Aron Etzlers svar till oss (Flamman nr 9/2015) när vi försöker finna orsakerna till partiets misslyckade valkampanj är obegripligt. Han håller med om att det gick dåligt i valet, men menar samtidigt att det gått väldigt bra ändå. Hur bär man sig åt för att dra en sådan slutsats? Jo, Etzler talar om helt andra saker än de vi tar upp i vår artikel. Han väjer för att erkänna partiets eller snarare partiledningens misslyckande.
När vi talar om att partiet inte äger en framgångsrik strategi så hävdar Etzler att man visst har en sådan. Ett exempel på detta är att den kvinnliga representationen bland framträdande partikamrater ökat, att partiet fått många nya medlemmar, lyckats föryngra medlems-kadern med mera.
Detta är i sig utmärkt, men det har inte ett dyft med utformandet av en socialistisk strategi att göra. Det partisekreteraren talar om är organisatoriska arbetsuppgifter som ett parti ålägger sig internt och har inget att göra med formandet av en strategi som det arbetande folket kan ställa sig bakom.
Det Etzler försöker beskriva som en strategi i punkt fem i sin artikel om att ”partiet måste bli bättre på att prioritera och strategiskt välja politiska strider”, som ska ”göra partiet slagkraftigt, ta ett större ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet” är, om det ska föreställa en socialistisk strategi, en tunn soppa. Inget sägs om hur man förverkligade detta ansvarstagande i valet.
Socialistisk strategi handlar inte om interna organisatoriska arbetsuppgifter utan om att formulera ett övergripande långsiktigt mål till vilket konkreta dagsaktuella politiska frågor kan länkas och som det människor kan ställa sig bakom. En socialistisk strategi kan utformas av ett parti, men det är folket och väljarna som avgör om verktyget är användbart!
Hur kan då en socialistisk strategi se ut i dag?
Det övergripande och långsiktiga målet för vänstern är en demokratisk samhällsordning, där även de ekonomiska förhållandena är medtagna.
Med detta som mål kan man sedan formulera krav som pekar i riktning mot en socialistisk samhällsutveckling? Hur ser sådana krav ut. Vad länkar samman dem med varandra? Vad kan vara övergripande utan att det ter sig alltför abstrakt och avlägset?
Efter den så kallade realsocialismens sammanbrott har partiet otaliga gånger förklarat: ”Utan demokrati ingen socialism – ingen socialism utan demokrati”.
Av detta följer, som sagts så många gånger förr, att partiet ”förpliktar sig att kämpa för varje utvidgning av demokratin och bekämpa varje inskränkning av den”.
Utgår vi från den citerade devisen borde vänstern kunna formulera en strategi som är högaktuell just i vår tid, när demokratin hotas av allehanda mörka krafter – när SD, med Svenskt näringsliv som indirekta påhejare, gör allt för att sabotera den parlamentariska demokratin, när den ekonomiska tillväxten börjar värderas högre än demokratin och demokratiska och mänskliga rättigheter blir en andrahandsfråga i förhållande till vår krigsmaterielexport till Saudiarabien.
Partiet borde alltså ställa krav på demokratiska rättigheter på arbetsplatserna, ökat inflytande över produktionens inriktning för de anställda, driva frågor om ett ökat inflytande för medborgarna över boendet, om hur man skapar ett folkligt inflytande över näringspolitiken så att vi kan förhindra att vårt land plundras på naturtillgångar samtidigt som människor tvingas att överge landsbygden, med mera. Partiet borde kräva ökat folkligt inflytande i en lång rad frågor.
Tar vi demokratin som utgångspunkt för vårt arbete kan vi få fart på den ideologiska kamp som lyste med frånvaro i förra årets val.
