Ska man tro på den senaste tidens medie- och oppositionsdebatt har Margot Wallströms klumpighet i utrikespolitiken gjort att Sveriges regeringsrepresentanter inte längre är välkomna i Israel. Ekots stora jobb i förra veckan hade följande tendens: Margot Wallström är inte välkommen i Israel. Det är regeringens och utrikesministerns eget fel eftersom de varit så klumpiga och erkänt Palestina. Att erkännandet var ett misslyckandet bevisas av att Israels utrikesminister Avigdor Lieberman blivit arg och det faktum att UD inte vill ”erkänna” att de inte var välkomna. Dessutom är Sverige ”isolerade” i och med att inga andra EU-stater har följt efter och erkänt Palestina.
Det hela är så skevt att det är svårt att veta hur man ska börja bemöta det. När Ekots inrikesreporter Herman Melzer gör analysen bekräftar han att det vad som skett är: regeringen har sagt att detta steg – erkännandet av Palestina – är taget för att gynna ett fredsavtal och en tvåstatslösning, men det har uppenbarligen misslyckats eftersom Israels regering inte uppfattar det så, sätts pricken över i en rapportering som är snurrig så att det liknar Upp- och nedvända världen. (Ordagrant säger Herman Melzer om regeringens Palestinaerkännande: ”Ja, men Israel har ju inte uppfattat detta som något annat än en fientlig handling och då har man ju inte lyckats med det man ville göra”).
Alliansen åt dock Ekots rapportering med sked och kunde inte sluta att kasta skit på utrikesminister Margot Wallström och regeringen. ”Olyckligt och oväntat”, säger Anna Kinberg Batra. ”Som en elefant i en porslinsbutik”, säger Jan Björklund. ”Allvarligt och trist att den svenska regeringens ageranden har försämrat relationerna till Mellanösterns enda demokrati”, säger Göran Hägglund. ”Dåligt berett”, säger Centerpartiet som egentligen är för ett erkännande av Palestina men lyckas med konststycket att agera precis tvärtom.
Över hela den borgerliga sidan av politiken talas om att regeringen ”tar ställning för en part” och försvårar en lösning. Gunnar Hökmark (M) säger till och med på twitter att ”regeringen har marginaliserat Sverige från fredsprocessen genom ensidigt erkännande istället för tvåstatslösning”. På det kan man svara kort och roligt som Björn Fridén (bland annat från Alliansfritt Sverige): ”Jag är ingen expert, men jag tror en tvåstatslösning kräver två stater.”
För det är ju en självklarhet att om det ska kunna bli en förhandling om en tvåstatslösning måste Israel kunna tänka sig Palestina som en stat överhuvudtaget. Precis som de kräver av palestinierna och omvärlden att erkänna Israel som stat. Hur det agerandet kan betraktas som ”ensidigt” är minst sagt märkligt.
Men man kan också börja fundera på journalistikens villkor och vad som händer med viktiga frågor om diplomati och utrikespolitik i den tvådimensionella rapporteringens tidevarv. För vad har vi egentligen sett här? En ny regering har på ett rakryggat och tydligt sätt tagit ett steg som många andra EU-regeringar inte tidigare har vågat. De har erkänt Palestina som stat för att på sikt skapa en lite bättre balans i de fredsförhandlingar som sedan länge legat döda. Att det skulle uppröra Israels högerextremistiske utrikesminister Avigdor Lieberman är en självklarhet som regeringen naturligtvis har räknat med. Inget ”olycksfall i arbetet” som det nu framställs.
När sedan kabinettssekreterare Annika Söder säger som svar att hon ”inte vill höja tonläget” vägrar programledaren Katherine Zimmerman på P1 förstå vad hon menar trots att det är ett tydligt erkännande att det finns starka spänningar som hon inte vill spä på genom att i svensk radio rikta skarp kritik mot den israeliska regeringen. Det kan man ha åsikter om, kritiken kunde till exempel ha förts fram tidigt och direkt, men ”oansvarigt” och ”klantigt” är det i alla fall inte. Snarare tyder det på en försiktighet efter ett beslut som den ena parten har uppfattat negativt. Helt vanlig diplomati med andra ord.
Det svenska erkännandet av Palestina var ett bra beslut. Men det var naturligtvis ett kontroversiellt beslut för den starka parten, ockupationsmakten Israel. Men menar Ekotredaktionen (i förlängningen) och den borgerliga Alliansen att Sverige för den skull skulle ha avstått från beslutet? Finns det fler ockupationsmakter vars hänsyn vi bör ta hänsyn till innan Sverige beslutar sig för att erkänna nya stater? I så fall vilka?
Fred i mellanöstern och en tvåstatslösning är inte runt hörnet förestående skeenden. Europeiska regeringar bör handla principiellt och strikt mot Israel för att på sikt få till stånd vettiga förhandlingar igen. Om det ska ske kan naturligtvis inte den ena partens utrikesminister vara objektiv bedömare på huruvida ett erkännande av Palestina är rimligt eller ej. Svensk borgerlighet låtsas som om det finns en israelisk regering som är redo för fredssamtal om nu bara inte den svenska regeringen hade förstört allting med sitt erkännande av Palestina. Alla som studerar frågan i två minuter kan se att så inte är fallet.
Låt den nya inriktningen på svensk syn på Palestina verka något år innan den utvärderas och bedöms. Och när den utvärderas, gör det mot verkligheten – inte mot sagor och förhoppningar om fredssamtal som inte existerar. Tillåt politiska skillnader i utrikespolitiken att vara just det – politiska skillnader i utrikespolitiken. Alla beslut som upprör en ockupationsmakt är inte ”misstag”.