I början av veckan släppte TCO en rapport om a-kassans utveckling under 2000-talet. Eller brist på utveckling kanske är en mer korrekt beskrivning. Det är lätt att tro att alla i Sverige får 80 procent av sin lön om du blir arbetslös eftersom det är så politikerna pratar. Det är tyvärr väldigt långt ifrån sanningen. Maxbeloppet i arbetslöshetsförsäkringen är 14960 kronor. 14960 kr motsvarar 80 procent en månadslön på 18700 kronor. Genomsnittslönen för tjänstemän – vilken är den grupp som TCO-rapporten handlar om – är 40300 kronor för män och 31100 kronor för kvinnor. Glappet mellan vad som de facto är 80 procent av din lön och det du får ut från a-kassan kan med andra ord vara mycket stort.
TCO:s uträkningar visar att för en tvåbarnsfamilj där båda föräldrarna blir arbetslösa räcker inte ersättningen från a-kassan till normala utgifter. Som utgångspunkt har de använt Konsumentverkets beräkningar för nödvändiga kostnader. Det handlar om mat, boende, barnomsorg, läkarvård, telefon, kläder, etc. Kostnader för bil, semester eller sparande är inte inräknat. Familjen saknar 280 kronor varje månad. För en familj med en arbetslös ensamstående mamma med två barn är situationen ännu värre. Familjen saknar 829 kr varje månad när de nödvändiga utgifterna är betalda.
Att prata om att människor har rätt till en a-kassa på 80 procent av sin lön är med andra ord ingenting annat än lurendrejeri. Politiska krav om att höja ersättningen till 90 procent blir inte heller någonting annat än lurendrejeri om vi inte samtidigt ställer krav på att ersättningstaket ska höjas kraftigt eller tas bort helt.
Det som är särskilt upprörande är att taket i a-kassan har stått still sedan 2001. Värdet av a-kassan har därmed sjunkit med 17 procent jämfört med prisutvecklingen under perioden 2001-2014. Under samma period har reallönerna stigit med ca 25 procent. Det är inga små skillnader vi talar om. Dessutom har den borgerliga regeringens jobbskatteavdrag ökat klyftorna ytterligare. De som har ett arbete har fått skattelättnader motsvarande 8 procent. Arbetslösa, sjuka och pensionärer har som bekant inte omfattats av jobbskatteavdraget. TCO konstaterar att utvecklingen har inneburit att arbetslöshet medför fattigdom på ett helt annat sätt idag än som var fallet 2001. Konsekvensen blir att de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället ökar.
TCO:s rapport handlar om de tjänstemän som kvalificerar sig för a-kassa. Det är viktigt att komma ihåg att de olika reglerna för att du ska kvalificera dig för att få ut a-kassa innebär att många faktiskt står utan ersättning. För människor som är nya på arbetsmarknaden och som arbetar i branscher där fasta heltidsanställningar inte är normen är detta ett reellt problem. De höjda avgifterna för medlemskap i a-kassan har också inneburit att många står helt utan.
TCO påpekar i rapporten att en stor risk är att människor i allt högre grad kommer att skaffa sig privata inkomstförsäkringar vid arbetslöshet och sjukdom. Eller rättare sagt: de människor som har råd. Det är ett problem eftersom människor då får betala två gånger för sitt inkomstskydd, men framförallt är det ett problem för att det leder till att tilltron och viljan till att betala till de gemensamma välfärdssystemen minskar. Det är en utveckling vi absolut inte vill ha i Sverige. Om de resursstarka hushållen tappar tilltron till vår gemensamma välfärd kommer vi ha mycket svårt att upprätthålla ens en bråkdel av den.
De mest effektiva försämringarna genomförs precis på det här sättet. Man låter helt enkelt bli att höja ersättningsnivåer i takt med pris- och löneökningar i övrigt i samhället. Man sänker skatten för de som redan har pengar och ser därigenom till att klyftorna ökar. Och till slut kommer människor säga att de gemensamma systemen kan slopas eftersom de ändå inte räcker till. Sverige är i desperat behov av en annan riktning på politiken.
