– Jag ser det som en politisk seger. Förtalsombudsmannen ville ha en dom som de kunde rikta mot journalister och andra som skriver om dem, men den här domen kan de inte använda. Här stängdes en dörr för dem, säger Mathias Wåg (bilden) till Flamman.

När vänsterskribenten och journalisten stämdes förra året av den högerextreme aktivisten Christian Peterson, även känd som Förtalsombudsmannen, var tingsrättens besked tydligt: ”att inom ramen för en offentlig debatt, såsom på Twitter, påstå att någon är nazist” är inte straffbart.

Den Wåg kallat ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” var Dan Lindberg, tidigare Berner, som skrivit i Nya Tider och varit aktiv i både Nationaldemokraterna och Det fria Sverige. Han skapade rubriker redan 1997 genom att hålla en föreläsning på Umeå universitet med titeln ”Vad vill nazisterna?”, varpå han dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp.

Christian Peterson, som själv har bakgrund inom Nordiska motståndsrörelsen, har under projektet Förtalsombudsmannen drivit och stöttat flera liknande stämningar. Flamman har med anledning av domen sökt Peterson, som meddelar att han ”tyvärr inte ger några kommentarer till vänsterextrem media”.

Mathias Wåg säger till Flamman att den högerextrema kampanjens mål varit att förvandla ordet nazist till ett nytt ”n-ord”.

– Om någon i NMR vill kalla sig själv nazist ska det vara okej, men ingen utom dem ska ha rätt att kalla NMR nazistiskt, säger han.

Han hänvisar till att Peterson själv beskrivit projektet så, vilket även DN rapporterat om.

Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse.

Tingsrättens dom överklagades till Svea hovrätt, som på torsdagen meddelade att Mathias Wåg återigen frias – på tre av fyra punkter. Att specifikt nämna att Dan Lindberg dömdes för dråp 2003 ansågs däremot inte ha varit tillräckligt relevant eller allmänintressant, och ledde till en bot för förtal.

Percy Bratt har över 40 års erfarenhet som jurist, och var en av Mathias Wågs advokater i hovrätten. Han menar på att domen i sin helhet rimmar väl med svensk förtalslagstiftning, där en person kan dömas för förtal även för sanna uppgifter.

– Vi har en ganska ovanlig konstruktion, men en som jag tycker att det finns skäl till. Bedömningen är alltid en avvägning, i ena vågskålen lägger man intresset för integritetsskydd och i den andra allmänintresset.

Mathias Wåg har ingen invändning mot att bli fälld på en av punkterna. Han har inte heller velat förtalsanmäla Christian Peterson tillbaka, även om han sett en tydlig dubbelmoral.

– Det skulle kunna bli en sån jävla pajkastning, men han sitter ju och tar upp gamla domar från början av 90-talet där ”den grovt kriminelle Wåg” fått 900 kronor i böter för att ha blockerat trafiken. De bryr sig inte om Dan Lindberg heller, och har själva kallat honom ”trailer trash-nasse”. Det finns ingen moral i detta, det handlar bara om att hitta redskap som skadar.

Mathias Wåg ska betala 5 000 kronor i skadestånd för dråpuppgiften. Vad notan blir för Förtalsombudsmannen är han inte säker på – men han menar att förlustaffären är ett faktum.

– Redan i tingsrätten hade de betalat 50 000 kronor för att få till det här mot mig. Nu är det uppe i hovrätten och jag har fortfarande bara fått böta 5 000. De kan inte hålla på så här.

Att försöka dra in kritiker i påfrestande rättsprocesser och samla böter på hög är en utstuderad strategi, menar Percy Bratt.

– Det ska bli en hotbild, som ska avskräcka den typen av granskningar som Mathias har gjort, trots att de är relevanta och viktiga.

Han påminner om att Dan Lindberg under lång tid verkat i offentligheten och deltagit i samhällsdebatten, om än under pseudonym.

– Sådana personer måste tåla en hårdare granskning. Att en skribent i en tidning har en bakgrund som nazist har ett uppenbart allmänintresse. Målet är i allt väsentligt en framgång för yttrande- och informationsfriheten. Det skickar en tydlig signal att de har, och ska ha, starkt rättsligt skydd.

2021 döms ”Nytorgsmannen” Fredrik Lundgren, tidigare Andreas Holm, till fem års fängelse för sju våldtäkter och en lång rad andra övergrepp. Mindre än tre år senare är han ute igen, och efter ett knappt halvår häktas han för nya våldtäktsmisstankar.

– I dag finns det inga konsekvenser, skattebrott har högre straff än att våldta 15 tjejer. Det känns inte som att det tas på allvar. Men fuckar du staten kan du få 30 år.

Cissi Nilsson, bolaget Cilias 26-åriga vd, tar en klunk vatten. Vi sitter mittemot varandra i ett inglasat mötesrum på ett av Convendums kontorshotell, nära Stureplan.

– Det pratas mer om gängkriminalitet fast fler kvinnor dör av våld i nära relationer. Det gör mig förbannad. Jag tänkte först bli politiskt aktiv och försöka ändra lagstiftningen, men insåg att jag inte kommer kunna göra det under min livstid. Det här är det snabbaste sättet att göra skillnad.

Att bli drogad under en utekväll för sex år sedan blev startskottet för appen Cilia, ”en larmapp med Räddare” – frivilliga volontärer, som kallas till ens gps-position när larmet aktiveras. Hotbilden är ett klassiskt överfall, men fler funktioner är på väg, anpassade till situationer där andra verktyg kan behövas.

– Alla har baserats på mina rädslor, vad som hände mig, och olika fall av våld. I nära relationer, överfallsvåldtäkter, i klubbmiljö, säger Cissi Nilsson.

Fallet där en våldtäktsman fick 840 000 kr i skadestånd inspirerade appens inspelningsfunktion, som sparar ljud krypterat i molnet när larmet trycks igång.

– I Sverige har 5 av 100 våldtäkter resulterat i en fällande dom de senaste fem åren, vilket är sinnessjukt. Det blir ofta ord mot ord, och i svensk domstol måste det vara bortom allt rimligt tvivel för att personen ska bli dömd. Har man ingen inspelning finns det nästan inget man kan göra.

Att registrera sig som räddare är gratis och kräver enbart BankID-identifiering, men den som vill använda alla appens funktioner får punga ut med 699 kronor om året. Än högre är prislappen för Cilias flaggskepp som fortfarande är i prototypstadiet: fashionabla smycken med inbyggt larm, för 800 till 2 000 kronor.

– Du undrar varför det här kostar pengar?

Cissi Nilsson avbryter en inlindad fråga om ”driftutgifter”, och går rakt på sak.

– Om inte jag hade utvecklat och tagit fram en attraktiv affärsmodell hade vi aldrig fått en investering, och då hade jag inte hjälpt någon. Med det sagt önskar jag att vi levde i en värld där överfallslarm inte behövdes över huvud taget, eller att det var något staten täckte. Tyvärr är så inte fallet, och jag ser det som att alternativet är att inte göra någonting.

Amy Hasinoff (bilden) är docent i kommunikation på Denvers universitet i Colorado. Med kollegan Rena Bivens släppte hon 2017 en studie med det provokativa namnet ”Våldtäkt: finns det en app för det?”, där 215 olika appar mot sexuellt våld granskades.

– De fokuserade på fall med okända förövare, vilket sett till datan är den minst vanliga typen. Trots det får de mest uppmärksamhet.

Forskarna var inte övertygade om att den vanligaste funktionen – larmknappen – skulle vara särskilt effektiv ens för att förhindra den typen av överfall.

– Ofta erbjöds en knapp för att ringa 112, vilket telefonen redan kan göra. Samtidigt marknadsförde man apparna som en helhetslösning på sexuellt våld som samhällsproblem. Vi var rätt skeptiska, berättar Amy Hasinoff för Flamman.

Konceptet med frivilliga räddare gör henne både nyfiken och tveksam.

– Jag stötte inte på det i några av apparna vi tittade på. Jag tror att det krävs mycket träning för att kunna rycka in och hantera en sådan här situation på ett bra sätt, speciellt en våldsam sådan. Tanken på att främlingar utan utbildning eller förberedelse dyker upp under ett pågående övergrepp oroar mig.

Hasinoff förklarar termen ”sekundär utsatthet” – trauma som inte kommer av själva övergreppet, utan av responsen eller andras agerande i samband med det, till exempel skuldbeläggning av offret.

– I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det. Jag är orolig att människor betalar för något de tror kommer göra dem säkrare, och att det som faktiskt händer är att en räddare dyker upp och eskalerar situationen, eller förvärrar traumat.

Cissi Nilsson menar att Cilia alltid uppmuntrar att man ringer polisen, om det finns minsta risk att man själv skulle kunna hamna i fara.

– Sedan kan vi aldrig hålla det över någons huvud att de måste ringa 112, men förslagsvis. Jag skulle inte heller säga att något trauma är värre än ett komplett övergrepp.

Med en överfallsvåldtäkt är ”hela syftet att de inte vill bli påkomna”, och ”oftast räcker det att du kommer dit och skriker och låter”, hävdar hon. Krav på utbildning skulle inte heller fungera, menar hon, då det riskerar att bromsa den snabba tillväxt man ser framför sig. Visionen bygger på en stor, kollektiv respons.

– Tillsammans är vi starka. En massa av människor är avskräckande, och därför har vi släppt appen först: för att hinna bli tillräckligt många. Vårt mål är att ha 20 000 användare när vi lanserar armbanden.

Målet är ambitiöst, men enligt Cissi Nilsson har man redan rekryterat 4 000 användare sedan appen släpptes i augusti. Hon beskriver själv Cilia som en ”reaktiv” lösning, och lyfter fram mer proaktiva projekt man samarbetar med och finansierar vid sidan om – stiftelsen Herhouse som hjälper våldsutsatta kvinnor att hitta boende, och organisationen Locker Room Talk som arbetar med unga tonårskillars kvinnosyn i skol- och idrottsmiljö.

I teorin tror jag att sådan här medborgarrespons har potential, men jag ser risker med att ett privat företag ligger bakom det.

– Få appar riktar sig till förbipasserande, ännu färre till potentiella förövare. En app laddar du ned för att du är rädd. Min allmänna syn på sådana lösningar är att de kan vara bra som små delar av större projekt, men vi hade svårt att föreställa oss en app som i sig kan tackla problemet, säger Amy Hasinoff.

För att illustrera problematikens omfattning tar hon, precis som Cissi, upp att endast 0,5 till 2 procent av våldtäktsfall leder till fällande dom i USA.

– Jag tror förövare vet att de inte kommer att åka fast eller straffas. Vi har en kultur där nära en tredjedel av unga män uppger att de hade kunnat begå övergrepp, så länge de vet att de inte kommer bli straffade och ordet ”våldtäkt” inte nämns i studien, säger hon, med hänvisning till en studie på studenter från 2014.

– Det är ett djupt, fundamentalt fel i våra samhällsnormer.

Cissi Nilsson håller med om att det inte borde vara kvinnors ansvar att försvara sig.

– Samtidigt ser verkligheten ut som den gör, vill du då ha verktygen för att skydda dig själv även om det är fel att man ska behöva det? Jag kan ändå separera de två känslorna, och känner detsamma inför att det ska kosta pengar.

I samma kvarter som Cilia sitter det fler som kommit på liknande tankar.

– Alla som jobbar mot samma mål som vi – ökad trygghet – är omöjligen konkurrenter. Jag förstår att det låter klyschigt när man ändå är ett vinstdrivande företag, men om fler känner sig trygga finns det ju inga nackdelar, säger Lina Blomster till Flamman.

Hon är 29 år, före detta Securitas-vakt, och utvecklar appen Safepal ihop med sin mamma, veterankonsulten Angela Rossi. Många av funktionerna är snarlika, med både larm och inspelning. Användare kan även slå upp om Tinderdejten finns i brottsregistret via ”Trygghetskollen”, och be dem verifiera sig med BankID i förväg för att minska risken att bli ”catfishad” (lurad av någon med falsk identitet).

Appen kostar 49 kronor i månaden, och vilar mer på existerande sociala kontakter än att främlingar rycker in. Tanken har snarare varit att samla och underlätta taktiker människor redan använder för att känna sig tryggare: att ringa en vän, eller be sitt barn skicka ett sms när de kommit hem. Trots det är de etiska övervägandena sällan lätta, berättar Lina Blomster.

– När det gäller retorik som ”brottsförebyggande” eller ”förhindrande” tror jag man ska vara försiktig. I bästa fall finns apparna i tillräckligt många telefoner för att det ska bli en avskräckande effekt. Men innan dess är det svårt att beskriva det så, säger vd:n och fortsätter:

– Det är också viktigt att skilja på säkerhet och trygghet. Att säga att det här garanterar något kan skapa en falsk illusion av att man är säker, när man inte är det. Det är trygghetskänslan vi försöker förmedla.