Det pratas mycket nu om medelklassens radikalisering. Alla jobbskatteavdrag i världen kan till slut inte dölja att samhället krackelerar under deras fötter. Det uppvaknandet beskrivs ibland som en rörelse bort från hemmet och från att ”definieras genom sin konsumtion” (Malin Ullgren i DN 8/1). Slut med kvällarna framför Hemnet och Bukowskis Market – hej politik!
Visst finns det ett sug efter mer gemensamma lösningar, långt upp i övre medelklassen. Men förändringen är knappast dramatisk. Medelklassen – mellanskiktet, tjänstemännen – har alltid varit röd i Sverige. Till och med när den röstade höger 2006 och 2010 gjorde den ju det på grund av att Moderaterna lät som en bättre sorts sossar. Inte för att det har skett något värderingsskifte bland människorna.
Någonting skaver också i idén om att konsumtion och politik är motsatser. Det röstades fram åtskilliga arbetarregeringar i det här landet samtidigt som det byggdes gillestugor och polerades Volvobilar för fulla muggar. Att vilja ha det vackert omkring sig är knappast heller unikt för de välbeställda. Arbetarklassen pyntar och bygger också – men eftersom det är pynt och byggen utan status är det ingen som ser det.
Alla kommer nog (tyvärr) även i fortsättningen vilja definieras genom sin konsumtion – det är ju kittet som håller ihop hela den moderna kapitalismen – men det kommer fortfarande att gå att vinna opinion för en radikal politik. Att konsumera behöver inte betyda att man drar sig tillbaka, vänder sig inåt. Och hemmavurmen behöver inte betyda att man sitter fast i kärnfamiljens snäva perspektiv. Den medelklass som gillar inredning och design föreställer sig ju ofta tvärtom att de ska ha öppna, gästfria hem där vänner ska samlas. Ett bra vardagsrum ska ”lösa upp gränsen mellan ute och inne”, det vill säga motsatsen till hemmet som en fästning. Och visst, man kan lägga patiens vid ett köksbord, men man kan också samla revolutionärer runt det.
Sannolikt är det en helt annan slags konsumtion som är ett politiskt bekymmer: ordnandet av de egna gräddfilerna när man inte längre vågar lita på att den gemensamma välfärden kommer att fungera. När medelklassen har använt sin valfrihet, ordnat det för sig, säkrat upp – då minskar drivkrafterna att gå i demonstrationståg för andra sätt att ordna samhället på. Det är konsumtionen av privata sjukförsäkringar medelklassen måste slita sig från. Inte nödvändigtvis teppanyakihällarna.