Åke Wilén ger inga pengar till tiggare. I Flamman den 19 juni förklarar han varför. Det handlar om principer. Hans klasståndpunkt och känsla för solidaritet säger honom att de som ger pengar till tiggare styrs av simpelt medlidande: ”Jag blir förbannad. Låt borgarna och medelklassen ägna sig åt en tycka synd om-mentalitet. Vi vänstermänniskor ska inte falla i samma grop.”
Själv gör jag precis tvärtom. Jag ger pengar till tiggare och bidrar till diverse insamlingar till exempel Fristadsfonden, Asylkommittén, Rädda Barnen. Åke Wilén anser sig veta varför; mina motiv är suspekta. Åkes artikel fick mig att fundera. Jag växte upp i en kommunistisk familj med en stark känsla för orättvisor och hade det mycket fattigt i början av mitt vuxenliv. Nu är jag av olika skäl – mest tur tror jag – en ganska välbeställd pensionär och tycker att jag har råd att dela med mig. Jag vet hur det känns när pengarna inte räcker till.
Det är svårt att se tiggarna. De är många i Stockholms innerstad. Svårt eftersom det är så tydligt att jag inte kan hjälpa dem effektivt. För mig finns tyvärr inget alternativt sätt att hjälpa dem. Åke har heller ingenting att erbjuda. Han har förskansat sig bakom sina principer och är nöjd med sig själv. Men han har ingen aning om mina motiv för att ge pengar till tiggarna. Tänk om det handlar om solidaritet? Just därför är det också smärtsamt att mötas av deras tacksamma underdånighet.
Instinkten att hjälpa andra människor är urgammal och livsnödvändig. Bakom den finns tanken ”det kunde ha varit jag”. Det är den instinkten som styr mig när jag ger pengar till tiggare eller till Fristadsfonden eller Rädda Barnen. Åke talar självsäkert om klasståndpunkten och tar som exempel upp episoden i Strindbergs Röda rummet när de välmenande överklassmadamerna blir utkörda av en arg proletär i Röda bergen. Men han missar det väsentliga, nämligen att överklassdamerna i det här fallet representerade exploatörerna, de som till vardags sög musten ur de fattiga arbetarna för att sedan till jul freda sina dåliga samveten med välgörenhet riktad till offren. Här kan vi tala om välgörenhet som förnedring, en välgörenhet att se upp med.
Visst, Åke Wilén ska naturligtvis själv avgöra om han vill ge pengar till tiggare eller inte. Men hans grumliga moraliserande över andras motiv gör mig förbannad, för att använda hans egna ord.