Den 28 oktober meddelade, riksbankschefen Stefan Ingves att Riksbanken sänker reporäntan med 0,25 procentenheter. Den nya räntenivån landade alltså på 0,00 procent. Så låg har styrräntan aldrig varit. Ingves motiverar beslutet med att ”det finns goda skäl att tro att vi går mot bättre tider”. Historiskt sett så är detta med att använda räntan som ett verktyg för att klara inflationsmålet en ganska ny företeelse som kom började användas under 1990-talskrisen. I en intervju med Svenska Dagbladet Näringsliv (SvD) säger den ekonomihistoriske professorn Lennart Schön att han inte är övertygad om att nollränta är lösningen på någonting alls. Istället menar Schön att det är osäkerheten i sig som är problemet. Varken företagen eller konsumenterna kommer börja låna mer och använda pengarna till investeringar som får igång ekonomin. För precis som Andreas Cervenka skriver i SvD så är det snarare så att ”nollräntan är ett tecken på att något är sjukt”.
Det är väl det. Efter åtta år med en regering som har gjort det värre för flertalet, och bättre för minoriteten, så är det ekonomiska läget fortfarande rätt osäkert för många familjer. På grund av den sjuka bostadsbristen har många hushåll belånat sig upp över öronen för att kunna köpa någonstans att bo. Antalet osäkra anställningar, och i förlängningen osäkra inkomster, fortsätter att öka. Lönenivåerna för LO:s största fackförbund Kommunal, ligger fortfarande långt under löneledande IF Metalls. De hushåll där man måste vända och vrida på varje krona är fortfarande många – och då är utrymmet litet för att ”shoppa” Sverige ur krisen. Det går nämligen inte att tvinga varken företag eller privatpersoner att spendera mer pengar.
Några som det däremot går att styra över, i alla fall indirekt, är statens, landstingens och kommunernas finanser. Sverige behöver kraftfulla offentliga investeringar i välfärden, infrastruktur och miljö OCH en löneledd tillväxt (som innebär att man höjer lönerna och den vägen ökar konsumtionen och når upp till inflationsmålet). Ty båda sorternas satsningar gynnar tillväxten.
Större offentliga investeringar i fysiskt kapital, kan betyda utbyggd äldreomsorg, fler förskolor och miljövänliga fordonsparker som används inom till exempel hemtjänsten runt om i kommunerna. Men naturligtvis också till utbyggd kollektivtrafik och infrastruktur runt om i hela landet. Även i människorna skulle man behöva investera, till exempel genom att budgetera för tillräckligt stora lönehöjningar för Kommunals medlemmar, genom att anställa fler och trycka på för att höja lönerna i förhandlingar mellan parterna. Både nationellt och lokalt.
Delar av detta har finansminister Andersson flaggat för i budgeten, men långt ifrån tillräckligt. Det behövs en kraftfull investeringsbudget som denna ledarsida skrev redan i förra veckan. I budgeten öronmärker regeringen pengar till kortsiktiga satsningar med symbolvärde istället för att kraftigt öka de generella bidragen till kommunerna. Detta minskar inte direkt kommunernas osäkerhet inför sina investeringar och lån till nya förskolor, fler fasta anställningar i omsorgen och nya trygghetsboenden för äldre.
För att bota hushållens och företagens investeringsångest så räcker det inte med nollränta. Staten måste själv släppa sargen och våga satsa på rejäla offentliga investeringar. Tyvärr är det långt ifrån vad Magdalena Andersson och den nya regeringen aviserat hittills.