Nobel var 63 år när han dog. Han hade ett hetsigt och produktivt liv bakom sig, alltid i farten, alltid uppslukad av sitt arbete, huvudsakligen kemiska och tekniska uppfinningar. Merparten av de tillgångar han efterlämnade skulle gå till att inrätta fem internationella pris för de bästa bidragen till mänskligheten inom medicin, fysik, kemi, litteratur och fred. De första fyra prisen skulle utdelas i Sverige medan en kommitté på fem personer utsedda av det norska Stortinget skulle utdela det femte, Fredspriset.
Nobels sista testamente daterades och undertecknades den 27 november 1895.
[E]n del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. [Min kursiv. F.H.]
Nobel använde alltså tre begrepp för att definiera fredspriset: förbrödring, nedrustning och fredskongresser.
Nobels internationella inriktning är nyckeln till att förstå hans fredspris. Han önskade konfrontera tidens förhärskande nationalism. Utan detta perspektiv, hans sätt att relatera till världen som helhet, är det svårt att se någon realism i hans fredsvision. Militära styrkor skapas av enskilda stater och kan endast tyckas rationella och försvarbara ur de staters perspektiv vilka själva är fångna i en tradition av konkurrerande maktkamp.
De som endast tänker inom nationalstatens ramar och tar det internationella maktspelet för ett givet och för evigt oföränderligt faktum kommer att betrakta nedrustning som något fullkomligt omöjligt. Nobel betraktade inte världen ur ett grodperspektiv utan snarare ur ett fågelperspektiv: det fanns inte mycket förnuft i rustningar och nationella krigsmakter. Djungelns lag är inget recept för ett säkert och fungerande internationellt system. Det var Nobels inställning och den sammanföll med centrala idéer i tidens fredsrörelse.
För att förstå Nobels mentala universum är det viktigt att vara medveten om att världsfreden på hans tid var en mycket mindre avlägsen dröm än på 1900-talet; ett slut på militarismen var något många skrev om och diskuterade (både för och emot). Fredens sak hade många anhängare i parlament och regeringar och enorma fredskongresser organiserades för att göra drömmen till verklighet.
Vad kan ha varit Nobels motiv när han valde att överlåta på Norges parlament att välja en Nobelkommitté som skulle utdela fredspriset? Mycket spekulation har omgett denna fråga, med olika förmodanden – till exempel att Norge vid tidpunkten fortfarande var i union med Sverige och borde ha en roll i hans plan för prisen; och att han beundrade den berömde norske författaren och fredsförkämpen Bjørnstjerne Bjørnson liksom den norska litteraturen.
Men ingen verkar ha sett att det mest uppenbara svaret på frågan är vad som måste ha varit Nobels eget huvudsakliga intresse. Han behövde finna förvaltare som kunde garantera att testamentets syfte uppfylldes långt in i framtiden.
Varför skulle då det norska Stortinget anförtros utdelningen av ett pris mot militarism? Till detta fanns det skäl – i rikligt mått. Det norska Stortinget var vid tidpunkten, med liberalerna (Venstre) som dominerande parti, i ledningen bland europeiska parlament som aktivt främjade tidens fredspolitiska idéer. Under åren av stigande slitningar i unionen mellan Norge och Sverige förordade Stortinget att skiljedom skulle ersätta krig mellan stater. Norge hade varit ett av de första länder som anslog medel till fredsrörelsen, exempelvis till Internationella fredsbyrån (IPB).
De första åren verkar ingen ha tvivlat på, och både Stortinget och Nobelkommittén visste mycket väl, att Nobel hade valt Norge för dess rykte som ledande anhängare av fredsidéer.
Arbetet med att tolka ett testamente rör det språk som återfinns i texten – ofta så till den grad att andra ord, lika viktiga, kan förbises: de ord som inte används. Under åren har mycket skrivits, sagts och tänkts om fredspriset. Gång på gång har tankar och diskussioner i Nobelkommittén kretsat kring hur ”ett fredspris i en modern tid” bör definieras.
Denna diskussion skulle ha kunnat vara rätt meningsfull om det inte var för det faktum att Nobel själv aldrig använde uttrycket ”fredspris”.
Det tycks som om benämningen har en lång historia och troligast skapades året omedelbart före de första prisen. Alltmer har kommittén tagit sig rätten att grunda sitt arbete på fri spekulation om en godtycklig etikett, fredspris, istället för på termen fredsförfäktare som Nobel använde. Det är ett fundamentalt fel att skapa ett nytt ord och tolka det istället för dem som finns i testamentet, men detta har varit det normala tillvägagångssättet under de senaste 40–50 åren. Ur juridisk synpunkt är detta inget annat än en stor och elementär blunder.
Målet med tolkningen av ett testamente är att ta reda på vad testatorn avsåg, vilket syfte han eller hon hade för ögonen. Enligt lagen är det både olämpligt och olagligt för Nobelkommittén att ignorera det specifika uttryck som Nobel använde, fredsförfäktare, och istället ge sitt eget innehåll åt den mycket mindre specifika termen ”fredspris”.
Under åren 1901–2009 utdelades Nobels fredspris 119 gånger. De första fyra decennierna, fram till 1940, uppfyllde kommitténs motiveringar till 35 av 41 pris Nobels kriterier, vilket innebär att 85 procent av prisen motiverades med skäl som låg inom prisets syften. Under de tidiga åren var testamentet fortfarande i färskt minne och mentaliteten hade inte ändrats mycket sedan 1890-talet.
Under åren efter 1944 har den totala uppfyllelsen varit knappt hälften av nivån före kriget. Bara 35 av de 79 Nobelprisen mellan 1944 och 2001 var berättigade, vilket utgör 44 procent.
Det pris som delades mellan Förenta Nationerna och dess generalsekreterare Kofi Annan 2001 var det sista som tydligt kunde försvaras med hållbara argument. Sedan dess har det funnits många iögonfallande exempel på pristagare som bara med stor svårighet kan kallas fredsförfäktare i den mening Nobel använde uttrycket.
När uttalade sig Al Gore eller FN:s klimatpanel (pristagare 2007) mot militärt resursslöseri och militär nedsmutsning som viktiga beståndsdelar i klimatproblemen? Mohammad Yunus (2006) tillhandahåller mikrokapital åt många, men när ifrågasatte han de miljarder som anslås till krigsmaskineriet och dess entreprenörer? Och vad ska man säga om Wangari Maathais skogsplantering (2004)? Shirin Ebadis försvar av mänskliga rättigheter i Iran (2003)?
Modiga, imponerande och framstående människor – men motsvarade de Nobels föreställning om fredsförfäktare?
Under efterkrigstiden har respekten för Nobels testamente fallit betydligt. Under de senaste tio åren har den helt försvunnit. Endast ett av de senaste elva prisen är, med lätt välvilja, berättigat. Vi har följaktligen alla skäl att söka tänkbara förklaringar till en så häpnadsväckande minskning av lojaliteten mot Nobel och hans avsikter med Nobelpriset.
Fredrik S. Heffermehl är norsk advokat och fredsaktivist. Texten är ett redigerat utdrag ur hans bok Nobels fredspris – Visionen som försvann (Leopard förlag).
Översättning: Stefan Lindgren.