”Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är”. Det var Euripides, den grekiske tragediförfattaren, som för 2 400 år sedan formulerade ordspråket. Associationen till Euripides dök upp i min tanke häromveckan när jag lyssnade på en föreläsning om EU-kommissionen. Och innan ni dömer mig som en märklig EU-nörd, låt mig förklara bakgrunden.
Jag deltog på en studiekonferens i Köpenhamn organiserad av den Förenade Vänstern i EU-parlamentet. En av inledarna var dansken Kenneth Haar från Corporate Europe Observatory. CEO är en forsknings- och kampanjgrupp som arbetar mot storföretagens lobbyverksamhet i EU. Kenneth Haar talade om finanslobbyn och EU-kommissionen.
Kommissionen fattar sina beslut i slutna rum. Sekretess råder. Regelverket mot insyn kan beskrivas som motsatsen till den svenska offentlighetslagstiftningen. Men CEO samlar information från olika källor och presenterar sedan rapporter om hur kommissionen arbetar och fattar sina beslut.
Idag finns det ungefär 30 000 lobbyister i Bryssel. Av dem arbetar 700 inom finanslobbyn som representerar stora banker och finansinstitut. Det som gör dem unika är att de släpps in i beslutsprocessen innan den ens startat. Och långt före de folkvalda EU-parlamentarikerna får veta något som helst om innehållet.
Kommissionen utser flera av dessa finanslobbyister till sina egna expertgrupper. 2010 arbetade fjorton av expertgrupperna med bank och finansfrågor. Åttio procent av deltagarna var finanslobbyister. Sju av expertgrupperna bestod enbart av dessa lobbyister. De dominerade kraftigt i ytterligare fem grupper.
I EU har den icke-folkvalda kommissionen monopol på lagstiftningsförslag. Expertgrupperna arbetar nu på förslag på hur bank och finanssektorn ska regleras bättre inom EU. Åttio procent av deltagarna är alltså lobbyister för bank och finanssektorn. Just den sektor som de ska reglera. Det kan bara sluta på ett sätt. Det blir inte mycket till reglering.
Ibland hör man socialdemokrater sucka om att det mesta var bättre i EU på fransmannen Jacques Delors tid. Han var kommissionens ordförande 1984-1994 och kallade sig socialist. Men också under hans tid gavs storföretagslobbyn enormt inflytande över EU:s utveckling. European Roundtable of Industrialists (ERT), som samlar 45 direktörer från storföretag i EU, var den viktigaste rådgivaren. ERT ville ha inre marknad, gemensam valuta och nyliberala reformer. Delors var deras bästa vän. Men en vän som också alltid talade om den sociala agendan.
I bästa fall var Delors en naiv idealist som trodde att det fanns en evig kompromiss med kapitalet. Ungefär så här; om kapitalet får snabb EU-integration så kommer den sociala agendan i retur. Men välfärdsstaten är inte ett avtal mellan vänner. Välfärdsstaten byggdes i strid mot kapitalet. Den är ett resultat av organiserad facklig och politisk kamp. Välfärdsstaten var en historisk eftergift från kapitalet tillbakapressad av en framgångsrik arbetarrörelse.
Men genom EU fick kapitalet den inre marknaden och den gemensamma valutan. Finanslobbyn fixade avregleringar och nu en åtstramningspakt. Kapitalets motoffensiv i klasskampen pågår varje dag sedan flera år. Och välfärdsstaterna i EU faller samman. En efter en.
Innan vi går till barrikaderna för att försvara vad tidigare generationer byggde upp, låt oss svara Euripides. ”Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem du är”.
EU-kommissionen umgås med finanslobbyn. Och sanningen är alltid konkret: Kommissionen är det europeiska finanskapitalets handgångne man.
Eller brutalt ärligt: Dess lydige dräng.