Nu senast backade Vänsterpartiet och hamnade under fem procent i väljarsympatier. Samtidigt kunde inte läget vara bättre ur politisk vänstersynpunkt kan man tycka. Vinster i välfärden har under lång tid varit den mest omdiskuterade politiska frågan och Vänsterpartiet är det enda parti som konsekvent sagt det som en stor majoritet av svenska folket tycker, nämligen att det inte ska vara några vinster i den skattefinansierade välfärden. Det borde således vara läge för att casha in den politiska vinsten. Det är ju öppet mål. Ändå står Vänsterpartiet stilla eller till och med backar.
Hur ska detta förklaras? Vad gör Vänsterpartiet för fel? ”Vänsterprofilen är inte tillräckligt tydlig”, är ett vanligt svar. Partiet måste våga vara vänster och sluta upp med att försvara ett utlevat kapitalistiskt system. Jag tror att detta är helt fel analys.
Är det något som har gått hem så är det att Vänsterpartiet verkligen skiljer ut sig på både denna och andra punkter som ett tydligt vänsteralternativ. Om folk tvivlar på något så är det på hållbarheten och realismen i förslag som skulle innebära övergången till ett helt nytt och oprövat ekonomiskt system. Folk vill nog ha förändring, mer rättvisa, mindre klyftor, tuffare beskattning av höginkomsttagare och nolltolerans mot skatteflykt, men detta måste ske inom det nuvarande systemets ramar. Något systemskifte vill man definitivt inte ha. Vänsterväljarna skiljer sig på denna punkt inte från borgerliga väljare.
Så länge Moderaterna förespråkade systemskiftespolitik var de lätt besegrade. När de förstod att detta var en återvändsgränd, och istället som det nya arbetarpartiet började driva linjen att uppgiften inte var att riva ned utan att förbättra systemet, strömmade väljarna till. Våra väljare vill ha en radikalare politik, men de vill framför allt ha trygghet. De vet att vi inte kan byta system på egen hand. Vi är en del i den globala marknadsekonomin och tvingas anpassa oss till den. När vi ställer krav på ekonomiska förändringar, kortare arbetstid och hållbar utveckling vet vi att ekonomin hela tiden sätter ramar för vad som är möjligt. Överskrider vi dessa ramar kommer den ekonomiska krisen och den växande arbetslösheten att sopa bort oss. Det eventuella förtroende som förde oss till makten skulle snabbt eroderas.
I Fagersta och Degerfors har Vänsterpartiet varit röstmässigt framgångsrikt. Bland annat för att socialdemokratin varit svag och oskicklig. Att Vänsterpartiet i Fagersta kunnat behålla detta stöd beror däremot på politisk klokskap. Man har i sin konkreta politik utgått från de ramar som kommunal ekonomi och förvaltningsrätt sätter. Vänsterpartiet har drivit god socialdemokratisk politik och belönats för det. På det kommunala planet behöver ingen bekymra sig om att Vänsterpartiet ska genomföra något slags systemskifte, det är helt enkelt inte möjligt. Därför kan väljare som tvivlar på realismen i Vänsterpartiets riksdagspolitik lugnt rösta på Vänsterpartiet kommunalt.
Den stora uppgiften och utmaningen för Vänsterpartiet är att på riksplanet erövra samma förtroende som man lyckats med i Fagersta och Degerfors. Det gör man inte genom att utlova nya ekonomiska system utan genom konkreta och trovärdiga förslag som kan bidra till att den nuvarande privatiseringen och utförsäljningen stoppas och att det som reats ut kan börja återföras i någon form av allmän ägo.