Äntligen är det sommar! Som vi har längtat. Nu ska det semestras och njutas av ledigheten. Alla de där böckerna som vi inte hunnit läsa ska nu läsas. Det ska vilas och ätas gott. Ligga i en solstol och sippa på en drink. Vi ska spela alla de där spelen vi inte orkat spela. Säga ja till ungarna när de kommer och frågar om vi vill spela Yatzy eller Vänd-tia.
Vi ska baka och safta och sylta av alla sommarbär. Vi ska bada, helst ska åtminstone en av ungarna lära sig att simma. Den andra ungen ska vi pott-träna så att han blir blöjfri till hösten. Givetvis ska vi också uppleva saker så att semesterbilderna blir bra. Någon resa borde vi göra. Tivoli och museer. Parkteater för barnen, utomhuskonserter. Äta glass i stora lass. Umgås med alla vänner och bekanta som vi knappt hunnit tänka på. Och så är det projekten som vi skjutit framför oss. Måla om verandan, sy klart de där gardinerna, slipa och olja trämöblerna. Tvätta fönstren. Å så härligt det ska bli med semester. Hela tre veckor.
Skolungdomar har ju som bekant betydligt längre lov än så. Man är ledig från början av juni till slutet av augusti. Jag minns sommarloven som fantastiska eoner av tid. Kanske förstärktes dessa eoner av tid av att väldigt mycket händer under en sommar när man är barn. Man hann byta klädstil, killarna i klassen kom i målbrottet, man fick nya kompisar. På högstadiet och gymnasiet var det några som sommarjobbade. Jag var en av dem som sommarjobbade några somrar. Jag ville gärna tjäna lite egna pengar. Det var också ett sätt att ha något att göra under några veckor. Jag fick mina sommarjobb som så många andra, genom att söka jobb där jag hade släktingar som arbetade. Jag är ytterst tveksam till om någon arbetsgivare någonsin brytt sig om dessa referenser, men jag tjänade ihop lite egna pengar och det var bra.
Jag är inte motståndare till att ungdomar som vill sommarjobba gör det. Jag inser också att alla de ungdomar som har arbetslösa föräldrar med få kontakter i det svenska arbetslivet har mycket svårare att få sommarjobb än många andra. Därför borde vi uppmuntra såväl offentliga aktörer som privata företag att ta emot även ungdomar som inte har föräldrar på arbetsplatsen.
Men någonting har hänt sedan det åttiotal då jag växte upp. Plötsligt verkar det som att ett sommarjobb, om det ens är två veckor långt som fåraherde på en ö eller som jordgubbsförsäljare, är den avgörande faktorn för hur ungdomarnas framtida yrkesliv kommer att se ut. Det som tidigare var ett sätt att tjäna lite extra pengar (och för den delen en möjlighet för företag att utnyttja billig arbetskraft under sommarmånaderna) har nu blivit en viktig politisk fråga och ett samhällsproblem som politiken måste lösa.
Krav ställs på politikerna att de ska ordna fram sommarjobb till alla och ansvaret läggs också på våra kommuner. Jag måste erkänna att jag är lite fundersam över utvecklingen. Hur kommer det sig att sommarjobb idag ses som en samhällspolitisk fråga?
Gissningsvis hänger det ihop med 90-talskrisen och ungdomsarbetslösheten generellt som har lyfts fram av samtliga politiska partier som ett allvarligt samhällsproblem. Eller är det så att vi inte kan rikta till exempel sommarjobb till de ungdomar som har extra svårt (för att deras föräldrar till exempel är arbetslösa) att på egen hand få ett sommarjobb för att vi är rädda för att bli beskyllda för favorisering eller orättvisa?
Kanske hänger det också ihop med den tilltalande moraliska hållningen gentemot arbetslösa. Den nästan oemotsagda arbetslinjen som ska rädda samhället från allmänt förfall. Kanske handlar det om att redan tidigt markera att det inte är okej att bara gå omkring och dra benen efter sig. Vilken sysselsättning som helst, till vilken ersättning som helst, är bättre än att inte göra någonting. Så medan vi hetsar skolungdomarna att sommarjobba i både det ena och det andra hittepåjobbet så fortsätter vi vuxna att drömma om att göra just ingenting. Åtminstone några veckor om året.
