I helgen undvek jag konsekvent att titta på de glättiga bilderna från prinsessbrölloppet. Däremot kan jag inte hjälpa att tycka synd om prinsessan. Hon och hennes familj har fötts in i ett ruttet system utan att själva ha möjligheter att påverka sina liv. Helt sjukt är det faktiskt. Att man ska behöva leva så. Monarkin är ett riktigt skämt. Men monarkin och tronföljden är inte det enda systemet i Sverige som är orättvist och sjukt. Prinsessan Madeleine tänker nog inte på det så mycket. Men alla hennes systrar i landet föds in i ett riktigt ruttet system, de också.
Jag kommer aldrig glömma när jag berättade för min chef på jobbet att jag väntade barn. Jag hade, dittills, klättrat på bra på jobbets interna karriärstege. Gått alla interna utbildningar jag kunde gå. Visat mig peppig, hurtig och hungrig. Varit den där unga tjejen med framtidsutsikter. ”Jag vill såklart fortfarande avancera”, sa jag. ”Ja, alltså, det får vi ju se, nu ska du ju vara borta rätt länge. Så det får nog vänta” fick jag till svar. Jag tänkte att det väl var normalt. Jag skulle ju vara borta rätt länge. När jag hade fått barn gick lönekurvan ner. Eller ner och ner, jag fick inte löneökning i stil med mina tidigare. ”Du är ju inte på jobbet” var skälet. Det var väl normalt, tänkte jag. Jag var ju inte på jobbet. Jag var ju hemma och uppfostrade barn.
Idag utbildar jag andra i grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden. Jag brukar kalla utbildningarna för självförsvarskurser, lite med glimten i ögat, men samtidigt fullt allvarligt. Arbetsgivarna hatar det. Det skiter jag i. På utbildningarna pratar vi om hur det ser ut på arbetsmarknaden. På riktigt. Det är viktigt att ha koll på en del saker. Att det inte är särskilt lätt att säga ifrån till chefen. Men att vi likförbannat måste göra det. Varför? För om vi inte gör det så är vi svaga. Rättslösa. Och väljer att vara det – och kommer fortsätta luras och felbehandlas.
Men jag vet så väl att alla arbetare inte har samma förutsättningar på jobbet. Jag vet exakt var den osynliga men så väldigt påtagliga gränsen går, den som delar arbetarekåren i två. Den går mellan könen. Mellan kvinnorna och männen. Den visar sig oftast redan på jobbintervjun där männen aldrig behöver svara på om de har tänkt skaffa barn snart. Eller någon gång för den delen. Det ligger liksom inte i de strukturella förväntningarna på dem att ta de ska vara hemma ”rätt länge”.
Och antagligen ska de inte det heller. Generellt sett kommer de bara ta ut en fjärdedel av föräldraledigheten. Deras lönekurva kommer inte att påverkas nämnvärt. Och när de väl är hemma är de hjältar, duktiga pappor, förebilder för andra.
När det pratas om föräldraförsäkringen går vissa partier fram med att det ska vara upp till familjerna att själva välja vem som ska ta ut föräldraledighet och hur mycket. Och det vore ju fint om alla familjer då hade förutsättningar att göra rättvisa val. Det har de inte idag.
Förklaringarna till varför det ser ut så här är ganska enkla. Kvinnor är skapta att föda och amma barn – att vara den goda mamman. Och det måste få ta sin tid att vara det. Det finns skrämmande liten förståelse för kvinnor som går tillbaka till arbetet efter kortare föräldraledighet. I hemmen faller det naturligt att den som tjänar mest arbetar. Föräldrapenningen är låg. Den som redan har lägst inkomst får ta den. Medan kvinnan är hemma med barn varvar mannen henne lönemässigt. Och i och med att hon redan har lägre lön efter att miljoner kvinnor gått igenom samma procedur tidigare ökar avståndet än mer, till en avgrund så stor att den blir omöjlig att inte låtsas om.
Systemet har fungerat på det här sättet länge, länge.
Vi kan säga ifrån på jobbet, absolut. Det borde jag ha gjort den gången när jag pratade med chefen för flera år sedan. Men vi har inte samma förutsättningar. Inte ens i närheten. Vi kan inte göra rättvisa val hemma i familjerna. Det är helt enkelt inte bäddat politiskt eller strukturellt för det.
Och facit då: idag tjänar män tre och ett halvt tusen kronor mer än kvinnor varje månad. 97 av 100 ledande befattningshavare i näringslivet är män. Landet styrs av en man. Svenskt Näringsliv styrs av en man. LO styrs av en man. Vissa branscher har blivit fullständigt kvinnodominerade. I de branscherna är löneläget följaktligen också lägre än i andra, mansdominerade, branscher. Varje arbetare, kvinna eller man, som kommer ut på arbetsmarknaden formas in i det ruttna systemet direkt. Och så fortsätter det. År efter år.
Vi kvinnor är alla små prinsessor, utan riktiga självständiga valmöjligheter.