Björn Alling och Jens Holm driver – med vitt skilda argument – båda linjen att Sverige inte behöver en ny generation kärnkraftverk.
Båda artiklarna drar åt att sätta klimatet först, och det är roligt att se. Samtidigt delar de ett grundproblem: de saknar svar på hur vi ska få ihop en fossilfri energiekvation.
Björn Alling hävdar i sin artikel att det tar för lång tid att elektrifiera utsläppskällorna i Sverige. Vi har helt enkelt inte avsättning för mer elektricitet.
Det är en helt annan analys än IPCC. De tar tvärtom upp fortsatt elektrifiering av värmen, industrin och transporterna som ett nyckelmoment i omställningen.
Vi bränner fortfarande en hel del fossila bränslen i värmeproduktionen och industrin. Framför allt eldar vi stora mängder biomassa, som behöver frigöras därifrån om vi ska kunna klara fossilfrihet i till exempel transporterna. Sverige behöver vara ett av de länder som går före med elektrifieringen, både det som kan göras på kort sikt och det som kräver teknisk utveckling.
Jens Holm argumenterar från en helt annan vinkel: vi behöver elektriciteten, men den kan väl lika gärna komma bara från sol- och vindkraft?
IPCC delar inte alls hans bild av att kärnkraften i allmänhet är dyr. De går igenom den samlade forskningen och drar slutsatsen att kärnkraft och landbaserad vind har ungefär samma låga direkta kostnader per kWh.
Olkiluoto 3 är ett av världens mest misslyckade kärnkraftsbyggen. Den som vill kan enkelt hitta lika misslyckade vindkraftsparker. Bygget av Bard Offshore 1 i Tyskland ser till exempel ut att kosta fem gånger så mycket per kWh.
Vindkraft är trots det ett utmärkt verktyg för omställning, och vi borde antagligen skruva upp de satsningarna. Problemet är att vattenkraften bara räcker som backup för 30-60 TWh vindkraft.
Efter det behöver vi i praktiken stora mängder fossilgas som kan rycka in varje gång det blåser för lite. Det är en modell som varken är särskilt billig eller hållbar.
Alla energislag har sina skalbarhetsproblem. Det är ett av skälen till att vi behöver arbeta på alla fronter samtidigt. IPCC resonerar kring flera tänkbara tekniska begränsningar – inklusive att sluta bygga ny kärnkraft – och drar slutsatsen att var och en av dem skulle göra omställningen mer kostsam. Det betyder att risken för ett misslyckande ökar.
Jens Holm kallar kärnkraften fossil och farlig. IPCC går specifikt igenom de argumenten, jämför med forskningen och drar helt andra slutsatser.
De går systematiskt igenom riskerna med olika energislag. Den genomgången visar att antalet dödsoffer av förnybara energikällor och kärnkraft ligger på samma sorts låga nivåer, medan alla fossila bränslen är farliga i en helt annan storleksordning.
De smular också sönder den myt vi länge spritt i vänstern om att kärnkraft egentligen har stora fossila utsläpp. IPCC visar tvärtom att den har samma låga utsläpp som vindkraft.
Vi har, för att sammanfatta, tappat markkontakten med forskningen i de här frågorna. Det finns inget ”krystat” i att IPCC ser kärnkraft som ett av de verktyg världen behöver. De vet vad de talar om.
Är det här ett schackparti mot fossilkapitalet, med världen som insats, är stängd kärnkraft som att självmant ta de vita tornen ur spel. Det är oförsvarligt att förespråka en sådan chansning.
Säger FN:s klimatpanel att vi har haft fel, är det enda rimliga svaret en grundlig, distanserad självprövning. Den beredskap att lyssna vi vill se hos andra, behöver vi också visa själva.
