I början av 70-talet gick jag en omskolningskurs till sekreterare. Vi fick lära oss skriva maskin, stenografera och bokföra. Vi fick också lära oss att det var viktigt att skilja på chefens frus och hans älskarinnas födelsedagar så att vi inte skickade blommor till fel kvinna. Om vi blev klappade i baken på styrelsemöten skulle vi acceptera det. Vi stenograferade ”privatsekreterarens yrke är ett tjusigt yrke. Man bör därför inte se till lönen utan till chefen och arbetskamraterna.” När vi skulle gå på studiebesök valde lärarna Shantungskolan för att vi skulle lära oss lägga make up.
Då, på kvällarna, brukade jag fixa te till sönerna – jag skulle ändå göra kaffe till mig och då kunde jag lika gärna göra te till dem. En kväll bad jag en av sönerna att ordna med teet och kaffet. Han visste inte hur han skulle sköta kaffebryggaren, så jag visade honom. Nästa gång jag bad honom göra mig en kopp kaffe sa han igen att han inte kunde. När jag påminde om att jag visat honom förklarade han: ”Tror du jag är dum, eller? Om jag lär mig koka kaffe får jag alltid koka kaffe.” Ett ljus gick upp för mig! Är det så här de tänker, de som utnyttjar kvinnors obetalda eller lågavlönade arbete?
En av mina chefer, professorn, hävdade när datorerna gjorde sitt intrång på kontoren att hans fingrar inte var gjorda för att skriva maskin. Kirurgen som varje gång han skulle kopiera, ropade på hjälp för att kopieringsmaskinen inte fungerade. Jag hör min sons röst: ”Tror du han är dum …?”
I dag ska kvinnor jobba heltid – deltid leder till sämre pension. Vi ska vara engagerade politiskt eller fackligt– om vi inte engagerar oss får vi skulden för mansdominansen. Vi har fortfarande huvudansvaret för hem och barn – att se till att någon går med barnen till tandläkaren.
Kraven från högavlönade om subventionerade hushållstjänster lät inte vänta på sig. Den uppenbara lösningen på problemet, att ställa krav på männen att de tar sitt ansvar som förälder och delar på det som kallas hushållsnära tjänster, var tydligen inte att tänka på. I stället tyckte man att det vore ett bra sätt att göra svarta jobb vita och att minska arbetslösheten bland invandrade kvinnor och män som enligt Björn Rosengren då också skulle lära sig svenska. I dag säger Gustav Fridolin samma sak, jobb med Rut-avdrag är bra jobb för de invandrade. Varför just invandrade? Varför inte satsa på validering och andra åtgärder som gör att invandrade kvinnor och män snabbt kan komma ut i det yrkesliv de utbildat sig för i sina hemländer?
Rut-avdraget beräknas öka statens utgifter med fyra miljarder kronor nästa år, det vill säga fyra tusen miljoner kronor. Det är vad staten betalar för att män – inte alla, men tillräckligt många – inte vill ta sitt ansvar för hem och barn. Medan skattepengar går åt till att göra det osynliga arbetet synligt och bidragssubventionerat för dem som faktiskt har råd att själva betala för att deras hushållsnära tjänster utförs av någon annan, så skär man ned i den offentliga sektorn och håller ned lönerna för dem som utför det.
En utbildad undersköterska tjänar i snitt drygt 20 000 kronor i månaden. De fyra miljarderna skulle inte räcka hela vägen för att betala för Kommunals krav i den kommande löneförhandlingen. Men de skulle vara en bit på vägen för att betala för den välfärd som lågavlönade kvinnor i offentlig sektor förser oss med. Vi kan inte ha det så här! De som tar sitt ansvar för välfärden ska betalas därefter och inte med dålig pension och utslitna kroppar!
Tror vi de är dumma, eller? Kvinnor har strejkat förr!
