Opinion 27 mars, 2014

Oaktsamhet bättre än samtycke

I Vänsterpartiets valuttalande finns krav på införande av samtyckeslag i våldtäktslagstiftningen. Samtycke vid sexuella möten kan tyckas självklar, men vi saknar problematiseringen av ett sådant lagförslag. Detta trots mängden av problem som finns med en sådan lagstiftning och trots att förespråkarna alltmer inser att den INTE kommer att medföra att fler män lagförs för våldtäkt. Vi menar att det är självklart att en lagändring ska syfta till att få fler män fällda och att stödja den utsatta kvinnan.

Vi menar att Vänsterpartiet borde lära sig av kvinnofridslagstiftningen som är en lagstiftning som tar hänsyn till att vi lever i ett patriarkat och fundera på att införa oaktsamhetsvåldtäktsbrott, som gjorts i Norge.

Våldtäktslagen har ändrats många gånger under modern tid. Vi var hoppfulla den gång lagen ändrades och förarbetena sa att det inte spelar roll någon roll hur kvinnan uppträtt eller varit klädd. Men domstolarna friade män som våldtog kvinnor för att de var berusade, drogade, sov, och så vidare. Där det fanns glipor i lagen slapp män undan. Sen ändrades lagen, men nya sätt att fria män hittas. Att vår nuvarande lagstiftning, och tillämpningen av den, inte är bra är de flesta är eniga om och nu har vi ett bra tillfälle att tänka nytt. Det handlar om samverkan mellan lagtext och rättstillämpning. Tre viktiga frågor med lagstiftningen framträder: 1) Lagens normerande verkan, det vill säga påverkan på vad folk tycker.

2) Möjlighet att inom lagen täcka alla former av våldtäkt

3) Rättstillämpning i ett patriarkat. Vi behöver ställa oss en rad frågor.

Tänk er in i sexuell situation, hur ofta är det som den ena partnern frågar vill du? Och den andra säger ja eller nej? Tanken bygger på att det är ett avtal mellan två parter. Så ser sällan sexualiteten ut i verkligheten. Vad händer om vi efter att sagt ja ångrar oss eller inte vill vara med på de sexuella handlingar som den andra vill ha? Hur länge gäller samtycket? Domstolarna resonerar redan i dag kring samtycke, som när de har ansett att en kvinna som sagt ja till sex då också ”samtyckt” till att lägga ut det på nätet eller ha sex med våldsinslag som till och med varit dödande. För hon har, enligt mannen, en gång sagt ja. Vad händer med de som blir tvingade till att säga ja; där kvinnan sagt ja för att hon känner sig pressad eller hotad? Ibland kan kvinnor, för att överleva ett övergrepp, ”låtsas” vara med på det för att kunna ta sig ur det i ett ögonblick där mannen inte är uppmärksam. Räknas detta då som samtycke? Vidare ser vi sexköp som ett övergrepp per definition, men där kan män hävda samtycke från den prostituerade – hur hanterar vi det?

Omvänd bevisbörda finns inte i svenska domstolar. Det finns alltså en stor risk att det blir ännu större fokus på den våldtagna. Erfarenheterna från länderna som har samtyckeslagstiftning, som Storbritannien, har fått mindre fällande domar och feminister i dessa länder har kritik mot lagstiftningen.

Problemet i domstolarna i dag är ofta just att de diskuterar hur mannen uppfattat samtycke. Männen hävdar att de uppfattat ett samtycke genom att kvinnan agerat/inte agerat på olika sätt. Detta fokus på kvinnan kommer antagligen en samtyckeslag bara att förstärka. Vad vi behöver är att få bort skrivningen om uppsåt – män ska inte kunna friskriva sig från ansvar för att de inte har förstått. Möjligen är införandet av grov oaktsam våldtäkt, som Norge har, en möjlighet.

Vi är alla överens om att domstolar behöver utbildning i frågor om våld och sexuella övergrepp. Och vad är det som säger att kvinnors ord om att de inte sagt ja skulle väga högre än mäns ord om att hon sagt ja?

Vi lever i ett patriarkat. Vilken lagstiftning mot mäns sexualiserade våld kan fungera som skyddande mot kvinnor och barn i ett sådant samhälle? Kvinnofridslagstiftningen var ett steg i rätt riktning där lagen ser ett sammanhang och hur mäns sexualiserade våld ser ut. Varför inte fundera på en våldtäktslagstiftning i den andan? Vi hade önskat en bredare diskussion om lagstiftning gällande sexualiserat våld allmänhet och våldtäkt i synnerhet.

Alltmer börjar förespråkarna för samtyckeslag förstå att det antagligen inte ger mer fällande domar med en samtyckeslagstiftning och har då börjat med argumentet att det skulle innebära en normerande effekt. Det kan hända. Vi vill dock förespråka en linje som har en normerande effekt men som OCKSÅ hjälper den enskilda våldtagna kvinnan i rättsprocessen och inte blir ytterligare ett hinder för henne. Lagstiftningen måste hjälpa våldtagna kvinnor och kunna se till att fler våldtäkter blir lagförda – det är en oerhörd viktig poäng med att göra om lagen – vi behöver inte en ny lag som försvårar eller är tandlös. Tänk nytt. Se över uppsåtsskrivningen i våldtäktslagen, arbeta med domstolarnas sexistiska attityd och praxis och fortsätt att diskutera hur självklarheten kring att sexuella handlingar ska bygga på ömsesidighet och respekt kan omsättas i lagstiftning utifrån hur kvinnofridslagstiftningen är skriven. Samtyckeslag löser inte problemen. 

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 01 oktober, 2024

Judar och muslimer tillhör Sveriges framtid

I stället för att spela ned hatet mot muslimer hade Ulf Kristersson kunnat förklara att all rasism är förkastlig, oavsett vem den drabbar. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Det är lovvärt att regeringen tar antisemitismen på allvar – men varför behöver Ulf Kristersson samtidigt spela ned hatet mot muslimer?

”Judisk kultur är en del av svensk kultur. Judisk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den judiska framtiden är en del av Sveriges framtid.”

Orden kommer från Ulf Kristerssons tal under veckans symposium om antisemitism, och precis så är det. Det judiska har varit en del av det svenska i århundraden, och det är en skam att föraktet mot Sveriges judar har skenat sedan den 7 oktober, vilket även vi på Flamman har rapporterat om.

Paulina Sokolow skrev nyligen om vänsterjudar som blir attackerade av Palestinaaktivister för att de visar sin religiösa identitet öppet, medan jag har förklarat att bilder på Netanyahu som föreställer Satan anspelar på historiens mest centrala antisemitiska myter från Bibeln. Regeringens åtgärder för att stärka judiskt liv och kunskap om antisemitismen är därför välkomna, för att inte säga akuta, och något vi alla borde vara överens om – från höger till vänster.

I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.

Därför är det synd att Ulf Kristersson väljer att framställa det som att åtgärderna står i motsättning till kampen mot andra former av rasism. I en intervju med Dagens Nyheter inför rapportsläppet säger han att islamhat inte är lika illa som antisemitism, när han hade kunnat säga det självklara: all rasism är lika förkastlig. I stället för att förena människor i en fråga där vi alla borde vara eniga, väljer statsministern att skapa splittring för att vinna politiska poäng.

Rapporten tar upp svåra frågor för oss som motsätter oss Israels krigsförbrytelser i Gaza, nämligen gråzoner i kritiken mot landet. Ibland tycker jag att författarna går för långt, som när de diskuterar anklagelser om ”apartheid” – en historisk jämförelse som jag själv menar är rimlig, och som även används av människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch, samt i ett rådgivande utlåtande av FN:s internationella domstol den 19 juli.

Samtidigt gör man det för enkelt för sig om man från vänster förnekar existensen av dessa gråzoner. Som när Israels förvisso brutala folkfördrivning i Gaza jämförs med Förintelsens industriella massmord, när numera uteslutna vänsterpartisten Ali Hadrous påstår att ”sionister” styr medierna eller bandet Kofia bjuds in att sjunga om att ”skjuta raketer mot våra fiender” medan sådana regnar ned över civila områden. Varför inte vara tydlig med att även civila israeliska liv har ett värde?

Men som jag skrev i min förra ledare borde samma respekt prägla samtalet om rasismen mot muslimer, där åsikter som tidigare bara återfunnits på forumet Flashback och inom extremhögern, i dag kan uttalas och ursäktas från högsta politiska ort. Att ta antisemitism på allvar kräver inte att man spelar ned annan rasism. I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar:

Läs mer

I stället för att rangordna landets medborgare efter bakgrund, hoppas jag att Ulf Kristersson nästa gång svarar: ”Muslimsk kultur är en del av svensk kultur. Muslimsk historia är en del av vår gemensamma historia. Och den muslimska framtiden är en del av Sveriges framtid.”

Men snarare än självklara känns orden tabubelagda. Bara det säger en del.

Krönika 30 september, 2024

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och Matilda Kärnerup anländer till sin bröllopsfest i Slottslängorna Sölvesborg på lördagen. Foto: Johan Nilsson / TT.

Under lördagen bjöd Jimmie Åkesson och fästmön Matilda Kärnerup in till bröllop i SD-ledarens hemort Sölvesborg. Festen var påkostad – trots årslönen på 1,6 miljoner kronor önskade sig SD-ledaren endast pengar i bröllopsgåva.

”Om Ni ändå vill ge oss något utöver detta, tar vi – istället för presenter – gärna emot valfritt bidrag till evenemanget och kommande bröllopsresa”, skrev paret i inbjudningen. 

I söndags anlände gästerna till Slottslängorna i Sölvesborg, intill ortens borgruin från senmedeltiden. Utöver ett slagsmål ska festen ha gått lugnt till.

Bland de fem hundra gästerna fanns flera välkända ansikten. Ebba Busch, vice statsminister och ledare för Kristdemokraterna, var en av dem som deltog, medan Tidökollegorna Ulf Kristersson och Johan Pehrson stannade hemma. Statsministern motiverade beslutet med att han och Åkesson ”inte är privata vänner”, skriver Expressen.

Från Sverigedemokraterna närvarade profiler som Richard Jomshof, Rebecka Fallenkvist, Jessica Stegrud och Jörgen Fogelklou – den sistnämnda iförd skelettmönstrad kostym. Även den medieprofilerna Henrik Jönsson och Jan Emanuel var på plats. 

Men det fanns andra intressanta namn på gästlistan. Erik Almqvist, tidigare chefredaktör för den högerextrema nättidningen Exakt24, tog flyget upp från Budapest för att lyckönska sin tidigare partikamrat. 

(mer …)
Kultur 30 september, 2024

Omvändelse under galgen

Johanna Larsson dyker ned i missionerandet som översättning och kulturkatastrof. Foto: Ellerströms förlag.

Johanna Larsson kopplar samman missionerandets brutalitet med översättandets. Alva Hedlund läser en debut som fascinerar, men ibland far i väg på onödiga stickspår.

Sett utifrån framstår det religiösa missionerandet som något som kan gränsa till ett övertramp. Det är som att övertala en nykterist att ändå smaka, bara smaka, på en skvätt vin. Oavsett Guds eller spritens förtjänster, spökar känslan av att det är ett beslut som man bör fatta på egen hand.

Johanna Larssons debutbok Bokstavstro (Ellerströms, 2024) kretsar kring John Allen Chau, som skapade stort nyhetsuppbåd när han dödades under en missionsresa, endast 26 år gammal. Han ställde frågan om missionens anspråk på sin spets när han 2018 reste till Norra Sentinel, en ö i Bengaliska viken, i syfte att frälsa öns ursprungsbefolkning. Chau gick på Oral Roberts, ett evangeliskt universitet grundat av en tv-predikant, där han tränades på att missionera på främmande platser.

Under sitt sista kontaktförsök bad Allen Chau (bilden) de fiskare som han betalade för att lotsa honom dit, att lämna honom ensam i sin kanot. Nästa dag fick de se hans kropp begravas på stranden. Sentineleserna lever i självvald isolation på sin ö, med minimal kontakt med den övriga världen. Sådant väcker fascination i västvärlden, en känsla av att det finns människor som lever utanför det vi uppfattar som tidens gång.

Men så har också missionen täta band med översättningen, och på så sätt litteraturhistorien. Bibeln är världens mest översatta bok, och Johanna Larsson visar hur semantiken om mission letar sig in i modernare utgåvor. Det som tidigare översattes som verbet lära blir senare göra till lärjungar, vilket väcker frågan om vi har missförstått originaltexten, eller medvetet har läst in en ursäkt för att våldgästa andra folk. Vilket leder till en ännu större fråga: Har vi förargat Gud?

Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt. 

Missionären vandrar både i spåren av och rensar stigarna åt den koloniala världsordningen. Där storsamhället når fram till isolerade grupper och stammar, följer ofta både stora sjukdomsutbrott, kulturell förstörelse och långtgående exploatering av naturresurser.

Denna poäng är intressant, och jag önskar att Larsson hade nöjt sig här. Men hon vill mer, kanske för mycket. Någonstans, bland variationen av direkta tilltal, bibelverser, kommentarer på Reddit, översättningshistoria och själva huvudberättelsen, tappar jag bort mig. Den egentligt intressanta berättelsen, om missionären som både ensam människa och del av historien, störs av stickspår. Jag vill stanna hos Chau, i kanoten. I stället dyker det upp en lista över ”universella ord”, alltså en samling begrepp som har uppkommit på i princip alla språk, som fisk eller blod. Det hade kunnat platsa i en bok om översättning, om det bearbetats och förts in i kontexten. 

Läs mer

Missionsförsöket är våldsamt, mordet är våldsamt. Johanna Larsson skriver rakt och klarsynt, utan att moralisera kring Chaus missionsresa, eller fastna i eftervärldens sensationalisering. Han är där för att följa Guds bud, även när det går emot lagen. Det är ett intressant grepp, i den mån att våldet står för sig självt. Det är sedan 1997 olagligt att resa till Norra Sentinel, vilket Chau rimligen visste. En sämre författare hade ändå försökt trycka ned övertrampet i halsen på läsaren.

När nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris tillkännagavs tidigare i år var Fredrik Prosts bok Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa bland de nominerade. Han hade tidigt bestämt att inte låta boken översättas till svenska, eller något annat majoritetsspråk. Orsaken var hans oro över att innehållet, samiska trummor och naturtro, enkelt kan kapitaliseras på av icke-samer. Han belyser samma insikt som Johanna Larsson beskriver: att en översättning kan vara våldsam.

Utrikes 28 september, 2024

Frankrikes kockar kokar över

Kocken Nais Pirollet i finalen av Bocuse d’Or i Lyon, ibland kallat kock-vm. Foto: Laurent Cipriani/AP/TT.

I de franska lyxrestaurangernas kök flyger svordomar och kastruller mot lärlingarna. Bakom finns en militär hierarki, byggd på våld och övergrepp. Nu börjar allt fler kockar ifrågasätta systemet.

En torsdagseftermiddag på hotell- och restauranggymnasiet i Metz berättar ett femtiotal elever om sina första erfarenheter inom restaurangbranschen. ”Jag blev slagen och sparkad”, ”Jag fick ett ägg i huvudet för att jag glömt att ställa in marängerna i ugnen”, ”De kastade en våt trasa i ansiktet på mig och sade: ’Du är en slav’”, skriver de med barnslig handstil på lösa pappersark. Författarna är inte mer än 20 år gamla, men många av dem har redan upplevt den kultur av våld – såväl fysiskt som verbalt – som genomsyrar en sektor som i Frankrike sysselsätter 1,2 miljoner människor.

Marion Goettlé, som står framför studenterna den dagen, är förvånad över vittnesmålen. Den unga kvinnan, som är kock på Café Mirabelle i Paris, hade länge hållit tyst om de dagliga kränkningar och sexuella trakasserier som hon utsattes för av en tidigare chef.

– Jag upplevde våldet som en del av yrket, som om vi var soldater som behövde stå i givakt, säger hon.

Den förening som hon var med och grundade 2021, Bondir.e, deltar i kockutbildningar för att hjälpa eleverna att identifiera och stå emot övergrepp.

Han förolämpade och förödmjukade oss, och vi var rädda att han kunde slå oss.

Under de senaste cirka tio åren har vittnesmål kommit fram i ljuset. År 2015 gjorde en anställd en anmälan – som avvisades – mot kocken Joël Robuchon för trakasserier. Samma år pekade en granskning i public service-bolaget France Télévisions ut Yannick Alléno, som hade utsetts till ”årets kock” av Gault & Millau-guiden. Arbetsdomstolen erkände att det förekommit ”fysiskt våld” på Pavillon Ledoyen, hans trestjärniga restaurang på Champs-Élysées. Sedan 2019 har Instagramkontot ”Je dis non chef!” (”Jag säger nej till kocken”) sammanställt cirka 200 berättelser om övergrepp: lärlingar som lyfts i nacken, bränns med kastruller och utsätts för sexuella övergrepp i kylrum.

Yrkets rekryteringssvårigheter, som regelbundet rapporteras i pressen, borde leda till självrannsakan. Men i denna myriad av bistroer och lyxrestauranger är medvetenheten fortfarande låg vad gäller grundfrågan: varför existerar sådana lagbrott – och brist på respekt för människor – i en sektor som har upphöjts till nationellt kulturarv?

I början av 1900-talet rationaliserade Auguste Escoffier arbetet i köket. Den före detta armékocken ville strömlinjeforma landets kök till militära ”brigader”. Längst ned på stegen fanns les commis, lägre tjänstemän som ansvarade för de enkla uppgifterna, och ovanför dem chefs de partie. Sekonden, eller underbefälhavaren, samordnar allt, medan köksmästaren eller kocken (chef) ansvarar för slutprodukten. Escoffiers pyramid utformades för eliten under Den vackra epoken (La belle époque, 1871–1914), men används nu i alla typer av kök.

– Elitgastronomins modell för de förmögna präglar fortfarande undervisningen vid restaurangskolorna, säger Adrien Pégourdie, docent i sociologi vid universitetet i Limoges.

(mer …)
Krönika 27 september, 2024

Folkhälsomyndigheten har infört riktlinjer för barns skärmtid. Foto: Martina Holmberg/TT.

Man kunde tycka att människor skulle lära sig någon gång. Men nu drar den återigen fram över kultursidor, morgonsoffor och sociala medier. Den här gången triggad av Folkhälsomyndighetens rekommendationer kring skärmtid. Jag talar naturligtvis om moralpanik-paniken, den orimligt starka rädsla som flera generationer vuxna känner inför att stämplas som moralister eller, ännu värre, bakåtsträvare.

Kanske är det tv-programmen Svar Direkt och Studio S vi ska skylla på. Det börjar bli länge sedan nu men jag undrar om dagens unga förstår vilka formativa erfarenheter några pajiga reportage om farorna med videovåld och hårdrock utgjorde för de svenska sextio- och sjuttiotalisterna.

I det ena fallet utmålades möjligheten att hyra VHS-film som ett existentiellt hot mot samhället och i det andra skickades en 23-årig Anders Tegnell, driftig nog att ha blivit chefredaktör för en musiktidning, fram för att ställas till svars för allt från ”satanistiska hårdrocksorgier” till fylleri, varpå det blev diktläsning om trettonåriga flickors utsatthet. Många av de ungdomar som såg sin egen subkultur demoniseras i ett rikstäckande medium utan någon möjlighet att replikera växte föga förvånande upp till vuxna med låg tolerans för varje tecken på förmynderi.

Nej, världen kommer inte gå under för att en trött småbarnsförälder sätter på Babblarna, men det betyder inte att det saknas skäl att fundera på vad ständig fokusstörning gör med oss alla.

Aldrig bli en sådan vuxen. Gott så. Men det är inte heller en slump att människorna på Timbro aldrig tröttnar på att prata hårdrocksnostalgi. För en världsbild där varje försök att utvärdera konsekvenserna av ny teknik faktiskt gäller för ”moralpanik” är en attityd som gifter sig väl med en nyliberal entreprenörskultur där Utvecklingen aldrig får styras ideologiskt. Genomgående är också oförmågan att skilja på att kritisera barn och kommersiella produkter som riktar sig till barn.

I Länstidningen Östersund (8/9) avfärdar den socialdemokratiska ledarskribenten Lina Stenberg Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer för skärmtid för barn som ett ”von oben-moraliserande över hur fattigt folk lever sina liv”. Det är en slapp slutsats. Visst har Stenberg rätt i att en högerregering som inte satsar på barn och ungas välmående ska kritiseras. Men det gör inte Stenbergs trötta hö hö-jämförelser med femtiotalets förfasade reaktioner på Elvis Presley (”Se bara på höftrörelserna!”) så mycket vassare. Utöver det märkliga i att häftig ”disruptiv innovation” alltid slutar vara radikalt ny i samma ögonblick som någon vill reglera den kan man ju fundera på hur välfunnen analogin verkligen är.

Nej, världen kommer inte gå under för att en trött småbarnsförälder sätter på Babblarna eller Bolibompas ”Crazy hits” så att den där purjolökssoppan hamnar på bordet någon gång. Men det betyder inte att det saknas skäl att fundera på vad ständig fokusstörning gör med oss alla. I synnerhet hur det drabbar just fattiga barn.

Barnpsykologen Malin Bergström beskriver i Svenska Dagbladet (8/8) hur hon i sitt yrke möter tvååringar ”som vi tror har allvarliga utvecklingsavvikelser eller autism, där det visar sig att barnen har matats med sådan här smörja [AI-genererade barnprogram på Youtube] i så pass stor utsträckning att de har fått för lite adekvat stimulans”. Att Bergström förklarar att det inte krävs särskilt mycket stimulans för att en tvååring ska komma ikapp är förstås en lättnad, men vad händer med dem som inte hamnar på barnpsykologernas radar? Förr eller senare stängs fönstret för när ett barn fortfarande kan leka ikapp sina jämnåriga.

Läs mer

Det kan vara värt att fundera på vad de antiauktoritära ryggmärgsreflexerna riskerar att väcka för svar. Visst kommer en alarmistisk vuxenvärld som vill förbjuda allt nytt och obekant få barn och unga som misstror den. Men exakt samma sak gäller för den vuxne som i varje given situation är så besatt av att uppfattas som ”härlig” och ”avslappnad” att hen landar i en extremt lättsinnig inställning till risker.
Och om vi nu ändå ska ägna oss åt historiska analogier: vid det förra sekelskiftet höll en betydande del av den svenska befolkningen på att supa ihjäl sig. Jag sticker ut hakan och påstår att det var bra att arbetarrörelsen spelade en aktiv roll i att bryta den trenden. Trots att jag tycker det är kul med mikrobryggerier och trots att någon säkert redan då såg det som ett utslag av moralism.

Inrikes/Nyheter 27 september, 2024

Kristna transkritiker ordnade symposium på Sahlgrenska

Seminariet på Sahlgrenska arrangerades av Jovanna Dahlgren, prefekt på Sahlgrenska akademin. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Den 30 augusti höll Sahlgrenska akademin ett symposium om forskningsläget inom könsdysfori. Nu kan Flamman avslöja att initiativtagaren samt en av de sju deltagarna kan kopplas till hbtq-kritiska organisationer – varav en klassats som hatgrupp i USA.

”Här är en lista med 65 kön.”

Framför denna uppräkning, hämtad från Illustrerad Vetenskap, föreläste professor och överläkare i psykiatri Mikael Landén om hur synen på könsidentitet förändrats under 50 år. Detta som en del av ett symposium om könsdysfori på Sahlgrenska akademin i Göteborg, arrangerat av Institutionen för kliniska vetenskaper.

Enligt Annika Westh, en av besökarna, betonade Landén under talet att ökningen av könsdysfori bland ungdomar är politisk snarare än medicinsk, och ”resultatet av en kampanj med målet att utradera kön” som ”få vågar ifrågasätta just nu”.

Mikael Landéns engagemang i transfrågan går längre tillbaka än så. 2023 medverkade han på en konferens i New York arrangerad av SEGM, som står för Society for evidence-based gender medicine, ”Sällskapet för evidensbaserad könsmedicin”. Organisationen lades samma år till på civilrättsorganisationen Southern Poverty Law Centers lista över hbtq-fientliga hatgrupper. I Läkartidningen skrev han 2019 att ”kulturbunden psykologisk smitta” kan ligga bakom ökningen av unga patienter med könsdysfori.

symposiet i Göteborg, med undertiteln ”nuläge och kunskapsluckor”, talade bland andra Gennaro Selvaggi som är en av Sveriges främsta könskirurger, och Åsa Tivesten som deltagit i många olika hormonstudier. Medverkade gjorde också överläkare Christopher Gillberg, som 2019 tillsammans med sex kollegor skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet, som kallade könskorrigering för barn ”ett stort experiment”.

Än så länge har vi religionsfrihet i landet och vad det gäller mina incitament så är det pediatriska perspektivet samt vetenskapen.

Symposiet organiserades av Jovanna Dahlgren, barnendokrinolog och prefekt vid Institutionen för kliniska vetenskaper på Sahlgrenska akademin. Vid sidan av sitt arbete är Dahlgren också ordförande för Kristna läkare, den svenska grenen av ICMDA (Internationella kristna medicin- och tandvårdsförbundet). ICMDA menar att transitionering varken är effektivt, säkert eller minskar självmordsfrekvensen bland transpersoner, och hävdar att ”könsideologi påverkat västvärlden dramatiskt” de senaste decennierna. Som expertröst i frågan har organisationen lyft fram Christian Legal Centre, en brittisk väckelsekristen grupp som är emot homosexualitet, pornografi och sex före äktenskapet.

Sveriges kristna läkare driver även frågor om dödshjälp och samvetsfrihet, det vill säga rätten att inte behandla patienter om det strider mot ens personliga övertygelser. På organisationens Youtubekanal talar Jovanna Dahlgren om det senare ämnet med Olof Edsinger från Svenska Evangeliska Alliansen, och nämner 28 minuter in att hon ”engagerat sig mycket i könsdysfori” med ”ett nätverk av kristna läkare, många katoliker”, som ”inte syns i undervegetationen, och har sett till att putta frågan i Sverige åt rätt håll”.

Läs mer

I ett sms till Flamman skriver Jovanna Dahlgren:

”Än så länge har vi religionsfrihet i landet och vad det gäller mina incitament så är det pediatriska perspektivet samt vetenskapen. Vad vuxna gör med sina kroppar är ointressant för mig.”

Några dagar senare återkommer hon med ett längre svar:

”Det aktuella symposiet anordnades på initiativ av mig och andra forskare inom och anknutna till Göteborgs universitet för att uppdatera i första hand forskarkollegor och vårdpersonal. Talarna kom från olika medicinska discipliner och hade olika perspektiv. 

Som professor i barnendokrinologi är min uppfattning att det vetenskapliga läget kring medicinsk diagnostik och vårdinsatser vid könsdysfori behöver synliggöras. Vi har kunskaper på många områden men det finns också kunskapsluckor som vi behöver identifiera och hjälpas åt att täppa till. Det finns alltså fortsatt stora behov av uppföljning och forskning på området, inte minst vad gäller hormonbehandling och andra vårdinsatser under transition och deras långvariga effekter. 

Som barnläkare är mitt fokus det pediatriska perspektivet, alltså barnpatientens sårbarhet och att minimera de medicinska riskerna med behandlingar hos ej myndiga individer, oavsett vilken barnendokrinologisk behandling det gäller.”

Flamman har sökt flera av de andra talarna på symposiet, varav samtliga tackat nej till att medverka, eller inte svarat. Sahlgrenska akademin har bett om att få återkomma.

Rörelsen 26 september, 2024

Ja till Europas Förenta Stater

Georgier demonstrerar mot den ”ryska lagen” mot så kallade utländska agenter och för ett inträde i EU. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I november 1994 röstade jag nej till svenskt medlemskap i Europeiska unionen. Vid tidpunkten uppfattade jag EU som de gamla kolonialmakternas tullunion, som skulle skydda sig från konkurrensen från det globala Syd. Vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället för från Indien, varnade jag för i debatten.

Jag uppfattade också EU som ett hot mot den svenska modellen. Vår höga sysselsättningsgrad för kvinnor och vår skattefinansierade barn- och äldreomsorg hotades av en union där de flesta medlemsstater hade en patriarkal familjesyn. Vår ekonomiska politik skulle dessutom tvingas anpassa sig till Maastrichtavtalet, där låg inflation och budgetbalans överordnades full sysselsättning. Jag trodde i likhet med Vänsterpartiet och stora delar av socialdemokratin att EU var hugget i sten och att fördragen var omöjliga att ändra i progressiv riktning. Om något så skulle utvecklingen gå åt fel håll.

Vi hade fel. Visserligen har den svenska modellen försvagats i och med storskalig privatisering och konkurrensutsättning. Våra klassklyftor har också ökat snabbare än snittet i EU. Men dessa förändringar påbörjades redan före inträdet. Sveriges ekonomiska politik började läggas om redan i mitten av 80-talet, då först kredit- och sedan valutaregleringarna försvann. Våren 1991 blev inflationsbekämpning det överordnade målet för den ekonomiska politiken, vilket befästes efter kronfallet i november 1992. Privatiseringsvågen inleddes i större skala under regeringen Bildt åren 1991 till 1994.

I en tid då både kapitalet, klimatet och de smittsamma sjukdomarna blivit genuint gränslösa räcker inte nationalstaterna till.

Vi hade också fel om färdriktningen. EU:s politik är i dag både rödare och grönare än Sveriges. Klimatlagen slår fast att nettoutsläppen ska minska med minst 55 procent till 2030, med klimatneutralitet senast 2050 och netto negativa utsläpp därefter. Medlemsländerna måste återställa minst 30 procent av de livsmiljöer som är i dåligt skick senast 2030, och 90 procent senast 2050. EU har beslutat om kraftigt sänkta gränsvärden för bland annat asbest, bly och cancerframkallande ämnen.

Unionen har dessutom beslutat om importstopp för varor producerade genom tvångsarbete och strypt bidragen till företag som skatteplanerar. I mars i år beslutade EU att kräva av de globala teknikjättarna att bete sig mindre monopolistiskt: Apple och Google måste nu betala närmare 180 miljarder kronor i extra skatt och böter. Unionen har också beslutat om stöd till aktivister inom hbtq-frågor och aborträtt, samt till kvinnor som förtrycks av de islamistiska regimerna i Iran och Afghanistan.

Självklart kvarstår stora problem. Det beslut om migration och asyl som antogs i april i år präglas av de reaktionära opinioner som stärkts sedan flyktingvågen 2015. Men med tanke på de rådande strömningarna i inte bara Sverige och Danmark, utan också i de två största medlemsländerna Tyskland och Frankrike, så hade migrations- och flyktingpolitiken knappast varit mer human om medlemsländerna själva fått sköta den.

Den före detta ECB-chefen Mario Draghi har i en nyligen framlagd rapport hävdat att EU måste satsa mellan 8,5 och 9 biljoner kronor årligen för att klara den gröna omställningen. Det handlar bland annat om att ersätta fossila bränslen med förnybar energi, ta fram strategiska råvaror som Kina i dag har nära monopol på, samt få fram en grön teknikindustri som kan konkurrera med USA:s jätteföretag.

Läs mer

För detta krävs både stora gemensamma lån samt en expanderad EU-budget. Det skulle innebära klara steg i federalistisk riktning, vilket hittills varit oacceptabelt för svensk socialdemokrati och vänster. Som Göran Persson uttryckte det i januari 2001: ”De som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi antifederalister som får bestämma takten.” Den förre kommunstyrelseordföranden i Göteborg, Göran Johansson, beskrev inställningen som att gå med röven före.

I en tid då både kapitalet, klimatet och de smittsamma sjukdomarna blivit genuint gränslösa räcker inte nationalstaterna till. Vi behöver både ett Europas Förenta Stater och en parlamentarisk församling på den globala nivån.

Veckobrev 26 september, 2024

En budget för de snorrika

En skaldjursplatå serveras på Restaurang Bar Akvarium, på exklusiva adressen Blasieholmsgatan i Stockholm – ett stenkast från Rosenbad. Foto: Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.

Är du arg ofta? I så fall finns många hälsorisker – högt blodtryck, huvudvärk, utslag, rykande öron, samt en plötslig vilja i att banka huvudet i en tegelvägg. (Alla är inte hämtade från 1177.)

För att undvika allt detta bör du hålla dig borta från höstbudgeten, som regeringen lade fram i torsdags. I stället för satsningar på sjukvård och järnvägar sänker de inkomstskatten så att ”hushåll längs hela inkomstskalan får mer pengar i plånboken”.

Stämmer det? Sådär.

Undersköterskor och hemtjänstpersonal får 155 kronor mer att sätta sprätt på i månaden. I den grädda som Elisabeth Svantesson tillhör – med sina 156 000 i månaden –  får man däremot hela tre tusenlappar extra att bränna. Mer än hälften av kostnaderna för skattesänkningen går till den femtedel som tjänar mest. Ministrarna dukar alltså upp till bankett på regeringskansliet, medan vi andra får nöja oss med smulor.

Flamman får mindre än någonsin. Hela vårt mediestöd är indraget, vilket gör att vi blöder 500 000 kronor om året – tills allt är borta. Vårt mål för månaden är 4 300 prenumeranter – för att nå det målet behöver vi bara bli 54 prenumeranter till.

Känner du hur adrenalinet och kortisolet börjar strömma? Jag också. 

Men låt oss använda ilskan produktivt. Här kommer en lista med förslag på hur du kan mobilisera känslosvallet för förändring.

Arbetare: Läkarbesök och blodtrycksmedicin är dyrt, men för 95 kronor har du råd med både bandage och smärtstillande för din brutna hand. Det lämnar utrymme för en digital prenumeration på Flamman för 55 kronor, en investering med obefintlig ränta men desto större politisk avkastning. Se det som ett ILSK-konto.

Tjänstemän: Med ett par hundralappar till över kan du kosta på dig mer offensiva politiska investeringar. Vi föreslår en tryckt tidning för 99 kronor, i kombination med en affisch som föreställer Karl Marx med VR-glasögon för 249 kronor.

Överklass: Om du tillhör det smala segment som både är vinnare på regeringens budget, men som tycker att detta är rent år helvete – har vi ett utmärkt förslag på hur du kan placera ditt förmerade kapital. En tryckt stödprenumeration för 145 kronor i månaden, en substantiell insättning via swish (1234417630) eller plusgiro (60091-6) – och varför inte toppa det med att bjuda hela redaktionen på en helkväll på Café Opera, för att stärka vårt klasshat och kampvilja.

Trasproletär: Du som måste hålla i varenda krona har lyckligtvis en sista ägodel – din arbetskraft. Detta är också din källa till makt. Vi föreslår att du delar denna artikel till alla du känner, och uppmanar dina vänner att prenumerera.

Där har vi den, Flammans nya koalition. Tillsammans kan vi slå tillbaka regeringens hjärtlösa klasspolitik, för vi kommer alltid att vara fler.

Inrikes 26 september, 2024

Så skvallrar P-appen om din position: ”Obehagliga möjligheter”

Flammans reporter Liz Fällman testar säkerhetshålen i parkerings-apparna. Foto: Privat.

Flera av de vanligaste parkeringsapparna gör det möjligt för utomstående personer att spåra var och när bilar parkerar, enbart genom att känna till registrerings-numret. Experter på integritet menar att bristerna kan utgöra en fara för utsatta personer. Flammans reporter sätter sig bakom ratten för att testa.

Jag låser upp den blanka, futuristiska Volvon med ett klick på min mobil, kör den ut ur P-huset och in i ett annat i närheten. En kamera läser av nummerplåten precis när jag rullat innanför garageporten, och registreringsnumret dyker upp framför mig på en skärm på väggen. Jag hittar en plats, slår av motorn, och väntar rastlöst på att de tio första gratisminuterna ska passera. Efter det kommer en betalning på 35 kronor att dras så fort jag passerar kameran på väg ut igen

På andra sidan stan, cirka tolv kilometer bort, sitter experimentets andra deltagare – en vän till mig, som också skaffat ett konto i samma parkeringsapp. Vännen vet inte exakt var i stan jag befinner mig, och har bara fått bilens registreringsnummer. Nu väntar båda spänt på samma sak – ett parkeringskvitto.

När jag kört ut dyker det upp en notis i appen om obetald parkering i några sekunder, innan den försvinner. Strax efter får jag ett meddelande från min vän: ett kvittot med garagets namn och adress, samt starttid och sluttid för vistelsen.

Min vän har precis spårat min bil, i rollen som ”stalker”, för priset av en fika.

”Det bästa är att man kan spionera på vem som helst. Öppna appen, två knapptryck senare har du registrerat ett nytt fordon och kan börja kartlägga livet på din exfru, kanske.”

Allt börjar med ett Flashbackinlägg. En användare höjer den redan paranoida pulsen i forumets övervakningsdel,genom att påstå sig ha hittat ett kryphål i Easypark – ”Sveriges och Europas mest använda parkeringsapp”, enligt företaget själva. Bara genom att skriva in ett registreringsnummer kan hen få en notis om när och var grannen parkerat sin bil.

(mer …)
Kommentar 25 september, 2024

Allan Stutzinsky, ordförande judiska församlingen i Göteborg, under en manifestation för öppenhet, demokrati och mot nazism 2017. Foto: Adam Ihse/TT.

Se den här bilden framför dig: Till vänster, en man med muslimsk huvudbonad som står på en stapel av dödsskallar. Ur klädnaden sticker en sabel ut och ovanför honom står det ”1 400 years”. Mitt emot honom står en ortodox jude med vidbrättad hatt, på en pelare av filosofiböcker. Handen är utsträckt som i hälsning. 

Bilden lades upp på Facebook den 9 juli av Allan Stutzinsky, ordförande för Judiska församlingen i Göteborg tillika kommunpolitiker för Liberalerna. Förutom att bilden är ett klockrent fall av rasism och islamofobi, i en tid där den utpekade gruppen är exceptionellt utsatt, är det bortom allt tvivel att en sådan publicering visar på omdömeslöshet. Inte minst hos en person som inte bara företräder ett politiskt parti, och åtminstone tidigare uttalat antirasistiskt, utan även tusentals församlingsmedlemmar. 

Inlägget möttes av ett ramaskri från församlingsmedlemmarna, som protesterade vilt mot det rasistiska innehållet. Stutzinsky själv blev omedelbart skild från alla sina uppdrag och bad ångerfylld om ursäkt. 

Nej, jag skojar bara. Först tre månader senare gör Judiska centralrådet ett uttalande där de berättar att de  ”påbörjat en intern dialog inom styrelsen för att utvärdera situationen och vidta nödvändiga åtgärder.” Målet är, skriver de, att ”säkerställa att detta inte upprepas”.

Det är en optimistisk förhoppning. Stutzinsky själv är nämligen mindre ångerfull. ”Det har lett till missförstånd, men jag ser ingen anledning att be om ursäkt”, säger Stutzinsky till Dagens Nyheter. Inte ens till sin egen församling? Precis som den vänsterpartistiska kommunpolitikern Daniel Bernmar påpekar vore det minsta man kunde begära att han bad Sveriges muslimer om ursäkt. Men att även be svenska judar om ursäkt vore också på sin plats. För vad tror Stutnitzky? Gör utspel som dessa livet säkrare för judar och muslimer eller otryggare? Gissa. 

Att som Jomshof och Stutnitzky teckna en generisk ”muslim” och benämna den som jihadist är nämligen lika illa som de antisemitiska karikatyrerna. Och det är skamligt att det skulle krävas att Dagens Nyheter uppmärksammar händelsen för att något över huvud taget ska hända. 

Samma snabba reaktion som vi borde kräva av Vänsterpartiet när antisemitiska karikatyrer dyker upp, borde vi kunna förvänta oss av religiösa ledare när de ställs inför antimuslimska budskap. Men en sådan senfärdig och halvhjärtad reaktion på det inträffade är ett tecken på att något inte står rätt till med Judiska församlingen i Göteborg. Med L vet vi ju redan vilken sida de väljer under press.