Det kan, som Anne-Li Lehnberg skriver 18/4, finnas många olika skäl till att rösta på Feministiskt initiativ i riksdagsvalet. Den senaste veckan har debatten främst legat på huruvida en röst på Fi kan liknas vid en röst i dasset eller inte. En smutsig retorik Fi hört från vänstern allt sedan 2005. Men den här gången har feminister fått nog.
Det feministiska genombrottet kan inte ha gått någon förbi. Med ett accelererande stöd, två procent i senaste väljarbarometern och nästan fem månader kvar till valet är det mycket som talar för att Fi faktiskt kommer in. Inget tyder nämligen på att Fi:s ständiga ökning minskar. Fi har redan nu 10 000 medlemmar, alltså dubbelt så mycket som såväl Miljöpartiet och Sverigedemokraterna hade på valdagen när de kom in i riksdagen. Varje gång inflytelserika vänstermän som Greider och Suhonen tagit till dass-retoriken får Fi en ny medlemsboom. En effekt som vi inte sett i tidigare val. En del tror (på allvar) att Fi anlitat Greider och Suhonen i ännu en lurig kampanj och vill rösta rosa. Så, Fi får väl tacka för valarbetet.
Greider menar att om Fi har 3,5 procent i opinionen innan valet så borde Fi inte lägga in en extra växel, utan istället uppmuntra väljarna att rösta på de rödgröna. Annars är det tydligen Fi:s fel om det blir en borgerlig regering. Lehnberg för ett liknande resonemang om att det var Arbetarpartiet kommunisterna och Sveriges kommunistiska partis fel att det blev en borgerlig regering 1979 eftersom de ställde upp i valet. Nu är tydligen Fi det största hotet mot de rödgröna. Vad både Lehnberg och Greider helt bortser från är att ungefär en tredjedel av Fi:s väljare röstar på något av allianspartierna annars, liberaler som vill se mer jämställdhetspolitik och mänskliga rättigheter i praktiken. Och andra röstar inte alls om inte Fi finns, eftersom de varken tror på den förstelnade parlamentarismen eller den utomparlamentariska vänstern. Och de flesta skulle förstås fullständigt strunta i uppmaningen att rösta på det näst bästa. Det skulle alltså innebära ett lägre valdeltagande och ingen markant ökning för de rödgröna. Låter som en tämligen trist utgång för en så desperat uppmaning.
Om Fi stannar på 3,5 procent efter månader av antifeministiskt kampanjande från vänstern är det rimligt att fråga sig om inte vänstern sköt sig själva i foten. Om ni sitter där med ytterligare en borgerlig regering med SD som vågmästare så bör ni kanske ställa er frågan: Var det värt det? Var det värt att motarbeta en växande antirasistisk feministisk rörelse som skulle kunna ha säkrat ett maktskifte i riksdagen? Det finns en reell möjlighet att få in ett parti med betydligt skarpare politik kring välfärden, arbetsmarknaden och lönerna än vad socialdemokraterna presenterat. De står i ärlighetens namn inte för några revolutionerande förändringar från dagens borgerliga politik. De kommer exempelvis fortsätta låta vinsterna i välfärden gå till privata fickor.
V och Fi står ensamma om kravet på stopp för vinstuttag i välfärden. Menar V allvar med att detta är den viktigaste frågan bör man agera därefter. Den vänsterpartist som möter en väljare som är osäker på vad den ska rösta på, borde för sin egen valfrågas skull rekommendera Fi som alternativ, inte S. Annars motarbetar V möjligheterna att faktiskt kunna genomföra sin egen prioriterade politik. Som ensamt parti i frågan i riksdagen gör de nämligen ingen reell skillnad alls.