Jag ingår i en grupp av kvinnliga doktorander som träffas några gånger per termin och pratar om avhandlingsarbetet och akademin. Vid en av våra träffar ställde någon frågan om vi såg på våra avhandlingar som politiska projekt. Jag svarade att visst var min avhandling politisk (en samhällsvetenskaplig avhandling om socialtjänsten är väl per definition politisk) men framförallt är mitt politiska projekt att just jag får gå forskarutbildningen och skriva en avhandling. De tittade på mig med den där blicken….ni vet, den som antyder att du sannolikt är dum i huvudet. Men jag menar på allvar att det är politiskt viktigt att, kanske inte just jag, men personer som jag, är en del av akademin. Men det är inte lätt.
Trots att jag kommer från en förort till Stockholm där andelen akademiker var mycket låg och ingen i min släkt ens har gått in och tagit en kopp kaffe på ett universitet, har jag nu befunnit mig inom akademin under ganska många år. Jag har en grund- och magisterexamen i socialt arbete. Jag har arbetat som forskningsassistent på en högskola i tre år och är sedan ungefär två år tillbaka doktorand. Jag borde kvalificera mig för att få kallas akademiker. Men det är tydligen någonting mer som ska uppfyllas för att få komma in i gemenskapen. Efter mitt första år som doktorand på ett av Sveriges större universitet fick jag veta att jag ”har lång väg att gå” innan jag blir akademiker. Men vad är det jag ska göra ytterligare? Man får försöka tolka hur folk beter sig och försöka förstå koderna. Till exempel detta idiotiska påfund att klockan elva inte är klockan elva utan kvart över. Det är ju helt galet. Eftersom jag inte kan låta bli att påpeka detta är det kanske det som gör att jag diskvalificeras som akademiker?
Under min grundutbildning poängterades vikten av att tala och skriva så att folk förstår. Det var också viktigt när jag arbetade som socialsekreterare och när jag skrev forskningsrapporter på en kommunal FoU-enhet. Jag fick lära mig att fundera på vem som är mottagaren av det du vill säga och anpassa språket efter det. Det tycker jag är klokt. Efter att ha tagit steget till att bli doktorand är allt det som bortblåst. Tvärtom verkar devisen ”ju krångligare desto bättre” gälla. Att säga ifrån och kräva förklaringar som gör att du förstår anses som konstigt och störande. Helst ska du bara sitta och lyssna och nicka och sedan tacka professorn för en fantastiskt inspirerande föreläsning. Givetvis har ingen sagt något av detta – förutom just påpekandet att jag har lång väg att gå innan jag blir akademiker – men vad kan jag göra annat än att försöka tolka och förstå det som sker? Om inte mina högskolepoäng och mina år som yrkesverksam i akademin kvalificerar mig så måste det ju vara någonting annat som gör att jag får stå utanför. Kanske är det mina ordval och mitt språkbruk eller min oförmåga att sitta tyst och nicka när jag inte förstår. Samma professor som sa att jag hade lång väg att gå innan jag blev doktorand sa för övrigt också att jag borde bo på Östermalm några år så att jag lär mig tala som folk. Kanske sa professorn det i all välmening. Men det professorn säger är att arbetarklassen måste leva hos överklassen innan de kan förväntas accepteras i akademin. Som ett slags överklassmässigt basår?
Är det detta som avgör om man får bli akademiker eller inte? Kanske kan man få välja att stå utanför då? Akademiker som har egna uppförandekoder och som talar så att vanligt folk inte förstår är jag inte intresserad av att bli. En självgod akademiker som bygger sin karriär på att utestänga andra är jag inte heller intresserad av att bli. Ibland är det svårt att tro att det är 2013.