Kultur/Nyheter/Utrikes 14 maj, 2016

Anteckningar från världens fjortonde största kapitalistiska ekonomi

Passa på att ta del av Kajsa Ekis Ekmans uppmärksammade essä i Flamman nr 17/2016. 

Man kan lära sig mycket om länder av deras ordspråk och uttryck. I Mexiko finns ett som lyder ”si no transas, no avanzas.” Om du inte fuskar, kommer du ingen vart. Eller som författaren Martín Moreno skrivit: ”Här utövas inte makt, här utnyttjas den.”

Mexiko är, vid sidan av Colombia, det enda stora latinamerikanska land som inte har haft en vänsterpresident på senare år. Landet har inte ens varit i närheten av en vänstervåg. Medan andra länder i Latinamerika lyft sin befolkning ur fattigdom, utjämnat skillnader och bytt ut koloniala författningar, har Mexiko sjunkit allt djupare ner. Landet behöver en revolt som en torr svamp behöver vatten. Jag var här för tolv år sedan, det var ett brutalt klassamhälle då också, men när jag återvänder känns förändringen tydligt: det är som om människornas inre brutaliserats. De litar inte på någon, knappt på sina egna släktingar. En del försöker bli av med sin godhet, den har blivit en börda som tynger. Minns filmen Amores Perros som så många i Mexiko älskade för att de kände igen sig, särskilt i relationen mellan två bröder som tar varandras tjejer och bestjäl varandra på pengar?

*

Ett återkommande scenario i Mexiko City: En polis tar tag i någon på gatan, du har begått ett brott. Nej, det har jag inte. Det spelar ingen roll säger polisen, ge mig hundra spänn så låter jag dig gå. Varför skulle jag ge dig hundra spänn? Polisen svarar hotfullt: Jag försöker vara vänlig här och ge dig en möjlighet, om du inte samarbetar så…

*

En av anledningarna till vänsterns frånvaro är närheten till USA. En annan är att knarkmaffian håller landet i ett järngrepp. Man talar nuförtiden om Mexiko som en ”narcoestado” – droghandeln och staten har växt ihop till den grad att det är oklart vem som lyder vem. Det hela började under president Vicente Fox: kartellerna började behandla resten av samhället som dess betjänter, rekrytera poliser och infiltrera militären. Idag har detta nått oanade proportioner. På fem år har över 40 000 människor dött. Det sägs ofta att de döda är offer för krig mellan olika narcos, men det handlar också om offer för statligt våld eller människor som hamnat i vägen eller blivit obekväma. Elva personer försvinner varje dag. Polisen gör sällan något. När påtryckningarna blir för stora kan det hända att de burar in någon, vem som helst, för att få tyst på kritiken. Gärna någon fattig stackare utan röst. Om de kan bevisa att de inte begått brottet spelar det ingen roll.

 

*

Deckare går i regel ut på att ta reda på vem som begått ett mord. Mexikos mest populära deckare – signerade Paco Ignacio Taibo II – går ut på att alla vet från första sidan vem som begått mordet, frågan är: hur ska detektiven göra för att få fast honom? Mördaren har nämligen polisen, regeringen och maffian på sin sida.

*

Vår tid, så fixerad vid kulturella skillnader, fäster så lite uppmärksamhet på hur de kom till. Fast detta är det mest intressanta! Visa mig en människa och inne i henne finns hela det samhällssystem hon växt upp i.

*

De 43 lärarstudenterna som försvann i september 2014 har kommit att bli symboler för alla landets försvunna. De var på väg till en demonstration i Mexiko City när de stoppades av polisen som började skjuta mot dem. Några dog och flera skadades. Sedan tog busschauffören dem någon helt annanstans. Myndigheterna hade gett en order om att studenterna skulle stoppas – en order som de sedan ska ha delegerat vidare till narcos. Och studenternas kroppar har fortfarande inte hittats. En gång trodde man sig ha hittat massgraven där de kastades, men det visade sig vara 90 helt andra kroppar.

Är det kontroversiellt att plugga till lärare? Ja, om du ska undervisa i fattiga byskolor i Mexiko. Lärarstudenter på landet, ”normalistas”, har alltid fått kämpa för sitt yrke. Kyrkan brukade kalla byskolorna ”escuelas del diablo” för att de lärde ut något annat än bibeln, och senare fick de rykte som kommunistnästen. Överklassen i Mexiko City säger till mig att ”visst är det sorgligt att de försvann, men du måste förstå att de där lärarstudenterna från Ayotzinapa inte var helt oskyldiga heller. De är rebeller, du vet som Che Guevara. De skulle till stan för att ställa till problem.”

*

6,8 procent av mexikanarna kan fortfarande inte läsa och skriva, medan det mycket fattigare Bolivia utrotade analfabetismen för flera år sedan. I den fjortonde största ekonomin i världen, granne med USA, lever 45 miljoner människor under fattigdomsgränsen. En av tio byskolor saknar rinnande vatten, toaletter eller el och mer än hälften saknar dator. Det är därför byskoleärarna är farliga. De ger de fattiga barnen makt.

Sedan en tid tillbaka hålls befolkningen inte bara nere av sin regering och av USA utan även av narcos. Kartellerna har namn som ”Los Viagras” eller ”La Linea” – till och med män som begår gruppvåldtäkt i Mexiko skaffar sig ett namn, som ”Los Porkys”. Narcos har pengar, makt och inflytande. Kända skådespelerskor från telenovelas flirtar med dem på twitter.

*

Mexiko har tagit över platsen från USA som världens fetaste land. Människor dricker 163 liter läsk per person och år. 2014 infördes en skatt på läsk för att motarbeta fetman.

*

Test: Vad heter Mexikos president?

*

I Mexiko är alla politiker, modeller och skådespelare vita människor. Argentinska killar kommer till Mexiko för att bli modeller. De behöver inte ens vara särskilt snygga, det räcker med att de är vita. Den vanliga mexikanen är 1,60 lång och mörk. Klassamhället följer en färgskala. Ju mer ursprungsbefolkning du är, desto lägre ner på skalan och längst ner finns de som kommit från landsbygden för att tigga i tunnelbanan och som inte kan spanska. Min vän Omar: det tog slut med tjejen, vi kunde inte gifta oss, enligt hennes familj var jag för ful och mörk för henne…

I alla klassamhällen benämns klasserna med olika slanguttryck. I Mexiko finns hur många som helst. Överklassens barn är ”fresas” eller ”mirreyes” som förut hette ”juniors” men i takt med att de blivit ännu rikare har de döpts om. De fattigaste kallas ”nacos.” Ett annat ord för de folkliga klasserna: ”gente humilde”, ödmjuka människor. Den som lever på att sälja stöldgods kallas ”ratero.” Det finns till och med klassrelaterade uttryck för att vara homosexuell, ”gay” är reserverat för överklassen, de andra kallas ”jotos.”

*

Titta på Kuba och titta på Mexiko. Så nära och så olika. För att förstå varför revolutionen kom, för att förstå varför de håller fast vid den med näbbar och klor, för att förstå varför de införde lika lön och avskaffade alla vapen och droger måste man förstå hur samhället såg ut innan. Innan någon uttalar sig om Kuba bör den ha sett Mexiko.

*

Vad Mariela Castro, Raúls dotter, sa till mig på Kuba för några månader sedan: Vi ska öppna för utländska investeringar, men vi ska inte ha skräpmat. Över vår döda kropp att vi släpper in skräpmat.

*

Vad en kubansk fotbollsspelare sa till mig: Om vi hade kapitalism skulle alla kubaner bli rika.

Jag: Men se på Mexiko, är alla rika där?

Han: Vi kubaner är så smarta, det är en helt annan sak.

*

Svar på testet: Mexikos president heter Enrique Peña Nieto och under hans tid vid makten har 40 000 människor mördats. Om han vore socialist hade du kunnat säga hans namn i sömnen. Det hade stått om honom i europeiska tidningar varje dag som ett varnande exempel.

*

Ett av överklassens subtila privilegier i varma länder: Att vara sval och aldrig svettas. Medan andra har mörka fläckar under armarna är den rike fortfarande fräsch. Det går inte att fejka. Märkeskläder eller ej kan vara en fråga om smak, men ingen väljer frivilligt att svettas. Mexikos överklass bor i exklusiva gated communities i Polanco eller Santa Fe och shoppar i Condesa på luftkonditionerade gallerior. De behöver inte göra något själva. Var de än befinner sig rusar en fattig person fram som från ingenstans och löser deras problem, parkerar deras bil, putsar deras skor, skaffar något åt dem. De säger att Mexiko har en bra servicekultur. Man kan stanna bilen på gatan bara, alla överklassens affärer håller sig med en parkeringsvakt som tar nycklarna och parkerar bilen, ”i skuggan tack!” De har alla minst tre tjänare hemma, om de inte bor i det nybyggda lyxområdet dit det inte gick att få personal då staden inte hade dragit dit kollektivtrafik. Men efter påpekanden fixades det naturligtvis.

*

Överklassens öde då den samlat ihop 80 procent av tillgångarna i landet är detta: de kan göra vad de vill, men de vågar inte. De är livrädda. De talar inte om något annat än våld. De har enorma diamanter på vigselringarna men vågar aldrig ha dem på sig. De har träningscyklar hemma för de vågar inte gå ut och jogga.

Vad de också talar om: tänk om Mexiko blir som Venezuela eller Argentina. Deras definition på diktatur är när de förlorar sin makt och sina privilegier. En definition som pressen i hela världen anammat. Men när de talar om López Obrador, vänsterns kandidat som nästan blev president i valet 2006 vilket omgavs av anklagelser om valfusk, skrattar de bara. ”Han! Han är en pajas. Han vill bara ha makt, inget annat.”

2006 var sista gången vänstern hade en reell chans att vinna valet i Mexiko. Innan kartellerna tog kontroll över samhället. Nu hör man inte ens om zapatisterna längre. Det sägs att de också gått in i narco-business. Eller så är det bara ett sätt att smutskasta dem.

*

Mexikanska författare söker sig utomlands. De skriver för att glömma allt det som händer hemma, de berättar om Österrike på 1910-talet eller om ett Jerusalem som bara finns i deras drömmar. Men våldet förföljer dem. I Rogelio Guedeas nya bok El último desayuno åker huvudpersonen runt världen och föreläser om våldet i Mexiko för att själv drabbas av det. Våldet förföljer människor med ordnade liv likt reklammakaren i Fernando Lobos roman No lo tomes personal, som blir knarklangare mot sin vilja. Många av författarna är egentligen journalister – men få vågar nuförtiden berätta sanningen om kartellernas samarbete med regeringen i något annat än fiktiv form. Sedan år 2000 har över hundra journalister dödats och tretton försvunnit. En sköts då han åt middag med sin familj efter att ha skrivit en notis om en polischef som haft kopplingar till kartellerna. En annan försvann och hans kropp hittades söndertrasad på motorvägen efter att han hade kritiserat borgmästaren.

*

Ett tankeexperiment. Om dessa hundra journalister dödats på Kuba efter att ha skrivit kritiska artiklar, hur hade det beskrivits i svensk press? Om dessa försvinnanden hade ägt rum i Venezuela, hur hade de förklarats? Varför är en kuban som migrerar till USA en hjälte som ”hoppar av” medan en mexikan som tar sig över gränsen en ”illegal invandrare” som det ska byggas murar emot? Varför är det viktigt att Kuba ska ”öppnas” medan rika länder har rätt att stänga gränserna?

*

När du sjunker ner i fattigdom och elände är det ingen som bryr sig om dig längre. Du finns inte. En mexikan säger till mig: det var fantastiskt att se all internationell solidaritet efter de 43:s försvinnande. Jag säger: Vilken solidaritet? Han: Ja, El País skrev om fallet. Washington Post skrev om det. Så många hade försvunnit innan och ingen skrev om det.

Solidaritet 1.0: att veta om någon annans existens.

*

Typisk rubrik i våra tidningar om landet de senaste åren: ”Turister flyr efter våldsvåg i Mexiko.”

Kajsa Ekis Ekman

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Kultur 14 april, 2025

Vem tar vem? Nya gänget på SVT:s parsåpa ”Gift vid första ögonkastet”. Foto: SVT.

Än en gång förvandlas hela Sveriges vardagsrum till en mottagning för parterapi. Bakom framgången för ”Gift vid första ögonkastet” ligger den trygga drömmen om att kärlek är något som kan kontrolleras av experter.

Tolfte säsongen av Gift vid första ögonkastet. Redan?

Med den slaka vintersäsongen av GVFÖ och nyligen avslutade Love is blind i bagaget hade jag inte hunnit börja längta efter relationella problem av typen ”hur ska vår vardag gå ihop när han är kvällsmänniska och jag vaknar vid nollsex?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr