”Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder.”, skriver bostadsminister Mehmet Kaplan i en debattartikel i Dagens Nyheter den 17 mars. Men så otydligt talar någon som sitter i opposition, inte en bostadsminister med en plan. Kaplan förklarar ju inte hur de aviserade 250 000 nya bostäderna ska komma till skott innan 2020. Det gör att man redan nu kan börja tvivla på att målet kommer att nås. Om inte regeringen kan vara konkret nu, hur ska de då lyckas bygga 250 000 bostäder på fem år? Det låter inte realistiskt.
Någon är kanske glad för att en bostadsminister, som varit förhållandevis anonym hittills, tar bladet från munnen och förklarar att staten har ett ansvar vad gäller bostadsbyggandet. Men det räcker inte alls att med det enkla faktumet. Det är många år sedan det uppvaknandet skulle ha skett. Nu behöver vi handfasta planer och tydlig inriktning på politiken.
Åtta år har gått till spillo med en borgerlig regering som helt saknade bostadspolitik. Allt skulle lämnas åt marknaden och när Stefan Attefall (KD) under sin sista tid som bostadsminister till slut klämde ur sig några förslag om förenklad andrahandsuthyrning och en ny sorts större ”friggebodar” som skulle gå att hyra ut på villatomterna tog det hela sig nästan skrattretande proportioner. Alla är nog ense om att de förslagen inte kommer att lösa den akuta bostadsbristen för framför allt unga, studenter och nyanlända flyktingar.
Sverige har stått inför sådana utmaningar tidigare. Varje gång har det varit massiva satsningar från statens sida som har brutit dödläget. Efter utredningen om bostadsbristen och trångboddheten på 1930-talet satsades det hårt på kommunala bostadsförmedlingar. Mellan 1964 och 1975 byggdes över en miljon bostäder runt om i Sverige – det så förtalade miljonprogrammet. Mycket kan, med rätta, kritiseras för både hur det kom till och hur det utvecklades. Men var vore vi idag utan dessa runt miljonen bostäder?
Dessutom var en tredjedel av bostadsproduktionen höghusområden, en tredjedel låga flerbostadsområden och en tredjedel småhus. Det kommer mycket sällan fram i debatten idag. I sig finns det inte heller något problem med att bygga högt och stort, så länge som den ekonomiska politiken skapar arbete, välfärd och en god miljö för de som alla bor där.
Om Sveriges befolkning ska växa – och det har vi kommit överens om att vi ska – så behöver människor någonstans att bo. Ska det vara så svårt att förstå att detta är en samhällelig angelägenhet? Den är alldeles för viktig för att lämnas över till bara byggbolag och markägare, där flera av intressenterna helt saknar incitament att lösa krisen. Ett nytt statligt investeringsprogram för hyresrätter skulle ju antagligen justera priserna på bostadsrätter och villor nedåt.
De som redan befinner sig på bostadsmarknaden har noll incitament att lösa problemet, deras villor och bostadsrätter har genomgått en exempellös prisutveckling, mycket tack vare (eller på grund av, beroende på vilken sida man tittar ifrån) bostadsbristen, framför allt i storstäderna.
Vad behövs då? Statliga investeringsbidrag till hyresrätter till att börja med och det nämner bostadsministern inte alls i sin text. Dessutom behövs konkreta förslag på hur mark ska kunna beredas för bostadsbyggandet, det som Kjell-Olof Feldt nyligen i en omdebatterad debattartikel i Dagens Industri kallade för ”interventioner i det kommunala planmonopolet”. Både Vänsterpartiet och Hyresgästföreningen har konkreta förslag kring dessa saker som regeringen gör gott i att ta en titt på. Ideologiskt behöver också vänstern vara tydlig i den här frågan. Bostad är en mänsklig rättighet och bör i största möjliga mån undantas från marknadssfären.
Kanske är det så att formuleringarna i bostadsministerns text är medvetet vaga för att vara öppna för fler majoriteter i en riksdag som i många frågor har en till regeringen fientlig majoritet? Om så är fallet är det synd och skam. Meningen med Decemberöverenskommelsen var ju att en av sidorna i svensk politik skulle ges möjligheter att regera på sin politik, inte att allt skulle vattnas ut så att den kan passa alla sidor i svensk politik.
