Det är inte länge sedan som framtiden var här, och redan då såg den inte alltför munter ut. Titeln på Karolina Ramqvists roman Alltings början är mycket symptomatisk. Bokens handling utspelar sig på 90-talet, och många skulle säkert säga att det var då det började. Lika många, om inte fler, skulle tvärtom påstå att det var slutet. Och vad vet jag, det kanske helt enkelt var början till slutet?
Miljön i romanen är den mycket amorfa grupp av kultur- och nöjeselit, alla dessa kändisar och halvkändisar, föredettingar och wannabes, som alltid är helt ”rätt” och som går till de rätta ställena, där de aldrig behöver vänta i de långa köerna utanför. De är mer eller mindre permanent berusade, fast inte på det där pinsamma lantissättet, de pissar och spyr och skränar inte ute på lördagskvällarna. De är ständigt också lite höga, men inte så där vulgärt att de dör av en överdos i någon trappuppgång.
Det är en grupp som är så apart, att den blir faktiskt mycket belysande för det samhälle med vilket de inte tycks ha särskilt mycket gemensamt.
Romanens huvudperson Saga är 15 år gammal när berättelsen börjar. Vi får följa hennes resa mot vuxenlivet och självförverkligandet. Det är inte särskilt enkelt, om vi får tro henne är det ”lättare att vara död än att vara vuxen”. Hon är visserligen ung, vacker och begåvad, blir omsvärmad av både pojkar och män, och börjar en karriär mot att bli en framgångsrik skribent. Men det går ändå inte som på räls.
Saga har växt upp med en ensamstående mamma, som inte har varit speciellt ensam, många pojkvänner passerar deras lilla lägenhet på Söder – var annars? Mamman är konstnär, radikal och feminist. Hon lämnar Saga stor frihet, även om det ser misstänkt ut att det handlar mest om hennes egen frihet. Det finns inga svek som inte kan bortförklaras med att ”ingen skulle anklaga en man för samma sak”. Det finns mycket litet gemenskap i deras liv, och när mamman ska ta ansvar för föräldrarollen sker det genom att lära Saga uppskatta ankleverpastej och belugakaviar. Och framför allt präntar hon in i dottern att ”ta för sig”.
Det är 68 som ett individualistiskt uppror, snarare ett fullbordande, även om ett nödvändigt sådant, av den borgerliga revolutionen än ett radikalt hot mot det bestående.
För Saga innebär det en stark feministisk självkänsla, men också en osäkerhet skapad av moderns kampretorik och hennes egen upplevelse av otillräcklighet. Det är en kluvenhet som är utmärkande på ett förtjänstfullt sätt för hela romanen, som inte väjer för komplexitet och motsägelser.
Det är just denna dialektik som i själva verket är berättelsens motor. Saga träffar nämligen en man som hon blir helt besatt av. Han är festfixare i de rättaste kretsarna, och inte direkt någon feministprins, för att uttrycka det snällt. Deras relation tilldrar sig helt i det fördolda, då han inte vill visa sig ute med henne offentligt. Han har istället för vana att ringa efter henne, som man ”ringer efter pizza”, och någon gång till och med avbeställer han när intressantare kulinariska anrättningar plötsligt dyker upp.
Hon ser klart på hela situationen, men kan inte låta bli att fascineras av den. Och någonstans, ganska omärkligt, börjar ändå en frigörelseprocess.
Den är en modig och mångbottnad skildring som tar upp svåra frågor om det motsägelsefulla i våra liv: hur förenar man ideal och den krassa verkligheten, hur hanterar man sin inre förvirring, hur förhåller vi oss till andra människor, och vad är egentligen rätt och fel? Och om hur självklara rättigheter ständigt måste återerövras av varje generation.
Romanen är samtidigt fast förankrad i den politiska verkligheten, oräkneliga feministklassiker passerar revy, och omvärldens grymma realiteter tränger sig på, Balkankrigen, Rwanda, rasism, högervridning.
En av de hotande farsoterna är HIV, och det är ämnet för Jonas Gardells roman Torka aldrig tårar utan handskar. Det är tydligen en trilogi, den första delen har undertiteln Kärlek, och de två andra delarna beräknas komma ut nästa år.
Tiden är 80-talet och temat är angeläget, Gardell vill skildra förtrycket av homosexuella, deras långsamma och vingliga väg mot frigörelse, men framför allt är det en minnesruna över alla vänner, och alla okända, som dukade under i AIDS-viruset.
Tyvärr vill nog Gardell för mycket. Romanen är mer predikan än berättelse, och stundtals övergår faktiskt texten i totalt malplacerad sakprosa. Klyschorna står som spön i backen. Vad allt finns inte där, den trångsynta småstaden, de mobbande bondlurkarna, de glada bögarna, och som kronan på verket – ett Jehovas vittne som är homosexuell. Kinky liksom, vittne och bög, höhö.
Sedan har vi den överbeskyddande modern, som inte förstår någonting, och den manipulativa Jehovas vittne-familjen. Gardell verkar kunna skriva ”kärlek och kontroll” hur många gånger som helst, och när han har dragit några barndomsscener för femtioelfte gången kan man nästan börja misstänka att han försöker ”förklara”, eller rent av ”ursäkta”, dessa personers sexuella läggning. Det kan knappast ha varit hans mening.
Det är hela tiden förutsägbart, och det finns också massor av övertydlig symbolik, det börjar egentligen redan med titeln, och upprepas sedan till leda. Romanen är bara en förevändning att skriva om ett ämne som är viktigt för författaren.
Det finns för all del några starka avsnitt i boken, det är drastiska bilder av sjukdomen, traumatiska dödsögonblick, och det berör. Men det räcker inte.
Jag vet från tidigare romaner, som till exempel En komikers uppväxt, att Jonas Gardell kan bättre, och hoppas därför att de två återstående romanerna i trilogin håller högre klass.
