Utrikes 06 mars, 2013

Chavez, en revolutionär till sista vilan

TEGUCIGALPA Klockan slog 16.25 på tisdagseftermiddagen när Venezuelas president Hugo Rafael Chavez Frias hjärta slutade att slå.

 Nyheten slog ned som en bomb över hela Latinamerika, från Rio Grande i norr till Eldslandet i söder. Ty Chavez, som han kallades kort och gott, var inte längre en venezuelan utan hade förvandlats till en latinamerikan vars 13 år vid makten i ett av kontinentens mest strategiskt viktigaste länder, delvis hade lyckats att ena den kontinent som Simon Bolivar drömde att förvandla till en enda stat.

Därför, när detta skrivs på tisdagskvällen, har gator och torg framför Venezuelas ambassader i Latinamerikas och Karibiens 33 länder, som genom dessa diplomatiska legationer vill ta ett sista farväl av den president som med odiplomatiska grepp och tal gjorde sig till en talesman för folken i denna del av världen.

Som Flammans reporter i Latinamerika sammanföll hans presidentperioder nästan med min tid i Latinamerika, så när som det första året vid makten i Caracas, 1999.

1980, nitton år tidigare, hade jag anlänt till Venezuela för första gången. Vägen från flygplatsen Maiquetia vid den karibiska kusten, kantades av misär och hus på de branta sluttningarna som under regnperioden var livsfarliga att befinna sig i. Den nyliberala modellen slog igenom med full kraft och 80 procent av venezuelanerna levde i fattigdom och misär, trots världens största oljereserver.

De transnationella oljebolagen skar guld med täljkniv, eller rättare sagt, stack ner oljeborren i marken och bara sög upp gräddan, den nästan rena bensinen eller oljan och skickade det utomlands. De betalade en (1) procent i en slags välgörenhetsskatt i de regioner de opererade i. Det politiska tvåpartisystemets kristdemokrater och socialdemokrater gjorde upp om makten och delade på ett antal miljoner dollar från oljebolagen i ett av de värsta korrumperade länderna i världen.

Men i fattigkvarteren i Caracas berg växte både missnöje som klasshat och exploderade den 28 februari 1989 i ”El Caracazo”, upproret mot socialdemokraten Carlos Andres Perez chockterapi med höjda transportavgifter och matpriser. Nyliberalismen mötte en mäktig motståndare som mejades ner under fyra, fem dagar av armén och polisen.

Men inte alla uniformerade deltog. 1982 bildade en grupp unga officerare el Movimiento Bolivariano Revolucionario 200 (MBR200), den Revolutionära bolivarianska rörelsen 200. Gruppen leddes av överstelöjtnanten Hugo Chavez.

Han föddes den 28 juli 1954 i kommunen Sabaneta i delstaten Barinas och var näst äldst i en syskonskara på sex bröder och systrar. Bägge föräldrarna var lärare. Och kanske var det därifrån som Hugos enorma läsintresse föddes, även om han 1971 inledde sina studier på en militärskola. Efter fyra års studier utexaminerades han som löjtnant. 1990 bar han överstelöjtnants grad.

Då hade det underjordiska arbetet inom Venezuelas väpnade styrkor vuxit starkt. Upproret i Caracas 1989 förstärkte övertygelsen hos dessa officerare, som hade breddat det politiska arbetet till delar av den venezuelanska vänstern, att den nyliberala modellen måste få ett slut.

Men inte enbart besluten från Andres Perez att kväva upproret i blod hade förstärkt denna uppfattning. MBR-gruppens kontakter med folket över hela Venezuela skapade insikten om att Venezuelas folk krävde en förändring.

Och det var med den bakgrunden som Chavez ledde det civila-militära upproret mot Carlos Andres Perez som startade i gryningen den 4 februari 1992. Det hade framgång i de flesta regioner men slogs ned i Caracas, nyckeln till framgång i ett folkuppror. Det var då som Chavez fällde de bevingade orden; ”Por ahora no”, att upproret inte hade haft framgång ”just nu” men att det skulle komma längre fram, kanske under andra kampformer än den väpnade.

Chavez tog på sig det fulla ansvaret för det militära misslyckandet, men inledde redan första dagen av de två år han tillbringade i fängelset, återkomsten i den politiska kampen.

Den socialdemokratiske presidenten Perez ställdes senare inför rätta, dömdes till stöld av allmänna medel och begav sig senare i landsflykt till Miami och Dominikanska republiken.

Chavez å den andra sidan frigavs ur fängelset och inledde en landsomfattande turné över hela Venezuela där han organiserade den kommande politiska rörelsen som nu omfattade kommunistpartiet, PPT och delar av vänstern. Men framförallt drog han in hela samhällssektorer av lärare, arbetare, bönder, studenter och till och med småföretagare som insåg att de hade mer att vinna på en social revolution än att konkurrera med transnationella företag med årsomsättningar lika stora som fattiga länders.

Med denna sociala bas ställde Chavez upp till presidentvalet den 6 december 1998 och kammade hem en storseger; 56,2 procent av rösterna. Det venezuelanska borgerskapet stod handfallen och förlamad. ”En sambo, mulattmilitär”, som de rika kallade Chavez med rasistisk underton, hade berövat tvåpartisystemet den politiska makten med alla dess möjligheter att stjäla ur statskassa och allmänna medel från folket.

Men för att verkligen nå framgång räcker det inte med att vinna presidentvalet eller majoriteten i parlamentet. Hela statsapparaten måste brytas ned och successivt ersättas av just venezuelaner som inte tjänar oligarkin eller utlandet (läs USA).

Trots att Chavez omedelbart utlyste val av deputerade till en grundlagsstiftande församling, som i sin tur utarbetade ett förslag till en ny författning som ställdes på prov i en folkomröstning i december 1999 och fick ett överväldigande stöd, hade den gamla makten kontroll över centralbank och rättsapparat. Alla progressiva beslut bekämpades av dessa två strategiska organ inom staten.

Men det var när Nationalförsamlingen i november 2001 fattade 49 beslut inom strategiska samhällsområden som bland annat handlade om en moderat jordreform, som upproret mot Chavez började formeras och organiseras inom den venezuelanska oppositionen.

Söndagen den 17 mars 2002 anlände jag till Caracas från Bogota, där jag arbetade och levde med uppgift att bevaka Latinamerika för Flamman. Den 18 mars hade den socialdemokratiskt styrda och CIA-finaniserade landsorganisationen CTV utlyst en generalstrejk mot regeringens politik. Strejken sköts upp i sista stund men på presskonferensen på den 18:e våningen i det stora CTV-huset ställde jag frågan till Carlos Ortega, CTV:s ordförande, om det var en ekonomisk eller politisk strejk. Han svarade lite överraskat ”ekonomisk”, varför jag frågade honom hur det var möjligt att CTV hade fått arbetsgivarföreningens stöd för generalstrejken om den naturliga motparten för en fackförening är just arbetsgivarsidan? En massa vredgade ansikten från de venezuelanska kollegorna vände sig mot mig medan Ortega stammade något osammanhängande till svar på min fråga.

Det var då som jag insåg att Chavez inte bara hade den gamla makten korrupta politiker och fackbyråkrater emot sig, utan också den fjärde Statsmaktens hela maskineri, uppbackat av en hel världs privata massmedier som sedan statskuppen den 11 april 2002, tog som sin livsuppgift att svärta ned och manipulera den allmänna opinionen i världen om verkligheten i det Venezuela som hade Hugo Chavez som president.

Det senaste exemplet som visar att påstått respekterade medier som spanska El Pais inte ens drar sig för att publicera en falsk bild av Chavez som de inte ens vet varifrån den kom, är bekräftelsen på att medierna är kapabla att bryta mot alla journalistiska principer och etik för att delta i det politiska korståget mot en progressiv statschef. Hade det inte varit för att Caracas fattiga och unga militära officerare hade slagit tillbaka statskuppen, som leddes av arbetsgivarföreningen, CTV och en grupp höga generaler och överstar, så hade förmodligen deras historiebeskrivning av vad som hände den 11-14 april 2002 varit accepterad som statshistoria i dagens Venezuela och omvärlden.

Det var just dessa som kom tillbaka i sin psykologiska krigföring den 2 december 2002 och inledde, via sina maktpositioner inom det statliga oljebolaget PDVSA, en lockout av all personal för att ekonomiskt knäcka regeringen Chavez och upprepa statskuppen i april samma år. Under två månader kämpade regering och fattiga venezuelaner för att slå tillbaka och återerövra makten från denna fosterlandsförrädiska grupp som fick allt stöd från State departement (USA:s utrikesdepartemnet)..

Samma politiska krafter i USA stödde även statskuppen i april 2002 i sällskap med José Maria Aznar, El Salvadors och Paraguays regeringar, det Interamerikanska pressällskapet SIP, Internationella valutafonden och så klart, Colombias regering under ledning av den konservative Andres Pastrana. Men som Roy Chaderton, Venezuelas dåvarande ambassadör i Bogota sa på kvällen den 13 april, då det stod klart att Venezuelas folk hade slagit ner statskuppen; ”Några dansade innan orkestern hade kommit”.

I det sällskapet fanns även Sydsvenska Dagbladets chefredaktör Per T. Ohlsson som rubricerade sin ledare ”Adiós, Hugo Chávez”! och påstod att Venezuelas folk hade gjort vad måste göras. Så talar en äkta liberal när det kommer till kritan.

Under hela 2000-talet och fram till Chavez död, har regeringen och den sociala bas som har utgjort den verkliga kraften i den bolivarianska revolutionen, tvingats till att med näbbar och klor försvara demokratin. Chavez har vunnit alla 13-14 val, utom ett som var en folkomröstning där mer än 70 artiklar skulle modifieras. Men revolutionens landvinningar har hela tiden varit utsatta för konspirationer, intriger och försök att vrida klockan tillbaka.

Många av husen efter Caracas berg finns fortfarande kvar. Men människorna lever med värdighet och successivt byggs slummen bort. ”Mision Vivienda”, Uppdrag bostadsbygge, som startade 2011, bygger hus överallt, framför allt i de regioner där klimatförändringen har farit fram med naturens vrede och ställt tusentals familjer utan bostad.

Det årliga bostadsbyggandet uppgår till 380 000 bostäder och målet fram till 2018 är tre miljoner bostäder. Fattigdomen har reducerats dramatiskt, vilket FN:s ekonomiska organ Celap har bekräftat. Analfabetismen, som i Venezuela uppgick till 1,5 miljoner personer vid Chavez tillträde 1999, är i dag eliminerad. Universiteten har byggts ut med mer än 1,5 miljoner platser och både utbildning som hälsovård är i dag gratis.

Det är denna omfördelning av Venezuelas rikedomar till de fattiga som medfört att Chavez har dragit på sig mäktiga fiender, både internt som externt.

Men det var tack vare denna politik som Chavez vann presidentvalet den 7 oktober 2012 med 8 191 132 röster (55 procent) mot oppositionens Henrique Capriles Radonski som fick drygt sex miljoner röster eller 44,39 procent.

Det var en kämpande Chavez som bokstavligt gav allt vad han hade i fysiska krafter. Vi som har bevakat Venezuela på första parkett under nästan hela hans tid vid makten, märkte att det var en fysiskt märkt president som reste runt hela Venezuela och eldade massorna som slöt upp på hans valmöten. Inte under något tidigare presidentval hade så många som 80 procent av venezuelanerna deltagit i ett val och aldrig tidigare en vinnande kandidat fått så många röster som Chavez.

Det tog hårt på hans krafter och hälsotillstånd, men Chavez sa själv att han var ett med folket och aldrig skulle svika det.

Chavez var aldrig någon diplomat. Somhans framträdande i FN:s generalförsamling där han sa att ”I går stod djävulen i denna talarstol som fortfarande luktar svavel”, med en pik till Georg Bush Jr.

Eller när han korsade USA:s planer på ett kontinentalt frihandelsavtal, Alca, under mötet med de sydamerikanska och karibiska statschefernas möte i Rio de la Plata i Argentina, där han demonstrerade i sällskap med Diego Maradona och Argentinas och Bolivias presidenter Nestor Kirchner respektive Evo Morale. State Departements fullständiga fiasko orsakade ett raseriutbrott i Vita huset.

Detta latinamerikanska nyfödda självförtroende uttrycktes i en rad nya organ som till exempel Unasur, Celac och Mercosur, som effektivt utestängde den stat som innan Chavez tillträde på presidentposten betraktade Latinamerika och Karibien som sin ”bakgård” och där kongressledamöter i USA föraktfullt talade om ”bananrepubliker” i sin närhet.

Men det räcker inte med bara tjusiga deklarationer och kommunikéer, menade Chavez och tog initiativ till både Alba och Petrocaribe, billig olja och ett ömsesidigt utbyte mellan olja och jordbruksprodukter som betalning för Venezuelas olja.

För att isolera Världsbanken och Internationella valutafonden tog Chavez initiativ till Banco del Sur, Sydbanken och nu har den på allvar satt igång att isolera den krisiga dollarn som handelsvaluta mellan de latinamerikanska staterna.

Chavez konsekventa förbindelser och nära vänskap med den kubanska revolutionen och hans ”brott” att bryta USA:s 50-åriga blockad av denna, har förstärkt USA:s intriger och konspiration mot president Chavez. USA har öst miljoner dollar över den venezuelanska oppositionen, både den legala som den förtäckta i form av olika så kallade NGO:s, arrangerat konferenser och strategier på USA-territorium för den venezuelanska oppositionen med målet att destabilisera regeringen i Caracas för att slutligen störta den.

Förlusten av den venezuelanske presidenten är enorm för Latinamerika. Kontinentens arbetare, bönder, studenter och intellektuella som i Chavez sett en statschef som enat Latinamerika i hela dess mångfald, författar nu uttalanden och fäller kommentarer i en strid ström där de hyllar den avlidne presidenten. Under de timmar på tisdagskvällen som jag har arbetat med denna artikel, har det hela tiden strömmat in mängder av uttalanden från hela världen, men särskilt från Latinamerika och Karibien.

Den argentinske vänsterintellektuelle Atilio A. Boron, skriver i en hyllning till Chavez att ”Med Chavez blir det som med El Che; hans död, långt ifrån att raderas bort från den politiska scenen, i stället kommer att göra hans närvaro gigantisk och hans gravitation märkas i våra folks kamp. För en av dessa paradoxer som historien reserverar till de stora, är att deras död förvandlar dem till odödliga personligheter”!

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 22 september, 2024

Selma Lagerlöf var först med goth 

Tonsatt mord och samvetskval. Folkoperan satsar stort på Herr Arnes Peniningar. Foto: Mats Bäcker

Folkoperans nya verk Herr Arnes penningar är lika magnifik som konst och som ren motståndshandling.

”Av alla ljud, är operans det dyraste”, lär teatermannen Molière ha sagt. Det är lika sant i dag som då, på 1600-talet. Minst en stjärnsolist, några starka röster, en hel orkester, och dirigent. En opera utan kör är inte värd namnet och därtill förväntar sig publiken både dramaturgi och innovativ scenografi. Bakom den mäktiga ljudbilden hörs även rasslet från sedlar.  

Därför känns det obegripligt lyxigt att bevittna en urpremiär av en nyskriven opera samma dag som kulturministern presenterar den fattigaste budgeten på tjugo år. Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm har beställt en nyskriven opera med libretto baserat på Selma Lagerlöfs spökhistoria Herr Arnes penningar från 1904 och musik av Peter Nordahl. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 21 september, 2024

Dagens tråk-Stockholm får mig att sakna gubbväldet

Artikelförfattaren som ung pressekreterare på Moderna Museet tillsammans med den legendariska museimannen Pontus Hultén, 2005. Foto: Privat.

De svartvita arkivbilderna i SVT:s dokumentär spritter av liv och ger en nostalgisk fläkt från när konsten var ett folknöje. Men nu är det dags att gå vidare.

Pontus Hultén utgjorde en betydande del av konstvärldens livsöden. Så även mitt. På bilden, där jag står lutad över den legendariske museimannen är jag 34 år, året är 2004 och fotot är taget under nyinvigningen av Moderna museet, där jag sedan några år arbetat som pressekreterare. Pontus är hedersgäst under festligheterna i samband med att museet åter kunde öppna efter flera års sanering av den nya byggnaden, som nästan direkt uppmätt hälsofarliga mögelnivåer och behövt stänga. En utställning av hans samling och en hel bok ägnas honom. Hans österrikiska fru bor på Grand hotell, men ”har inte tid” att köra runt honom, så det är jag som baxar honom in och ur taxin under deras vistelse.

Den här vintern är vi som arbetar på museet uppfyllda av eufori över att museet nu går in i en ny guldålder och att vi är en del av den. Symbolen för den kommande glansperioden är alltså den svårt alkoholiserade mannen i rullstolen som för ett ögonblick skinit upp mot kameran. Några dagar innan, på en påkostad middag, har han till allas förtjusning, berättat att han ska donera sin privata samling till museet. Den astronomiska summan av dess värde i pengar mumlas tyst mellan oss. I vår värld pratar vi inte om pengar över huvud taget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kommentar 20 september, 2024

Romina Pourmokhtari skröt om en större klimatbudget. Egentligen var den mindre. Foto: Jessica Gow/TT.

Dagen före budgeten skulle presenteras, alltså i onsdags, kallade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och finansminister Elisabeth Svantesson till presskonferens. De ville presentera nyheter på miljöområdet, och visa att de visst har en bra klimatpolitik.

– Till skillnad från vad rubrikerna annars brukar säga, tillade de surt till journalisterna framför sig.

Ja, det är verkligen tråkigt att reportrarna kan tänka och räkna själva. Och granska regeringens floskler.

I vilket fall. Där på presskonferensen visade Pourmokhtari och Svantesson stolt upp sina nya beräkningar. De talade vitt om hur deras nya politik visst kommer att minska utsläppen. ”Tji fick ni” och så vidare.

Men inte nog med det. Det var viktigt för klimatministern att understryka att Tidögänget visst är bättre än tidigare makthavare. Hon underströk att regeringen under onsdagen presenterar en historisk klimatbudget, som nu kommer vara större än vad den var hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten på 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Pourmokhtari och Svantesson har alltså styrt landet i två år, men beter sig fortfarande som att de är i opposition? Normalt.

Dessutom stämmer inte Pourmokhtaris påstående. När regeringen presenterade sin budget för 2025 och där stod det svart på vitt: klimatbudgeten minskar med tre miljarder.

Den har alltså blivit ännu mindre från föregående år. Och är fortsatt mindre än när de tog över från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

2022 låg budgeten 21,9 miljarder. Pourmokhtaris ligger på 16,4.

Ministern stod alltså och ljög på presskonferensen? Inte konstigt att hon duckar klimatreportrars medieförfrågningar.

Och så var det de där minskade utsläppen som de gjorde sådant rabalder om. Det stämde inte heller. Av de 10 miljoner ton regeringen redovisar som utsläppsminskningar kan Naturskyddsföreningen nu visa att bara 0,7 ton är verkliga utsläppsminskningar. Resten är bara kreativ bokföring.

Läs mer

Tidögänget har i stället hittat ett kryphål i klimatramverket och kan därför få att se ut som de minskar utsläppen. Fast de i realiteten inte gör någonting. Och det, menar Naturskyddsföreningen, är att bryta mot både svensk och europeisk lagstiftning.

Hoppsan. Pinsamt är bara förnamnet.

Det hela får en att tänka på när medierna i USA fick börja ta in faktakontrollanter för att dubbelkolla allt Donald Trump slängde ur sig under valdebatterna.

Tyvärr är det nog dags för svenska medier att ta efter.

Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Kultur 20 september, 2024

Svetsaren som lovsjunger kapitalet

På Medborgarplatsen september 2015: ”Mitt Europa bygger inga murar”. Foto: Maja Suslin/TT.

Förre statsministern vill gärna utmåla sig som gammelsosse. Men han agerade snarare dödgrävare åt en historisk vänstervåg, menar Rasmus Landström.

Stefan Löfvens självbiografi Svetsare och statsminister (Atlas, 2024) kan betraktas som inverterad arbetarlitteratur. Det kan låta som en kritisk anmärkning – men är det inte. Den klassiska arbetarlitteraturen handlar ofta om en skönandlig yngling som vuxit upp i statarmiljö. Han – det är ofta en han – drömmer mer om att skriva poesi än fackföreningsbok och vantrivs i den förråade och inskränkta fattigmiljön. Mot slutet av boken lyfter han sig själv i håret, växer ur klassen.

Löfven däremot trivs som fisken i vattnet i arbetarmiljöer. De flesta i barndomen var ”hyggliga” och körde med ”raka puckar” (hockeyterminologin är genomgående i boken). Att växa upp som fosterhemsbarn var inte det minsta jobbigt – han fick ju frisk luft på landsbygden. I kontrast till alla hypersensibla skildringar av en dylik uppväxt är det befriande med Löfvens bistra arbetarklassblyghet. Det tränger till och med upp ett opassande fnitter ur mig när han beskriver sin nazistiska morfar lakoniskt som ”en ond och otrevlig man”. Så var det med det.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar 20 september, 2024

Stadssilhuetten i Esbjergs hamn vittnar om övergången till förnybar energi. Foto: Alexander Farnsworth/Istock.

Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?

En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.

Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Algers
Doktorand vid Miljö- och energisystem på Lunds universitet.
Inrikes/Nyheter 20 september, 2024

Enklare för polisen att avlyssna: ”En rättsstat i fritt fall”

Polisen får nu bugga ditt rum och gå igenom fler av dina filer – även innan du utreds för brott. Foto: Thomas Winje Øijord/TT.

Polisen får än en gång utökade befogenheter mot icke brottsmisstänkta. Advokaten Silas Aliki och kriminologiprofessorn Janne Flyghed förklarar – och förfäras.

I oktober förra året fick polisen möjlighet att i brottsförebyggande syfte avlyssna samtal och installera spionprogram (trojaner) i mobiltelefoner. Det innebar en utvidgning av preventivlagen (2007:979), som gör det möjligt att övervaka en person innan den formellt utreds för ett brott. Från och med den 1 september 2024 har Polismyndigheten fått ännu fler verktyg i preventivlådan, och tillåts gå allt längre mot icke brottsmisstänkta – ända in i din källare, ditt sovrum, eller din molnhårddisk.

Silas Aliki (bilden), advokat på Folkets Advokatbyrå, förklarar vad de nya förändringarna innebär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Liz Fällman
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 19 september, 2024

Låt fler nejlikor blomma!

Fler borde få prata för Vänsterpartiets räkning i media, menar debattörerna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi vänsterpartister kan glädja oss åt ett framgångsrikt EU-val. I flera områden i Sveriges storstäder och universitetsorter blev vi största parti. Om två år är det ett ännu viktigare val, till riksdag, regioner och kommuner. Det är viktigt att partiet under de kommande två åren utnyttjar partiets och dess medlemmars engagemang och kunnande för att lyfta fram vår politik över hela det politiska fältet.

Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset.

Vi undertecknare av detta inlägg anser att våra ledande företrädare i partistyrelse och riksdag, men också andra förstås, bör vara mer synliga i den offentliga debatten inom sina ansvarsområden. Vi följer ganska noga tv, radio och stora dagstidningar men måste tyvärr konstatera att när viktiga frågor inom bland annat kultur, miljö och klimat diskuteras och kommenteras saknar vi röster från V medan ledande företrädare inom S, C och MP uttalar sig.

Vi har flera gånger mötts med urskuldande från partiets företrädare om att ”den frågan är något som inte ska prioriteras kommunikativt för närvarande på grund av ett planerat annat utspel”, trots att fönstret för agerande inte står öppet annat än en kort stund. Trots den borgerliga dominansen i media och partiets politiska skuggtillvaro – så går det att tränga sig fram i mediebruset. Men bara om man agerar snabbt, självständigt och frimodigt. Vår uppfattning är inte att detta är egenskaper som uppmuntras.

Läs mer

Partiet bör ha en policy att uppmuntra ledande företrädare att på eget initiativ uttala sig, skriva debattartiklar och vara aktiva i sociala medier. Vi bör ge våra valda företrädare förtroendet att själva avgöra när och hur de kan deltaga i debatten och föra fram partiets politik. Dagens centralistiska kommunikationspraxis är tyvärr ett hinder för detta.

Låt fler nejlikor blomma!

Per Sundgren, Margareta Olofsson, Jacob Johnson, Ann-Margarethe Livh, Stig Henriksson, Charlotta Bjälkebring Carlsson
Medlemmar i V Vantör, V Enskede, V Uppsala, V Tensta-Rinkeby-Spånga, V Vantör, och V Håbo.
Ledare 19 september, 2024

Regeringen låter arbetsmarknaden ruttna

Arbetslivskriminaliteten breder ut sig i Sverige, inte minst i byggbranschen. Foto: Bonny Håkansson/Scanpix/TT.

Arbetslivskriminaliteten skenar – men regeringen jagar invandrare i stället för att ställa företagen till svars.

När Carlos Alexander Hernández Garcia kom till Sverige var det med förhoppningen om att kunna hjälpa familjen hemma i El Salvador till ett bättre liv. Men arbetet på firman Nordiska Golv blev i stället en mardröm.

Tidningen Arbetaren har intervjuat ett tjugotal tidigare anställda på Nordiska Golv, vars vd i dag står åtalad för bland annat människoexploatering. De berättar om långa dagar utan vila, utebliven lön, ingen mat. Carlos, som blivit lovad sjysta villkor, fick sova på ett kallt golv i ett rum utan värme eller varmvatten, tillsammans med 10–15 andra personer.

Vittnesmål likt de från Carlos har blivit allt vanligare de sista åren. Det har blivit allmänt känt att det ”skuggsamhälle” vi förr såg som ett marginalfenomen finns överallt, och breder ut sig över arbetsmarknaden.

Trots detta är forskningsläget tunt. Det framgår av en ny rapport (9/9) från Myndigheten för arbetsmiljökunskap, som har sammanställt kunskapsläget kring arbetslivskriminalitetens konsekvenser för de anställdas arbetsmiljö, sett ur deras eget perspektiv.

Rapporten bekräftar mycket av det som länge kunnat anas i enskilda vittnesmål. Anställda utnyttjas, luras och hamnar i stark beroendeställning till arbetsgivaren. Ofta finns dessutom ett underliggande hot om våld, uppsägning eller utvisning. Det möjliggör en arbetsmiljö de flesta skulle betrakta som långt under mänsklig värdighet. Arbetsdagarna är långa och tunga, möjligheten till vila minimal. I jordbrukssektorn arbetar människor i stekande hetta utan att få dricka vatten. Toaletter saknas. Kvinnor utsätts för sexuella trakasserier. I de mansdominerade branscherna sätter arbetsgivarna tempo före säkerhet. Vad det kan få för konsekvenser på till exempel ett bygge ser vi i dödsstatistiken.

Rapporten konstaterar att behovet av mer forskning är stort. Faktumet att det råder kunskapsbrist på området gör faktiskt den här rapporten ännu viktigare.

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen.

Hade regeringen fått bestämma, hade den dock aldrig kommit till. De vill nämligen inte att myndigheten alls ska finnas, och planerar därför för att avveckla den i januari 2026. Det blir en fortsättning på det redan påbörjade arbetet med att trasa sönder vad som en gång var världsledande forskning om arbete och hälsa, när man 2006 lade ned Arbetslivsinstitutet. Man fortsatte med att skära ned antalet arbetsmiljöinspektörer till nivåer som kritiserades av FN-organet ILO, avreglerade arbetskraftsinvandringen, och genomförde en rad regellättnader på arbetsmarknaden. Skumraskföretagen kom som ett brev på posten, med lönedumpning och osund konkurrens i hela branscher som följd. Företag som försöker göra rätt för sig slås ut i konkurrensen mot fuskarna.

Lösningen borde inte vara svår. Återreglera kapitalismen, förbjud långa underleverantörskedjor, bygg upp arbetarskyddet igen. Och inte minst: hjälp de människor som har blivit utnyttjade!

Läs mer

Regeringen gör precis tvärtom. River ned, och jagar migrantarbetare med gränspolisen. I en statlig utredning från i våras döms metoden ut som verkningslös för att komma åt huvudproblemet. Utredningen lyfter i stället fram erfarenheter från Belgien, som haft stora framgångar med att bekämpa sin arbetslivskriminalitet. Ett land som satsar på rättslig hjälp, stöd och uppehållstillstånd till dem som utnyttjats, i stället för att jaga ut dem ur landet.

Det är svårt att se vem som vinner på det. Inte är det näringslivet i stort, där borgarnas klassolidaritet vanligtvis ligger. Möjligen storföretagen, som kan få någon liten skattesänkning. Men till vilket pris?

Jag börjar nästan tro att den rasistiska besatthet kring vilket regeringen bygger hela sitt projekt är den verkliga anledningen. Regeringens solidaritet kommer aldrig att sträcka sig till migrantarbetaren från El Salvador, som kom med drömmen om en ljusare framtid för sin familj. Hellre än att hjälpa honom, låter man arbetsmarknaden ruttna.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Reportage/Utrikes 19 september, 2024

Så bröt USA:s socialister med sin stjärna AOC

Mina Shedd bär en jacka med Democratic Socialists of America broderad på ryggen under organisationens kongress i Atlanta i augusti 2019. Foto: Audra Melton/NY Times/TT.

Alexandria Ocasio-Cortez satte socialistiska DSA på kartan. Men under Gazakriget har klyftan vidgats mellan henne och organisationen. Flamman träffar medlemmar för att gå till grunden med konflikten – på en sportbar på Manhattan.

Vid några bokade ståbord på stimmiga sportbaren The Chelsea Bell på västra Manhattan står en liten grupp människor, många iförda röda t-tröjor. Förutom en äldre kvinna som delar ut flygblad är de flesta mellan 25 och 40 år. På tv-skärmarna visas baseball, och vid baren och båsen längs väggen äter folk burgare eller grillade kycklingmackor.

Gruppen i mitten minglar dock främst med varandra. Tröjorna går i rött och har olika motiv, men alla bär bokstäverna DSA och en symbol föreställande en hand med en fackla. Det är Democratic Socialists of America, USA:s största vänsterparti, som bjudit in till en informell ”tittfest” för presidentvalsdebatten mellan Kamala Harris och Donald Trump.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 18 september, 2024

Ukrainastöd splittrar Europas vänster: ”Dubbelmoral”

Människor håller en ukrainsk flagga under en demonstration utanför Europaparlamentet i Bryssel. Rysslands krig mot Ukraina har delat den europeiska vänstern och bidragit till den nya partibildningen. Foto: Markus Schreiber/AP.

Rysslands invasion har lett till stark oenighet inom den europeiska vänstern. Nu väljer en rad partier, inklusive svenska V, att bilda ett nytt partisamarbete.

Den senaste tiden har en klyfta blivit synlig inom den europeiska vänstern. Både Rysslands invasion av Ukraina och migrationspolitiska frågor har lett till friktion på vänsterkanten – och på vissa håll, såsom i Tyskland, till och med till partisplittring.

I förra veckan kom ännu en bekräftelse på hur ansträngt läget är, när en grupp vänsterpolitiker meddelade att de bildar en ny samarbetsgrupp för europeiska vänsterpartier. European left alliance for the people and the planet (ELA) kommer att fungera som ett alternativ till det Europeiska vänsterpartiet (PEL) som har existerat sedan 2004.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]