I en ledare den 18 september skriver Anna Herdy att det är dags att tala klarspråk om Fi.
Hon anklagar mig för två saker:
• Att jag osynliggör alla feminister i alla partier som gått före.
• Att jag ljuger om varför jag lämnade Vänsterpartiet.
Bägge påståendena är falska, vilket väl får anses ganska graverande för en person som vill ha klarspråk.
På alla de möten jag gjort under de här tio åren som Fi har funnits talar jag om att det finns många, många feminister som gått före. De har funnits i flera partier. Det har funnits och finns stridbara liberala feminister och det har funnits och finns feminister hos Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Jag berättar också om att jag långt ifrån var först med att driva detta inom V.
Men som partiledare, vilket jag inte hade blivit om jag redan då hade varit uttalad feminist (!), fick jag en annan möjlighet att lyfta frågorna. De kom högre upp på den politiska dagordningen. Både i V och därför också i andra partier. Jag trodde vi skulle fortsätta utveckla feminismen inom V. Men inför valet 2002 tog det stopp. Den valkampanj som skulle ”se världen med kvinnors ögon” var för radikal, tyckte partiledningen. Det var synd. Jag aviserade då att jag skulle sluta men att jag självklart inte gjorde det innan valet. Jag hade för avsikt att vänta till nästa kongress. Alla i den inre partiledningen visste det. Det är därför du inte har fått höra någon annan version. Att jag gick några månader tidigare än beräknat berodde på turbulensen kring mina skatter. Min bedömning var att jag skulle reda ut det, eftersom det inte fanns något ”uppsåt”, men den dåvarande partiledningen gjorde en annan bedömning. Självklart avgick jag då.
Det som skiljer F! från de andra partierna på höger-vänsterskalan är att vi inte längre ser nödvändigheten av någon annan ideologisk överrock för feminismen. Feministiskt initiativ står på egna ideologiska ben, utifrån en självständig inkluderande antirastisk feministisk analys där både kön, klass, etnicitet, könsidentitet, könsuttryck, sexualitet och funktionalitet ingår.
Det handlar om en utveckling av politiken och en vitalisering av demokratin. Vi menar att det är helt nödvändigt att se också den andra politiska dimension som finns – den där nation och tradition står mot öppenhet och mångfald, där stängda gränser och föreställd folkgemenskap hotar alla människors lika värde och lika rättigheter. Det är efter denna axel som Sd:s och Fi:s väljare intar motsatta positioner. Vilket blev väldigt tydligt i valet.
Slutligen vill också Anna Herdy göra gällande att vi/Fi ändrat uppfattning om taktikröstning. Jag tror fortfarande inte att vi förändrar världen genom att rösta ”mot”. Jag tror att vi måste våga lita på våra värderingar och rösta ”för” den utveckling vi vill se. Det kanske tar tid men det som ska stå länge måste byggas sakta. Den taktikröstning som spred sig kring Fi i valets slutskede, som denna gång kan ha varit till fördel för Fi, är en produkt av det taktiserande som har blivit allt vanligare. Jag beklagar det. Det är att se demokratin och politiken som ett pussel. Ett läggspel som handlar om makten. Blockpolitiken har drivit fram den här utvecklingen och det har utarmat politiken till snart oigenkännlighet. De dagliga doserna av sifferexercis i tv och radio fjärmade många från politikens innehåll. De politiska krafter som vann på detta stavas Sd.