Överenskommelserna gäller och den som hoppades på att en ny regering åtminstone skulle kunna få bort de värsta avarterna av Reinfeldt-politik kan sluta hoppas. Socialdemokraterna har redan i förhandlingarna med Vänsterpartiet släppt sitt eget krav på att kommuner ska få rätt att säga nej till nya friskolor. I förhandlingarna driver både S och Mp – ”utifrån det parlamentariska läget” – ståndpunkter om vinster i välfärden som till och med sviker sina egna kongresser. Kanske är det en förhandlingstaktik, kanske inte. Oavsett så verkar siktet vara inställt på att allt ska bli som det alltid har varit.
Miljöpartiet har redan gett upp sitt viktiga klimatkrav om att ersätta Förbifart Stockholm med massiva satsningar på kollektivtrafik. En uppskjuten byggstart med sju månader är knappast vad Miljöpartiets väljare hade hoppats på och på ytterligare ett område verkar det inte göra någon skillnad vem som sitter vid makten. Partiet har dessutom redan gått med på fortsatt satsning på försvaret via de dyra nya JAS-planen. Status quo där också alltså.
”Jaha, så visar det sig då att man lagt ner en stor del av sitt liv på ett parti som kommer att administrera och legitimera beslut om såväl nya JAS-plan som miljömonstret Förbifart Stockholm. Det var ju liksom inte meningen”, skriver före detta språkröret Birger Schlaug i en kommentar på sin blogg.
Stefan Löfvens kommande regering har redan stora problem. Den har från dag ett inget eget politiskt projekt och förirrar sig i tänkta kompromisser med borgerliga partier som ännu inte ens vill vara med och dansa. Den har ingen politisk stomme. Ska det fortsätta på detta vis har Alliansen stora möjligheter att komma tillbaka, väljarna får då välja tillbaka originalet som verkar som ett tryggare alternativ än kopian.
Om det är med detta som politikerföraktet och det växande missnöjet i landet ska botas med är vi illa ute. Det var något fel på Socialdemokraternas plan redan från början. Hur skulle de få igenom sin budget om de först vägrar gå Vänsterpartiet till mötes i sin enda prioriterade fråga samtidigt som de borgerliga partierna är mer än kallsinniga till samarbete? Visste de något vi inte visste om Folkpartiet och Centerpartiet? Uppenbarligen inte. Nu står Stefan Löfven där han står, med en trolig regering som inte ens kan få igenom sin och sitt samarbetspartis profilfråga – skolpolitiken och ett parlamentariskt läge där han riskerar att inte ens vara i närheten av majoritet för sin budget.
När Göran Persson I Agenda den 21 september frågar Vänsterpartiet hur de ska kunna få parlamentarisk majoritet för att stoppa vinster i välfärden är frågan riktad åt fel håll. Det är Stefan Löfven som är regeringsbildare och han är ensam ansvarig för den närmast oansvariga obesvarade flirten med Centerpartiet och Folkpartiet han bedrev i valrörelsen. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet går med på att stoppa vinsterna i välfärden visar de att de tar sina väljare och politiken på allvar. Om Jimmy Åkesson väljer att fälla en sådan budget är det inte mycket att göra åt saken, det parlamentariska läget ger ju just detta vid handen.
Förväntningen på att Vänsterpartiet ska rösta för vilken budget som helst bara för att inte fälla en ”arbetarregering” (ordet har aldrig klingat så falskt som nu) som sedan inte gör upp med något alls av Reinfeldt-erans politik är absurd. Tron på politiken måste återupprättas. Den har redan fått sig en rejäl törn. Om Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill bedriva borgerlig politik så ska de få göra det med de borgerliga partierna. Om de inte får gehör där så får de ta den parlamentariska konsekvensen av sitt vägval. Det går nu inte att skylla på något annat parti om detta går till nyval. Socialdemokraterna och Miljöpartiet sade sig kunna regera Sverige ensamma, de behövde inte ens konsultera Vänsterpartiet innan valet. Nu får de göra allt för att kunna göra det.
Parlamentariskt läge eller ej: det Sverige behöver just nu är inte en svag S-MP-regering som bedriver borgerlig politik. Tvärtom måste väljarnas förtroende återvinnas genom att visa upp skillnaderna i politiken, inte maktlösheten.
