I och med erkännandet av Palestina kom dock en första signal om en något mer självständig hållning gentemot USA. Det var mycket välkommet. När Wallström svarade på kritiken med uttalandet ”USA bestämmer inte vår utrikespolitik” var det många av oss som blev glada. Dels för sakupplysningen, den behövdes, men också för att tonen var tydlig på ett sätt som det var länge sedan vi hörde. Naturligtvis ville hon sedan tona ned sitt uttalande genom att säga att hon ”inte ville gå på USA på det sättet”. Men med lite tur gäller det i sak fortfarande.
Vad gäller Palestina är det mycket positivt att Sverige ska verka för ett erkännande av staten Palestina även om det är viktigt att påpeka att erkännandet i sig inte löser någonting. Det kan på sin höjd vara en start på en process som till slut leder till en rättvis fred och slutet på ockupationen. För den som tror att en tvåstatslösning fortfarande är möjlig är detta ett första steg som förhoppningsvis kan skaka liv i de i princip döda fredsförhandlingarna. 130 andra länder har dessutom redan gjort samma sak. Sverige skulle bli först i EU, vilket vore en bra signal för andra länder.
På biståndspolitikens område utlovas nystart. Tyvärr är det mycket vagt formulerat i vilken riktning det ska ske. Att en förändring behövs har stora delar av Bistånds-Sverige talat om länge. Gunilla Carlsson – som tog sin lön från biståndsbudgeten – avgick för cirka ett år sedan och har varit en av de mest kritiserade i regeringen. Hon har kritiserats både för orimliga krav på kontroller och uppföljningar och för oklar ledning av verksamheten. Vad som än kommer bör vara bättre än det som varit. Men det hade varit på sin plats att formulera en tydlig mening eller två om det i regeringsförklaringen.
Kanske kan det också bli en feministisk utrikespolitik nu, med den första kvinnliga kabinettssekreteraren på UD och med bara kvinnor på de ledande posterna. Eftersom regeringen talar högt om de frågorna på andra områden känns det inte omöjligt även om det inte skrivs rakt ut.
Att den Nato-vänliga politiken fortsätter är negativt. Det var ett stort misstag av Socialdemokraterna att godkänna det så kallade värdlandsavtalet som ger Nato rätt att öva på svenskt territorium och det hade varit väl om en ny regering på ett tydligt vis arbetade för en självständig utrikespolitik. En politik som kunde varna om farorna bakom både Natos och Rysslands ökade vapenskrammel. En politik som tydligt kunde säga att det får vara slut på dåligt planerade och dyra krigsäventyr utomlands, särskilt när resultaten av dem lämnar länderna i kaos, inbördeskrig och massiv osäkerhet.
Men något sådant ska vi inte förvänta oss av den här regeringen, skrivningarna om USA och Nato är fortsatt hovsamma och välvilliga. Några nya slutsatser av Sveriges krigsinsatser i Afghanistan och Libyen dras inte.
