Den 23 augusti inledde Vänsterpartiet sin valupptakt på Mariaplan i Majorna i Göteborg. Peter Kadhammars krönika (23/8 Aftonbladet) ska nog ses som en recension av mötet. Som arbetare och Majornabo vill jag göra vissa iakttagelser om denna krönika.
Kadhammar menar att Vänsterpartiet med rätta undviker ordet arbetare. Med rätta, eftersom ”sådana finns naturligtvis fortfarande i Sverige men inte så mycket i Majorna och absolut inte i Vänsterpartiet.” Vidare ironiserar han över ordet socialism och skriver retoriskt: ”frågan är om socialismen finns.” Det är nog snarast ett skämt menar han och hänvisar till att en del av partiledningen innan mötet fikat på kafé Folkrepubliken Majorna. Det kan vara intressant för Kadhammar att veta att det finns inget kafé i Majorna som heter Folkrepubliken, han tänker på Kafé Marmelad, vars skylt är tämligen väl synlig.
Det finns dock allvarligare felaktigheter i Kadhammars krönika. Vänsterpartiets partiprogram inleds med att beskriva partiet som ett socialistiskt och feministiskt parti. Jag har väldigt svårt att tänka mig att Kadhammar skulle ironisera över Folkpartiet som ett liberalt parti, trots att Folkpartiet de senaste 20 åren visat att de är bäst på att flörta med rasistiska tankeströmningar för att öka sina röster.
Lika svårt är det att tro att han hade skrivit likadant om arbetare om mötet hade ägt rum i Bergsjön. Där är i och för sig Kadhammar inte ensam. Det finns en trend även bland socialister att på fullt allvar betrakta Majorna som medelklassområde. Deras (lika godtyckliga) definition är då att folk i Majorna har akademisk utbildning, till exempel lärare, sjuksköterskor, socionomer etcetera. Detta visar tydligt det klassförakt som råder. För arbetare kan ju knappast vara utbildade.
Den viktigaste skillnaden mellan en lärare, bibliotekarie, sjuksköterska eller socionom och en fabriksarbetare är att fabriksarbetaren förmodligen tjänar bättre, samt inte har flera hundra tusen kronor i skuld till staten.
Kadhammars problem är den godtyckliga definitionen av arbetare som sedan lång tid tillbaka genom medelklassens tolkningsföreträde i debatten har reducerat klass från en ekonomisk realitet till en stilfråga. Problemet med Kadhammar är att han inte ens skulle känna igen en arbetare om så hon föll ner över hans huvud. Kadhammar har typiskt en verklighetsfrånvänd medelklass fastnat i skägget och de smala byxorna. (Kvinnliga arbetare och socialister finns över huvud taget inte i Kadhammars värld).
Det har länge funnits en myt om arbetarrörelsen som monolitisk manlig och patriarkal struktur, där arbetare är muskulösa gubbar på fabriker. Denna travesti har inget med arbetarrörelsens historia och socialister att göra. Arbetare definieras som den som är tvungen att sälja sin arbetskraft för att kunna överleva.
Det är lite lustigt att Kadhammar väljer Johan Lönnroth, representanten för högerfalangen inom partiet, för att få sin karikatyr bekräftad.
Enligt Lönnroth tömde arbetarrörelsen sina idéer på 1900-talet och nu gäller ekologism, internationalism och ekonomisk demokrati. Lönnroth visar med denna mening att han inte kan någonting av arbetarrörelsens historia. För just dessa områden har varit bärande element bland socialister. John Bellamy Fosters Marx’ Ecology är en utmärkt introduktion i ämnet för de som tror att ekologiskt tänkande föddes med Al Gore. Vidare anser Lönnroth att ”Vänsterpartiet är i stor utsträckning lärarnas, bibliotekariernas och vårdbiträdenas parti”. Så i Kadhammars och Lönnroths värld är lärare, vårdbiträde och bibliotekarie inte arbetare.
Kadhammars krönika visar på ett större problem inom mediavärlden. Medelklassifieringen av kulturen och debatten är ett reellt hot mot demokratin. En medelklass som definieras av sitt förakt mot arbetare, som ser sig själva som bildade och arbetarna som obildade ”white trash” och måste hela tiden upprätthålla denna travesti.