– På många sätt är vi nu tillbaka 25 år i tiden, säger Javier Urbina Sánchez-Guerrero, internationell sekreterare på spanska UTG, metallfacket.
Eurokrisen och åtstramningspaket har slagit hårt mot Spanien. Våren och sommaren har präglats av protester och strejker. Det har förekommit dagliga demonstrationer, men en del har varit större och mer samordnade. För ett par veckor sedan gick drygt tre miljoner människor i 80 olika städer ut och på gatorna. Till och med poliser lär ha deltagit på sina håll.
De senaste siffrorna från Spanien visar att arbetslösheten ligger nära 25 procent. En högre nivå har inte uppmätts sedan man började föra statistik 1976, efter Francos död.
– Bland kvinnor, ungdomar och personer över 45 år är den ännu högre. Bland unga i åldern 15 till 25 är 53 procent arbetslösa, säger Javier Urbina Sánchez-Guerrero
Enbart i år har 95 000 jobb försvunnit från den offentliga sektorn. Och det verkar som om botten inte är nådd än. Åtgärderna är villkor för de resurser som Euro-gruppen har lovat att tillsätta för att rädda de spanska bankerna. Motprestationen är att landets budgetunderskott ska sjunka med tre procent under de närmaste två åren.
Protester bland gruvarbetare
Ett av de beslut som väckt ilska är att det tidigare utlovade EU-stödet till kolgruvorna kommer att skäras ner kraftigt. I praktiken kan det innebära att många inom gruvindustrin, som totalt sysselsätter 30 000 anställda, mister sina jobb. I maj utlyste UTG flera gruvstrejker. I början av juni blev strejken obegränsad och tusentals gruvarbetare med familjer marscherade mot Madrid. I framför allt Asturien och León i norra Spanien, där man på många håll är helt beroende av gruvnäringen har gruvarbetarnas protester tidvis varit våldsamma, med ockupationer av gruvor, hungerstrejker och vägspärrar. I mitten av juni kulminerade våldsamheterna när polisen i Asturien försökte forcera en vägspärr. Gruvarbetarna sköt raketer mot polisen, som svarade med tårgas och gummikulor. Enligt det spanska inrikesministeriet ska fyra poliser och tre journalister ha skadats. En av journalisterna träffades av en gummikula.
Både UTG och arrangörerna av ”march for dignity” (marschen för värdighet) tar avstånd från våldet.
– Men när en sådan här situation uppstår och de ansvariga inte ens vill prata med de drabbade, kan människor reagera på sätt som de normalt inte skulle göra, säger Javier Urbina Sánchez-Guerrero.
Desperat situation
Han syftar på att den spanska högerregeringen inte har velat träffa, eller föra någon form av dialog med gruvarbetarna, eller de spanska facken över huvud taget. Att kolberoendet måste upphöra och att det kommer innebära ett slut på gruvindustrin är UTG medvetet om.
– Men de har inte erbjudit någon annan lösning. Det enda de har gjort är nedskärningar, de erbjuder ingenting till de familjer som drabbas nu.
Överlag säger Javier Urbina Sánchez-Guerrero att de fackliga rättigheterna har stramats åt den senaste tiden. Det har blivit svårare för fackliga företrädare att verka på arbetsplatserna. Lönenivåerna har sänkts, i vissa fall under kollektivavtalsnivå. Den spanska regeringen har också genomfört en reform som gör det enklare och billigare för arbetsgivare att göra sig av med personal.
– Nu behöver de till till exempel inte längre uppge något skäl till varför anställda sägs upp.
Han är oroad över utvecklingen.
– Till slut hamnar vi i en situation där människor gör vad som helst för att ha ett jobb. Vi är på väg tillbaka till 1800-talet.
Han skräder inte heller orden om åtstramningspaketen och säger att det ibland känns som om Spanien styrs från Tyskland.
– Ju mer du skär ner, desto mindre stimuleras ekonomin. Det blir en negativ spiral där människor glömmer att det finns hopp.
Just nu planerar facken en stor protestaktion i mitten av september.
– Vi vill ha en annan politik!, säger Javier Urbina Sánchez-Guerrero.