När jag gick på gymnasiet genomförde kommunen nedskärningar och lade ner en gymnasieskola. Vi blev förbannade och arrangerade protester. Under ett stormöte med kommunpolitikerna påpekade någon risken för ökad segregation när alla praktiska program och individuella programmet hamnade på en skola och alla teoretiska program på en annan. Tidigare hade programmen varit mer uppblandade på tre skolor.
Nu vaknade den socialdemokratiska skolpolitikern till liv och tog till orda i ett tillrättavisande tonfall: ”Näe, hörrni! Vad skulle det vara för fel på att gå ett praktiskt program? Det finns massor av jättefina killar och tjejer på de programmen”.
Eh, jaha, tänkte vi. Ingen hade väl påstått något annat. Eller? Nu kändes det nästan som att någon hade varit taskig mot eleverna på de praktiska programmen.
Då var vi kanske för unga och oerfarna för att fatta vad som egentligen hände. Men nyligen påmindes jag om det genom en debattartikel av socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Det handlade om kvinnors pensioner. En rad fackliga företrädare ansåg att de var skamligt låga.
”Att få garantipension är ingenting att skämmas för”, kontrade socialförsäkringsministern. Självklart hade ingen påstått att kvinnor borde skämmas för att de får en dålig pension. Men nu kunde läsarna få intryck av att så var fallet. Särskilt om de inte läst den första debattartikeln.
Den här debattsjukan finns överallt. Inte minst från borgerligt håll. Under förra valrörelsen krävde högern att riksdagsledamoten Ali Esbati (V) skulle be Rut-städare om ursäkt för att han lyft deras dåliga arbetsvillkor och i samma veva nämnt ordet tjänstefolk. Lätt modifierade versioner av ”det är inget skamligt att..” dyker också upp inom vänstern ibland.
När man blir anklagad för att förakta andra är det lätt att reflexmässigt backa
Förhoppningsvis kan vi börja se det för vad det är: En rasande effektiv härskarteknik när den inte genomskådas. Det fungerar som en trestegsraket. Först flyttar det fokus. I stället för att prata om fattiga pensionärer eller segregation riskerar vi att börja debattera vem som sagt vad. Sedan smetar det på debattmotståndaren åsikter som hen inte har. När man blir anklagad för att förakta andra är det lätt att reflexmässigt backa. Kanske särskilt för vänstermänniskor.
Sist men inte minst är det tänkt att tysta gruppen i fråga som det gäller. Om det inte är skamligt att pensionerna är så låga får man väl anta att allt är frid och fröjd. Varför ska äldre kvinnor bråka då? Dessutom spelar det ut människor mot varandra: ”Lyssna inte på de där. Du hör ju att de inte gillar dig. Det är jag som försvarar dig mot dem”.
Den bästa motelden är att obönhörligt bita sig fast vid sakfrågan. Varför vill ni segregera eleverna? Varför ska någon som jobbat hela livet inte få en bättre pension? Varför ska vi subventionera jobb där människor far illa?
För övrigt undrar jag vart vi hade hamnat om arbetarrörelsen historiskt ägnat sig åt den typen av argumentation. Typ ”att vara statare är inget att skämmas för”.