Efter flera års arbete är slutrapporten från ekoeko-gruppen nu färdig och släppt. Det har varit ett spännande och roligt arbete i arbetsgruppen. Resultatet blev en rapport som knyter ihop vänsterperspektivet och ekosystemen i stort och smått. Den tar också flera steg framåt i strategi och kommunikation, som ser ut som början till något riktigt bra.
Samtidigt behöver vi diskutera ett problem i slutrapporten: siffrorna går inte ihop. De trots allt ganska försiktiga förslag som finns i rapporten är inte i närheten av att ta Sverige till nollutsläpp 2040.
Framför allt fattas det energi. Det skulle behövas uppåt 100 TWh ny elproduktion för att elektrifiera industri och transporter. Det är en tuff utmaning i sig. Vi ska dessutom täcka en stängning av hela Sveriges kärnkraft, omkring 60 TWh.
Ett sätt att få perspektiv på det är att börja i de drygt 10 TWh vindkraft vi har i dag. De skulle på sikt byggas ut till omkring 30 TWh med de förslag (V) och (MP) har drivit hittills, inklusive en del solpaneler. Avståndet till de mål slutrapporten sätter upp är svårbegripligt långt.
Det avståndet behöver vara början på någon sorts generaldiskussion. Energi är för klimatet vad ekonomi är för klassamhället. Alla mål står och faller med uppbyggnaden av en helt ny energiförsörjning.
IPCC drar i sin senaste rapport slutsatsen att världen behöver alla verktyg – sol-, vind- och kärnkraft. Det är något betydligt större än en rapport i mängden. FN:s klimatpanels bild av vad den samlade forskningen säger behöver kunna fungera som en väckarklocka.
Det de skriver om kärnkraft slår oss tydligt på fingrarna på punkt efter punkt: skalbarheten, kostnaderna, riskerna. Det är samma sorts torrt sakliga uppläxning som högern får i avsnitten om trafik och samhällsplanering.
Vi behöver stanna till inför det. Vi har alltid velat väl, men det betyder inte att vi alltid haft rätt. Det är dags att tänka i termer av självprövning inför en ny och större uppgift.
Här är tre tänkbara steg framåt:
1. Slå fast att klimatet är den större frågan
Klimatförändringarna orsakar över 150 000 dödsfall varje år redan i dag, enligt WHO. De riskerar hela jordens ekosystem.
Vänsterpartiet behöver sätta ned foten – för första gången – och slå fast att klimatet är den större frågan. Att fasa ut Sveriges 180 TWh fossila energi behöver ha högsta prioritet.
2. Ta fram ett förslag som håller
Vänsterpartiet har aldrig i sin historia satt sig ned och tagit fram ett förslag på ett fossilfritt energisystem. Att slutrapporten inte fixar det beror på att det är svårt. Det skulle vara svårt också med kärnkraft som en del i strategin.
Det vi tänkte 1980 är slående likt det vi tänker i dag: att sol- och vindkraften inom kort skulle lösa alla problem, bara vi satsar friskt. IPCC har en helt annan bild av situationen. De visar tvärtom att lite väderberoende el är enkelt, mycket väderberoende el är svårt.
Från ett konsekvent klimatperspektiv ser energifrågorna helt annorlunda ut. Vi behöver en diskussion som börjar från scratch, utgår från ekosystemen och tar fram ett förslag som håller.
3. Förhandla pragmatiskt
Oavsett vad vi förespråkar för bästa tänkbara omställning, behöver strategin i klimatfrågan vara här och nu. Att fasa ut det fossila till 2040 är bara möjligt med en bred energiöverenskommelse, som tål en och annan borgerlig regering.
I Storbritannien finns en sådan klimatöverenskommelse på plats. De konservativa accepterade satsningar på vindkraft, Labour accepterade satsningar på kärnkraft. På det sättet gick klimatet först. Det är inte svaret på allt, men det är ett föredöme i Europa.
Med de skrivningar som finns i partiprogrammet i dag, är Vänsterpartiet tvunget att villkora varje klimatöverenskommelse med att hela kärnkraften stängs. Det behöver vi förändra. Slå fast linjen att klimatet går först i förhandlingarna.
Slutrapporten har satt ramarna på plats. Energin saknas. Inramningen behöver utvecklas. I båda de frågorna behöver vi utgå från att klimatförändringarna är en ny situation, som kräver nya strategier.