Det som en gång var
Helena Granström, Marcus Elmerstad.
Natur & Kultur.
Min kultur, skriver Helena Granström, har lärt mig att förstörelsen av den omgivning människan är beroende av för sin överlevnad är acceptabel, helt enkelt genom att låta den fortgå.
Läs meningen ovanför en gång till. Det är i sig ett alldeles oerhört påstående. Men efter att ha läst Granströms långa essä ”Det som en gång var” kan jag inte annat än hålla med. Noggrant och grundligt analyserar hon grundvalarna för den civilisation vi alla är en del av. Hon nagelfar den med hjälp av filosofer och biologer, fysiker och kemister. Och hon är skoningslös. Texten ackompanjeras av Marcus Elmerstads melankoliska, svartvita foton från olika naturmiljöer som Kirunafjällen och Ojnareskogen på Gotland. Miljöer som är hotade av människans framfart, teknikens framåtskridande, jobben som ska räddas.
Granström är kvantfysiker och hennes sätt att närma sig miljöförstöringen och klimatförändringarna är teoretikerns. Men hon är också poet, en fantastisk skribent. Och rasande. Genom att inte begränsa sig till enbart biologiska perspektiv utan även blanda in filosofi, fysik, teknik, sociologi och politik bänder hon upp det samhälleliga samförstånd som råder: att framsteg innebär förluster vi får ta, att teknik är detsamma som framsteg, och att utvecklingen inte går att stoppa. Hon skriver att ”världen” nog tycker att det är beklagligt att albatrosserna dör för att de får i sig så mycket plastskräp att de blir undernärda. ”Men med människans levnadsstandard har det inget att göra.”
Granström beskriver människan som våldsam. Och, säger hon, ”våra våldshandlingar är våldsamma i två led: dels genom våldet i sig, dels genom vårt massiva ointresse för det.” Genom systematiskt analyserande visar hon att det är samma sorts argument som används för att vi måste acceptera att grundvattnet försvinner i till exempel Kalifornien, för att jordbruket behöver antibiotika i djurfodret eller för att det måste bombas i Irak. Det som står i vägen för den tekniska utvecklingen, och därmed människans fortsatta överlevnad och utvidgade välstånd, måste elimineras.
På samma sätt måste vi förstå att ett rimligt pris att betala för vårt välstånd är en ständigt ökande förskrivning av psykofarmaka. Granström skriver att ”tv-tittande, dataspel, shopping, alkoholism, slösurfing, terapi… är medel för att göra en i ordets mest grundläggande bemärkelse inhuman tillvaro uthärdlig.”
Orsaken ligger, menar hon, i ett ogenomskinligt samspel mellan teknologi och samhällsutveckling. Eftersom teknologi anses neutral omhuldas dess innovationer likt en osynlig ideologi av politiker från alla läger. Ingen, jag skriver och menar ingen, politiker vågar på riktigt sätta sig upp emot den tekniska utvecklingen.
