Självklart är kulturen nyttig, ändå hävdas ständigt, inte minst av företrädare för arbetarrörelsen, att kulturen är onyttig. Ett exempel är den intervju med Bengt Göransson, vår bäste kulturminister, i Sundsvalls tidning (2011-11-11) där han angriper ”tanken att kultur måste vara nyttig”. Den onyttiga kulturen ställs mot marknadsekonomins krav på ekonomisk nytta, det vill säga privatekonomisk vinst, som förstås inte är syftet med kultur.
Men när vi resonerar på detta sätt låter vi det marknadsekonomiska tänkandet styra vårt språk. Samma tanke uttrycks ofta som att kulturen är ett egenvärde. Men det finns inga värden som skapar sig själva. Om något är värdefullt beror det på att någon tycker det. Vi bör därför offensivt hävda att kultur och bildning är det verkligt nyttiga. Kultur ger precis som Göransson hävdar insikter, skapar engagemang och deltagande. Och inte minst kultur är roligt, spännande, en njutning och det vi njuter av är förstås för oss något värdefullt och nyttigt. Låt oss därför inte acceptera ett språkbruk som framställer det som vi tycker viktigt och värdefullt i livet som något onyttigt.
Inom de lägre klasserna har kulturen alltid varit förknippad med vardag och arbete, med det nyttiga. Den har funnits där som tröst och hopp, men också som kunskap och motstånd. För dem som måste slita för att överleva fanns helt enkelt inte tid över till det som var onyttigt.
Att ägna tid åt att läsa för nöjes skull var närmast omoraliskt, slöseri med tid. Konsten och litteraturen skulle fylla ett syfte. Så var det i väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen under 1800-talet. Litteraturen skulle sprida rörelsens budskap. Den skulle frälsa de otrogna, bekämpa spriteländet och ge hopp om ett bättre och jämlikare samhälle. Denna inställning till konsten och litteraturen som något nyttigt, som helst ska tjäna ett syfte, har levt kvar som en stark underström inom arbetarklassen. Gentemot den av det etablerade samhället hyllade upphöjda kulturen har det funnits ett betydande motstånd. Här finns en viktig anledning till den kulturklyfta som fortfarande är stor.
Varifrån kommer detta tänkande och detta sätt att resonera som vill göra kulturen till något absolut onyttigt, samtidigt som man hävdar att den är det mest värdefulla, något som man inte kan leva utan? För det är ju vad dessa försvarare av kulturen brukar hävda. Detta tänkande är en produkt av klassamhället.
Det utmärkande för alla överklasser har varit befrielsen från kroppsarbete. Det nödvändiga arbetet för uppehället har utförts av slavar, bönder och arbetare. De har fått anstränga sig fysiskt, skita ner sig och slita ut sig under långa arbetsdagar, medan den arbetsbefriade överklassen kunnat ägna sig åt konst, litteratur och filosofi. Med denna utgångspunkt var det också självklart att konsten och litteraturen framför allt borde ägna sig åt att skildra det upphöjda och andliga liv som var överklassens. Det jordnära och smutsiga arbetsliv som var flertalets lott platsade inte i denna höga konst. Konsten skulle förvisso njutas, men att förutsättningen för den njutningen var det nödvändiga fysiska kroppsarbetet, var en tanke och en verklighet som inte rymdes i denna upphöjda konstkultur. Konsten var per definition något exklusivt. Låt oss bryta med denna tradition av exklusivitet och marknadstänkande genom att bejaka kulturen som nyttighet.