kring att boken skulle ha ett särartsfeministiskt perspektiv. Det är en vansklig uppgift att kritisera rådande ekonomiska system och lyfta fram vad som traditionellt betraktats som kvinnliga värden, som omsorg, relationer och miljö utan att halka in i en essentialistisk syn på kön. Men Kielos visar snarare på hur den traditionella synen på ekonomi bygger på ett isärhållande av kön. En arbetsmarknad där vi betraktas som nyttomaximerande individer utan familj eller sammanhang kräver någon annan som sköter tvätten och tröstar barnen. Det kan vara en mamma som i Adam Smiths fall, eller en barnflicka som själv lämnat sina barn på andra sidan jorden.
Som mycket ung feminist brukade jag ibland hamna i diskussioner med framför allt äldre kvinnor som pratade om ”mjukare värderingar”. ”Jämställdhet kan inte vara att alla ska ha rätt att bete sig lika illa”, som någon sa någon gång. Det brukade få mig att himla med ögonen och avfärda dem som en hopplös rest från 70-talet. Jag hade inte tid att vänta på ett mjukare samhälle. Om det nu inte blev bättre än så här ville jag åtminstone tjäna lika mycket, prata lika högt och ligga lika ofta som mina killkompisar. Jag och många jämnåriga tog avstamp i Under det rosa täcket där Nina Björk frågade sig om det verkligen är specifikt feminismens uppgift att verka för ett bättre samhälle. Det är det knappast heller. Och jag tycker fortfarande att jag hade delvis rätt som tonåring.
Däremot måste feminister kunna lyfta frågan om ett mänskligare samhälle utan att kategoriskt anklagas för att vara särartsfeminister. Eller som Katrine Kielos konstaterar; inte heller män är som den ekonomiske mannen. Den ekonomiske mannen är en konstruktion som i verkligheten mest påminner om en femåring som roffar åt sig godis.