Den grekiska regeringen har utlyst en folkomröstning för att besluta om landet ska acceptera trojkans bud med fortsatt massiv nedskärningspolitik i utbyte mot nya stödmiljarder. Det är en modig och demokratisk linje. De som i den svenska debatten vänder sig emot att folket ska besluta om en sådan ödesfråga borde fundera på vem de tycker ska få bestämma det grekiska folkets öde.
Syrizaregeringenvill också ta itu med både korruptionen och klassen av skattefrälse i landet men tvingas i stället endast åka i skytteltrafik till Bryssel för att hålla landet flytande. I den politiska debatten verkar alltför få se det uppenbara: det är fel på hela systemet.
De båda Nobelpristagarna i ekonomi, Joseph Stiglitz och Paul Krugman, matar i dagarna ut artiklar på temat att grekerna borde rösta nej till trojkans bud, samtidigt som Expressens ledarsida kallar Greklands valda regeringen för clowner. Åtstramningen fungerar inte. Lettland lyfts fram som framgångskoncept men landets skulder har pressats ned till priset av en fattigdom så stor att en kvarts miljon invånare, tio procent av befolkningen, har utvandrat. Arbetslösheten har halverats med hjälp av att man har tvingat utfattiga letter att jobba i låglönesektorn i andra EU-länder.
Så länge som EU inte ändrar den ekonomiska politiken finns ingen lösning av krisen. Den är själva problemet. Om det inte börjar satsas på investeringar istället för nedskärningar finns Greklands framtid bara utanför euron, med möjlighet till devalvering och nystart. Så kunde regeringen på Island efter krisen göra inhemska varor och tjänster billigare i förhållande till utländska och därmed få en bättre bytesbalans.
Tidningen The Guardian berättade i veckan att bara tio procent av de stödmiljarder som hittills har betalats ut har gått till den grekiska regeringen. Resten har gått direkt till de banker som har lånat ut pengar. Men den svenska högern bara fortsätter att gå på med sitt snack gynnsamma grekiska pensioner och korruption. Som om omvärlden inte existerar och som om åtstramningspolitiken skulle ha fungerat. Det har den inte: om nu inte avgrundslik fattigdom, utvandring och enorma klassklyftor är målet för politiken.
