Efter Stefan Löfvens regeringsförklaring i höstas skrev den här ledarsidan en försiktigt positiv recension av just delen om utrikespolitiken (Utrikespolitiken – ett litet steg i rätt riktning, 10/10, 2014). Verkligheten har nu kommit ifatt och den svenska socialdemokratin bevisar motsatsen så fort man fått upp förväntningarna.
Att det inte bara är moralen som avgör till vilka länder Sverige exporterar vapen till, det är inget nytt. Även förr har Sverige exporterat vapen till mycket tveksamma slutdestinationer. Men världen är större nu och betydligt närmre. I dag vet vi exakt hur många piskrapp den oppositionelle saudiske bloggaren, Raid Badawi får på sin rygg och det rapporteras om när den offentliga piskningen ställs in eftersom Badawi är för illa däran. Närheten och vetskapen är något som förpliktigar.
De socialdemokrater som är förvånade över den kritikstorm som rasat mot det så kallade Saudiavtalet borde inte vara det. Väljarna och de egna partiarbetarna trodde nämligen att en rödgrön regering skulle föra en annan politik än en borgerlig dito. Den borgerliga regeringen förlängde avtalet med Saudiarabien år 2010 och när Sveriges Radios avslöjande om vapenfabriken i Saudiarabien gjordes vägrade försvarsminister Karin Enström att kalla landet för en diktatur. Tyvärr verkade Stefan Löfven ha samma definitionsproblem som Enström och inom någon vecka eller så verkar det kunna gå i vilken riktning som helst när det kommer till förnyelsen av avtalet.
I måndags stoppades Margot Wallström, inbjuden som hedersgäst, från att hålla ett tal till de samlade ledarna i Arabförbundet och i tisdags fördömdes hennes tal i ett uttalande av Arabförbundets ministrar. Det är modigt att hålla en linje gentemot Saudiarabien och dess allierade och samtidigt ha en statsminister som mumlar på hemmaplan. Låt oss hoppas att Löfven och Wallström nu tar chansen att komma ur debatten med värdigheten i behåll.
Ytterligare en fråga där Löfvens regering inte gjort något annorlunda än den borgerliga regeringen är den Nato-anpassning av svenskt försvar som nu pågår helt öppet. Att i ord avfärda en Nato-utredning som Alliansen föreslår är inte svårt, när man i praktiken redan är en del av Natos övningsunderlag och får tillgång till vapensystem och information.
Tänk er en fin sommardag i mitten på juli. Semestern är kommen, solen skiner och du kanske är ute på en cykeltur. Fåglarna kvittrar och i skogen blåser det varmt. Plötsligt skuggas din idylliska cykelfärd av bombplan.
Under tre tillfällen från januari till juli 2015 kommer Natoflygplan att flyga kors och tvärs över Norrbotten, i en av världens största flygövningar. Människor tvingas tillfälligt flytta från sina hus, men tyvärr är de inte tillräckligt många för att de ska få någon uppmärksamhet. Nätverket Nato ut ur Norrbotten pekar på att de som drabbas kommer vara näringsidkare, bofasta och samer, som under övningsperioderna förbjuds att vistas i området för övningarna. Övningarna i sig är inget nytt, men den här gången är de större än någonsin. Området där detta sker är Vidsel Test Range, en övningsanläggning som är en del av Försvarets materielverk. De har ansökt om att ytterligare utöka sitt redan stora område. Anläggningen hyrs ut till olika länders militär och vapentillverkar som testkör såväl bomber, missiler och drönare.
I Norrbotten är frågan naturligtvis infekterad. Men högern i Norrbotten förnekar sig inte. I en nyhetsartikel i Norrbottenskuriren (4/3, 2015) motiverar man Nato-övningen med att det ger inkomster från shopping och restaurangbesök. Nej, Norrbottenskuriren, krig är inte en sorts besöksnäring. Krig är krig. Dessutom är en Nato-övning så nära den ryska gränsen som gjord för att trappa upp de spänningar som redan finns. Så kanske blir övningen så småningom verkligt krig.
De senaste veckorna har statsminister Löfven varit ute på en slags turné i en rad olika länder. Detta för att han är en ny statsminister, i sig inget konstigt, men med vetskapen om att Sverige siktar på att ta en plats i FN:s säkerhetsråd kommer turnén i lite annat ljus. Denna vecka är Löfven i Ukraina, ännu ett utrikespolitiskt infekterat område där Sverige vägrar ha en egen röst utan likt en lämmel följer övriga EU-länders linje.
Ärligt talat. Det går att föra en annan, självständig utrikespolitik. Vad ska Sverige med en plats i säkerhetsrådet till, om inte för att vara en röst som bringar sans, balans och trovärdighet? Men en sån plats är ju användbar på riktigt först när man slutat vara rädd att att trampa någon på tårna. Tyvärr så verkar det vara det enda Löfven och hans regering är säkra på att de inte vill göra.
Svensk utrikespolitik kan vara något annat än att gå i grupp efter den som skriker högst och om alternativet var en alliansfri regering, som satte mänskliga rättigheter först så skulle vi kanske också nå dit.
Artikeln skrevs innan det blev känt att Sverige kommer säga upp vapenavtalet med Saudiarabien.
