”En vägg där kommer inte höja värdet på lägenheten” sade mäklaren.
”Jag är inte ute efter att höja nåt värde” svarade jag lätt irriterat, ”jag vill ha en plats där jag kan lägga sängen”.
Vi står i en liten tvåa på 40 kvadrat i Sätra. Någonstans längst inne förstår jag att lägenheten är för liten för mig och barnen. Men jag vill inte inse det, försöker pussla in ett kök, ett sovrum och en soffa på en alltför liten yta. Sovrummet ska barnen ha. Mamma har i efterhand sagt att jag under den här perioden sprang omkring som en yr höna utan huvud. En beskrivning jag aldrig protesterat mot. För det var exakt så jag kände mig. Jag skulle separera från pappan till mina barn och var desperat efter en lägenhet.
Vänsterpartiet Storstockholm har under flera års tid arbetat för att det ska byggas fler hem att trivas i. Bostadsbyggandet har varit hårt eftersatt i de flesta kommuner. Framför allt har det byggts alldeles för få hyresrätter och när det väl byggts har hyrorna varit för höga. Det tar i snitt åtta år att få en lägenhet i Stockholms län. Det är åtta år för mycket. Framför allt är det fattigpensionärer och ungdomar som drabbas. Men även ensamstående föräldrar. Som efter att ha tagit det svåra beslutet att separera inser att de kanske ändå måste stanna kvar av ekonomiska skäl. ”Har jag råd att separera?” är en av de vanligaste frågorna som rådgivare på banker får svara på.
Jag har gjort många misstag i mitt liv. Ett av dem är att jag slutade betala avgiften till Stockholms stads bostadsförmedling. För att jag trodde att jag var på det torra. Nu har jag bara två års kötid och det räcker inte till något. (Om det är så att du själv är sambo och inte står i kö, sluta genast att läsa den här texten. GÅ OCH ANMÄL DIG TILL BOSTADSKÖN, NU!) Under en månads tid sov jag på soffor hos olika personer. Alla var snälla och hjälpsamma. Men det var inte mitt ställe. Jag hade ingen fast punkt. Dessutom blev det väldigt hattigt för barnen som fick sova den ena kvällen hos mormor i Abrahamsberg, andra kvällen hos morfar i Akalla och tredje kvällen hos moster i Solna. Att ha ett eget hem, med egna nycklar och en dörr du kan stänga ute resten av världen med, är bland det viktigaste som finns.
Andrahandsmarknaden är ett enda stort skämt. Du kan hitta boende på rätt ställe men där kontraktet endast gäller en månad, det är inte seriöst om du har barn. Du kan hitta ett kontrakt som är ett år men då får du åka en timme på morgonen till barnens förskola. Eller så kan du hitta en lägenhet som både är nära och på ett år men där hyresvärden tar ut en ockerhyra (ja, precis, det var den borgerliga regeringen som såg till att det blev så).
Avgifterna är sjuka. 12 000 kronor för en tvåa i Bredäng till exempel. Det var någonstans här jag förstod att det skulle vara billigare för mig att köpa en lägenhet. Men i samma veva fick jag för mig att sluta jobbet (även det har mamma haft synpunkter på) och var nu tvungen att agera väldigt snabbt. För så fort jag stod utan tillsvidareanställning skulle det vara omöjligt att få ett eget hem. Det var där någonstans jag blev den yra hönan utan huvud. För det lånelöfte jag fick från banken räckte inte till mycket. Absolut inte till en lägenhet på Södermalm där barnen går i förskola, ens om jag hade velat bo kvar där. Knappt till en tvåa 20 minuter med tunnelbanan från stan. Till slut fick jag gå med svansen mellan benen och låna pengar även från andra håll, bland annat från den man jag just separerade ifrån… Och det räddade mig.
Nu har jag en bostad som jag älskar i Skärholmen. Även om jag kan bada i skulder och ekonomin är tajt. Även om barnen får pendla på överfulla tunnelbanor på morgnarna. Även om långt ifrån alla har möjlighet att låna till bostad. Vänsterpartiet sitter i dag med vid makten i flera kommuner och ser till att kicka igång byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. Och det är sjukt bra. Att fixa bostadsbristen är en av de viktigaste sakerna för en vänster att göra. Att separera med barn är svårt nog i sig att hantera. Att på det behöva tackla en bostadsmarknad som havererat är bara för mycket.